L'Etranger

När jag var och simmade för två veckor sedan blev jag uppraggad av en främmande man i basängen. Han verkade lite lustigt men trevlig. Vi pratade en kort stund och han frågade om jag ville ta en fika sen. Jag tänkte att det kan väl inte skada att slipa sina dejtingskillz. Men eftersom jag skulle iväg och äta lunch med Fadren så sa jag att jag inte kunde, men att han kunde få mitt nummer.

Jag fortsatte mitt simmande och vad händer? När jag kommer till första vändningen ligger mannen en meter bakom mig och blockerar min vändning, jag måste väja undan för honom. Jag tittar buttert på honom. Samma sak händer vid nästa vändning. Och vid nästa. Och vid nästa. Mannen simmar en meter bakom mig resten av tiden jag befinner mig i bassängen. Jag klämmer i mitt värsta jag kan och simmar ursnabbt för att skaka av mig honom. Men han hänger kvar. Jag ger upp, kliver upp ur bassängen fortfarande med mannen en meter efter mig. Han är röd i ansiktet och med håret på ända. Han frågar hur vi ska göra, hur han ska få mitt nummer. Jag säger att vi kan ju ses på andra sidan omklädningsrummen. Om en kvart? frågar han. Om sju minuter svarar jag.

När jag kommer ut ur omklädningsrummet står han där fortfarande med håret på ända och röd i ansiktet. Nu även med kläderna på sniskan. Han måste ha stressat som en galning för att hinna i tid. I någon sorts naiv optimism ger jag honom mitt nummer och skyndar iväg.

Dagen efter på kvällen har jag fyra missade samtal från honom. Efter första tänkte jag ringa tillbaka när jag hade det lite lugnare, men efter tre till blev jag mindre sugen. Jag kollade upp honom på internet. Han var 36 år. Lite gammalt för mig tyckte jag. Dagen efter ringde han två gånger. Sen blev det påsk och jag åkte till landet. Men på tisdagen, dagen efter annandagen, ringde han två gånger och hade lämnat ett meddelande på telefonsvararen. På onsdagen hade jag yttrerligare två missade samtal plus två sms från honom. Det sista löd: "Fick du mitt förra sms?" 

På torsdagsmorgonen kände jag att jag var ju tvungen att höra av mig tillbaka. jag skrev något i stil med: "Jag har jättemycket att göra just nu och har inte tid att fika. Nästa gång du vill träffa en tjej tror jag det är bättre att inte verka så väldigt på. En massa missade samtal gör mig inte mer fikasugen." Efteråt tänkte jag att det kanske var dumt mot mina kvinnokollegor att tipsa en galen man om hur man får tjejer mer intresserade, bakom ytan skulle ju fortfarande denna galning finnas. Det är ju bättre för andra tjejer om de kan märka direkt vem han är. det dröjde inte länge innan jag fick ett sms där det stod att han hoppades att vi kunde ses när jag hade mindre att göra. Sen kom det ett till där han bad om ursäkt för att han ringt så mycket, och att han ville träffa mig för att jag verkade så trevlig. Vi hade pratat i två minuter totalt...

Människor som är efterhängsna, osjälvständiga och på gränsen till desperata är det värsta jag vet. Sedan den gången har jag inte vågat gå och simma igen, jag har haft någon sorts sjuk bild av att mannen ska stå och vänta på mig vid simhallen. Men så insåg jag hur knäppt det vore och vågade mig dit idag. Han var såklart inte där. Och jag fick en jätteskön simtur utan en efterhängsen främling i hälarna.

Dagens slutsträcka

Jag är helt slut. Jag har agerat proletär idag, proletär på riktigt. Jag har jobbat. Jag har jobbat på gruppbostaden. Och när man jobbar på gruppbostaden på dagtid när de boende är på jobbet får man städa och handla. Jag har städat. Jag har dammsugit upp högar med grus från en golvbrunn. Jag har putsat en glasruta. Jag har städat toaletter rena från andras äckliga smuts. Jag har släpat tio liter vätska genom snöstormen. Det påminde mig om varför jag läser på högskola. Det var en nyttig erfarenhet så här i pluggtrötthetstider.

Sen hade jag och Emeli vår tjejgrupp. Vi tappade bort tiden och höll på två och en halvtimme. Idag har jag alltså jobbat drygt sju timmar och sen haft tjejgrupp i två och en halv. Med tjugo minuters lunchpaus och sedan en kort paus när jag åkte buss mellan jobbet och tjejgruppen.

Så nu är jag trött. Och jag väntar på att mästarnas mästare ska läggas upp på svtplay. Jag är rädd att det inte kommer upp ikväll, så var det förra veckan. Då blir jag ledsen. Jag vill ju se Moströms och Elofssons fight.

 

Going to GBG

idag far jag till Göteborg. Jag och vännerna ska först packa in oss i en bil och korsa riket. När vi kommer fram ska vi packa in oss i Elins lilla rum och försöka att inte gå varann på nerverna.

Skojigt ska det bli. Det är så vuxet att åka bil till en destination. Och vi är ju faktiskt vuxna.

En angenäm lördag

Jag har en föredömlig lördag. Jag vaknade lagom utvilad. Städade min lilla lya, bar upp ett gäng kartonger på vinden och slängde tidningar och källsorteringssoppor i sopsorteringsrummet i mitt hus. Hoppade på bussen (dagens enda misstag att ta buss 47 till Djurgårdsbron istället för buss 42 till Karlaplan). Mötte Clara kvart i två och traskade ett varv runt Djurgårdsbrunnsviken (eller kanalen eller vad vattnet mellan Djurgården och Gärdet nu kallas). jag blir så upprörd när jag ser föräldrar låta sina ungar springa omkring på isen utan dubbar. Okej om man själv utsätter sig för den risken. men om ett litet barn som inte kan simma plurrar i är det plupp plupp till botten. Promenaden gick vidare till centralen där jag sade kram och hejdå till Clara. Då ringde Emelie. Det visade sig att det var stop i tunnelbanan och att hon också befann sig vid Centralen. Vi bestämde oss att slå våra påsar ihop och började knata mot Fridhemsplan. Sen gick det av bara farten. Plötsligt var vi vid Brommaplan och klockan var fem i fem. Jag har alltså traskat igenom hela stan idag, en promenad på tre timmar.

Sedan var jag en föredömlig ung dam och besökte min mormor. Jag drar mig alltid för de besöken. Jag måste alltid bedyra dyrt och heligt att jag mår bra och har ett bra liv och lugna nwer henne och intyga att jag inte kommer bli antastad eller bortrövad på vägen hem. Jag måste alltid försvara mig mot de drivor av mat och godsaker hon öser över mig. Det är trevligt att träffa henne. Men kan bli lite mycket.

Nu mumsar jag köttfärsås, kollar på Britawards (och är lite upprörd över att Coldplay inte fick priset för bästa grupp och inte heller vann bästa låt, det gjorde en störig grupp översminkade brudar istället). Jag gläder mig åt att Ghostface kommer till stan i maj. Wohoa!! När det gäller hiphopstjärnor i allmänhet och Wu tang-medlemmar i synnerhet vågar jag dock inte jubla för högt förrän jag verkligen se honom på scenen.

Just nu är mitt enda problem huruvida jag ska titta på melodifestivalen eller något annat program som jag egentligen inte vill se, bara för att kunna säga att jag inte har tittat något på melodifestivalen i år
.

Undrens tid är inte förbi

På min tjugoårsdag fick jag en orkidé av min far.  Jag hade önskat mig en speciell sort med mörkröda och orangegula blommor. Blommorna på den planta jag fick såg inte alls ut som de i affären. Men jag höll god min, fast blommorna var ganska fula. Det var en riktigt exklusiv planta men blommorna höll sig inte lika länge som man kunde förvänta sig med tanke på hur exklusiv den var. Sedan dess har plantan inte velat blomma. Jag vet inte om den blev ledsen för att jag inte uppskattade den ordentligt, eller om det bara var en exklusiv och snobbig liten skit som bara blommar när det faller den in. Jag har testat med mörkerbehandling, ljusbehandling, kärlek, hat...  Men inga blommor. De senaste åren har jag i princip glömt bort den. Den har stått i sin kruka i fönstret utan att bli vattnad. Mitt hjärta har inte klarat av att slänga bort den. Men nu när jag satte mig vid bordet i fönstret skymtar jag något rött inne i en av de gröna bladklasarna. Jag drar försiktigt bladen år sidan. Och vad ser jag: Orkidén blommar på en skir liten stängel som antagligen inte orkat växa så långt utan vatten. Och det är inte vilka blommor som helst. De här ser inte ut som blommorna på den orkidé jag fick på min tjugonde födelsedag utan precis som blommorna på min drömorkidé jag såg i affären.

Antingen är det en exklusiv och snobbig sort som blommar vart femte år med olika blommor beroende på hur gammal den är. Eller så har den lilla växten gått i dvala och genomgått en metamorfos för att äntligen göra mig glad lagom till min tjugofemårsdag.



Tankar på morgonkvisten

Här sitter jag med ögon fortfarande svullna av sömnen, lagom sugen på att ta tag i dagen. Att ligga kvar i sängen hade känts som att ta helgens dekadens till ytterligare en nivå. Men att jag gick upp innebär att jag inte vet i vilkan ända av trådarna jag skabörja nysta. Ett är i alla fall säkert och det är att jag ska vara i skolan klockan ett. Jag tycker inte om skolan. Somliga i klassen är alldeles toppengrejta. Sen finns det "saker" där som jag har svårt att stå ut med.

Jag ska äta gröt med fruktsallad till frukost. Det är lite sådär lagom vardagslyx. Hade jag varit Carl Jan Grankvist hade jag antagligen behövt en Gato Negro Special till för att känna mig tillfredsställd, men en barskrapad student som jag är (hm, vilket egentligen inte är helt sant, men jag gillar att sprida myten om mig själv som en stackars fattiglapp) är jag glad över den extra krydda lite frukt på gröten kan utgöra.

Tydligen finns det många som förknippar mig med gröt. jag äter mycket gröt och ser mig som en slags ambassadör av för allmänheten okända grötsorter. Jag har haft faser av bovete-, rågmjöls- och polentagröt. Nu är jag tillbaka i det trygga och behagliga havregrynsgrötträsket. Det är svårt att ta sig ut för havregrynsgröt är den absolut enklaste gröten att tillaga. Så länge råvarorna är bra och man har tillräckligt med vätska och lagom med salt i kastrullen är det svårt att misslyckas. Vilket dock är något som personer som min käre far gör om och om igen utan att lära sig. Det kanske är jag som har övernatruliga havregrynsgrötkokarskills?

Att avsluta sin morgonblund gör dagen till en ledig stund

Jag har varit en alldeles extremt duktig student och gått upp för att dela upp två intervjuer i teman redan innan det blivit ljust ute. Alldeles för min egen skull. Trodde det skulle ta mycket längre tid, nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Jag skulle kunna fila lite mer på rapporten, läsa avhandlingen jag måste läsa. Men jag tror jag ska gå och simma istället och göra min nacke ännu några snäpp stelare. Intalar mig att stelheten har med den monotona transkriberingen att göra snarare än den vitaliserande simningen. I vilket fall tror jag det blir några fler längder ryggsim idag. "Det skadar ju inte att arbete preventivt", som fältassistenterna på Östermalm skulle ha sagt.


Själtransport

Jag borde sova. Jag borde verkligen sova. Jag är trött och har ont i huvudet. Men just för att jag har ont i huvudet är det svårt att sova. Men jag borde verkligen sova så jag orkar traska upp när klockan ringer imorgon bitti. Måste hinna transkribera några ytterligare minuter av dagens intervju innan handledningen imorgon. Vill få så mycket som möjligt av vår f*cking rapport gjort innan jul. Egentligen älskar jag att skriva uppsatser. Men när det nödvändigtvis ska ske över jul och under premisser jag inte helt begriper försvinner min inspiration och lust att forma tankar och teorier till meningar.

Min dag har varit alldeles super men jag sitter ändå här och tycker synd om mig själv. Varför är det så mycket lättare att fokusera på allt som är fel än att suga in allt som är bra och titta mot den ljusa sidan. Det är som att det är skönt att må dåligt. att det finns en njutning i lidandet. Men hur konstruktivt är tungsinthet och svårmod (var bara tvungen att klämma in de två orden, de är så sorgligt vackra) egentligen?

Idag har jag missat att gå av bussen för att jag försjönk djupt i texten till en låt av Damian Marley jag hört ett otal gånger men aldrig lyssnat på ordentligt:

Well did you know the pen
Is stronger than di knife
And they can kill you once
But they cant kill you twice
Did you know destruction of di flesh is not di ending to life
Fear not of the anti-christ
Did you know that I
Exist before the earth
And did you know my eyes
Are windows to the world
Did you know you cant go ah Zion and ah wear jerry curls
Cant tell the boys from the girls
The bodys just a vehicle
Transporting the soul
Its whats inside the people
Is beauty to behold
Fear not of evil
Everyday dem flesh it grow old
Changes of the times take the toll

Speciellt var det strofen "The body is just a vehicle, transporting the soul" som fick mig fast. Jag tycker att den är så vacker. Ofta känner jag just så, att kroppen är ett nödvändigt ont för att min själ ska kunna röra sig här på jorden, i den här dimensionen. Samtidigt vet jag att min kropp är mer än bara ett simpelt fordon för min själ. Den är min själs tempel.

Nu ska jag sova innan jag snurrar iväg i allt för snurriga tankegångar.

Prinsakorv

När jag just kom hem från mina morgontidiga äventyr i kvarteren runt Odenplan luktade det korv i hela min "lägenhet". Lukten kändes som att någon just avslutat prinskorvstekning på "spisen". Det märkliga är bara att det inte har funnits någon korv här inne så länge jag bott här.



I min barndom var jag en sann rojalist, och prinskorv var på grund av sitt namn (vid sidan av prinsesstårta och drottningsylt) bland höjdarna av maträtter. Nu i min mer republikanska tidsålder stiger rodnaden på kinderna när jag tänker på vilken hög status bokmärkena med kungafamiljen hade i min bokmärkessamling. 

Idag har Mobergs republikanska manifest en hedersplats i min bokhylla.


Inte lika glamorös som Victoria och Madeleine men ack så mycket mer insiktsfull. Idag håller jag mig med mer intellektuella förebilder.

Thomas Thorild - Skald, tänkare, snille

En era har gått i graven, en tid är död. Idag upptäckte jag att jag aldrig mer kommer att mötas av Thomas Thorild - skald, tänkare snille, under min färd i Stockholms tunnelbana. Jag vet att jag upptäckte nyheten något sent, han har tydligen varit borta i snart två månader, men ack vilket tomrum han lämnar i mitt liv.

R.I.P.

Thomas Thorild-konsten vid Thorildsplan är ett av de där minnena från min barndom som gör att jag vet att jag är en äkta stockholmare. Den varma röda färgen, och de mystiska högtravande orden fångade mina barnaögon på ett sätt som ingen annan tunnelbanekonst gjorde.

Det är sorgligt att den är borta. Men vad än värre är - den har ersatts av någonsorts pastellfärgade serieinspireradefigurer i kakel (som jag tyvärr inte lyckas ladda upp någon bild på). Helt fruktansvärt ser det ut i mina tunnelbanekonstkonservativa ögon.

Varför kan inte det gamla, fina och kulturbärande få vara kvar? Varför måste det ersättas av fyrkantiga och fula former som påminner om dataspelslayout för ettåringar?

Morgonkoma

Jag har befunnit mig halvvaken i min säng i en och en halv timme nu. Med ögonen på halvglänt har jag försökt ruska liv i min sega kropp utan framgång. Halvdunklet och regnet som smattrar på andra sida rutan har gjort sitt för att inte göra min motivation att kliva ur sängen större. Tillslut lyckades jag sätta mig upp och få på dator så hjärnan fick börja aktivera sig i alla fall.

Jag har sett mig själv som en sån som får saker gjorda. Har tänkt att jag inte behöver krav utifrån och näraliggande deadlines för att göra. Men en dag som denna när den första "aktiviteten" jag verkligen måste infinna mig på börjar halv två är det inte lätt att motivera mig själv att gå upp och börja läsa. Det är ju ingen som märker om jag sover några timmar till...

Jag drömde att jag hade en stor lägenhet med flera rum och matsalsbord. Jag lagade ris (som dock brändes vid) och couscous till frukost till mina gäster (stackarna, kan inte förstå att jag inte lagade till något bättre, men jag ar väldigt nöjd med mig själv). Sen hittade jag burkar med bönor och köttfärssås (mycket märkligt) i de enorma köksskåpen. Undrar vad Freud skulle säga om detta månne?

Dopet

Just hemkommen efter en två timmar lång mässa med dopinslag långtbortistan. Mässan var brutal, det kliade i hela kroppen, luften gick knappt att andas, jag svettades bort under kläderna. Men dopet var fint (även om jag missade större delen av de viktiga händelserna, såsom vattenstänkningen på bebins huvud, på grund av en fanatisk amatörfotograf). Gossebarnet var i allafall fantastiskt sött.



Pust. Stånk. Stön.

Jag måste ha Stockholms enda jobb som rekommenderar sina anställda att komma till arbetet med smutsigt hår. Efter en helg på Skansens julmarknad är mitt redan i fredags smutsiga hår en enda tova av hårspray och skit. Hela jag är inrökt, som täckt i ett tunt lager av sot. Mina öron är utnötta av två dagars intensivt fiollyssnande. Hela kroppen är mör. Hela jag är misär. Det blir så när man sover för lite och är ute och svirar kvällen mellan två intensiva jobbdagar. Pust. Och nu måste jag laga mat.

I vilken ände ska jag börja? Duscha? Koka? Det enda jag vill är att krypa ner i sängen och kolla film och sen sova.

Duschush

Varför är alla kvinnor i duschen på simhallar så fruktansvärt fula?

Är det jag som alltid simmar på samma tider som de allra fulaste? Är det bara fula som besöker simhallar? Är alla kvinnor fula nakna? Är alla så besvärade av att vara nakna med varandra att det får dem att se fula ut?

Eller är det min bild av hur en kvinnokropp ska se ut som förvrängts av alla bilder och normer som omger mig i den värld jag lever i?

Jag vet inte. Men faktum kvarstår att jag ogillar att vara i simhallars duschar på grund av de människor som vistas där.

Time to tvätt

Jag är ett äkta slapparsle.

Det skulle bli en hyfsat innehållsspäckad dag men på grund av omständigheter jag inte rår över sitter jag kvar hemma och väntar på att något skoj ska hända. Hitills har jag mest sovit, mina ögon föll slöt sig och gick inte att öppna inför anblicken av boken i mina händer. Hade tänkt ta en promenad, men det verkar så ursligt ute så jag stannar inne och bidar min tid.

Nästa inbokade programpunkt är tvättid klockan två. Även om jag ogillar att tvätta är jag glad över att jag lever i tvättmaskinens tidsålder. För mig beror obehaget med tvättande mest på att jag måste springa upp och ner för trapporna och böja mig när jag hänger upp tvätten. Hade jag fötts för hundra år sedan däretmot hade jag fått ligga dubbelvikt vid bäckstranden och slå på mina slitna paltor i det kalla vattnet.



Lite London

En mycket trott Johanna letar pa tangentbordet over dubbelprickar for att satta over A  och O for att forma sitt hemspraks bokstaver, men misslyckas sa det blir utrikes svenska denna gang.

En mycket trott Johanna ar mycket nojd med englandsresan hittils. Det ar en givande forman att bli guidad av en sann englandkannare och fa halsa pa riktiga engelsman och studera deras interaktion. Jag kanner mig som en sann etnolog goes socialantropolog. Standigt kommer jag med nya infallsvinklar pa skillnaderna mellan svensk och engelsk kultur. Det ar intressant att jamfora Sverige med ett land som ar relativt likt, men anda valdigt annorlunda. De sma skillnaderna blir sa talande och leder vidare till filosofier och kolonialism, den industriella revolutionen och valfardssamhallets framvaxt.

Ibland kan jag kanna att jag kanske borde vara mer social mot alla trevliga manniskor jag blir introducerad for, men de ar sa bra pa att prata sjalva, och jag ar sa nojd med att lyssna och iakta att min rost blivit ovanligt oanvand de senaste dagarna. Aven om Leon tar varje tillfalle i akt att fa mig att oppna munnen och vara social. Han tycker att jag borde vara lite tuffare...

Nu ska jag sova. Hoppas ni alla har det bra darhemma! Puss!

9000

Idag fyller jag niotusen. Det är niotusende dagen jag vandrar på jorden i denna kropp. Nu är det bara hundratrettioen dagar kvar till nästa jubileum (men först ska systrarna fylla arton och tjugo. Yeah!)

Jag har firat genom att ligga nerbäddad i sängen och kolla på en tv-serie om ett cirkussällskap. Jag har även under dagen dyrkat Barack och Michelle Obama, de verkar vara alldeles oerhört trevliga och intelligenta människor Jag har också ätit glass med hallon och hällt i mig en tequilashot. Jag har också tagit tag i saken och fixat en lokal till tidernas blingblingfest. Jag vill ju inte att mitt 25-årsfirande ska vara lika dystert som firandet av min niotusende dag.



9000 är ganska mycket. Tänk att vad många dagar jag vaknat. Vad många gånger jag borstat tänderna. Vad mycket jag hunnit tänka och känna. Och mer ska det bli. Jag är väldigt sugen på livet, men först ska förkylningen drivas ur kroppen.

Att driva en förkylning på flykten

Trots min tidiga sänggång dröjde det länge innan jag föll i sömn igårkväll. Jag har drabbats av en mindre förkylning som jag jobbar hårt på att inte vidareutveckla. En sjukdom är minimalt önskvärd med konsert imorrn och England på fredag. Så jag försöker sova och hälla i mig c-vitamin samt undvika kyla och mörker. Det var lite därför jag kröp ner i sängen så tidigt igår. Det var mysigt, även om John Blund alltså dröjde med att strö sitt pulver på min ögonlock. Jag hade en mänsklig kamin bredvid mig i sängen som spred strålar av värme. I vanliga fall är det jag som är den klängiga typen, men nu kände jag mest för att öppna fönstret. Det gjorde jag också och när vi vaknade på morgonen var rummet fyllt av kyla. Kanske inte bästa receptet att få en förkylning på flykten...

Försöker undvika.

Mohaha

Imorrn är det tenta. Sen ingen mer Socialhögskola på en månad. Jag har tillgodoräknat mig poäng från etnologin, så nu behöver jag inte läsa kursen i kvalitativ metod. Det ska bli så skönt med en paus från Sopis. Mohaha.

Jag har just kommit hem från en visit hos Emelie och Ivan. Vi åt crepes med Amanda och Marcus. Jag var en något asocial och frånvarande besökare - har svårt att fokusera på annat såhär kvällen före tenta. Men trevlig var det. Vi skrattade åt penispiercingar och åldersnoja. (Jag var bara tvungen att nämna det för att få skriva ordet penispiercing. Till min lättnad fanns det inge lämpliga resultat på en googlebildsökning på det ordet. ni får istället använda er fantasi). Tillslut kom samtalet in på att det tydligen är skönt att vara piercad i fittan för det gör det lättare att få orgasm. Någonstans där vek diskussionen in på ett annat spår...

Nu väntar jag på att min riddare ska komma till min dörr. Haha. Han har ingen vit springare och rustning, men gör mig glad ändå. Funderar på om jag ska glufsa i mig lite youghurt så länge. Har investerat i en massa frukt som smakar mums i sällskap med youghurt.

Mitt gym

Nyss tillbakakommen från en sväng på träningsmaskinerna ska jag berätta om mitt gym.

Det är inte så glassigt som Master Training (Daniel Westling gym). Det är inte så hurtigt som Friskis och Svettis (eller "Friskis och Festis" som en kanadensisk komiker sa på Big Ben förra helgen). Det är inte så spännigt (som jag fått för mig att) Delta Gym (är).

Det är sunkigt. Det är få maskiner. Det är trasiga maskiner. Alla mina tilltänkta träningskompisar som jag lockat dit med gratis träning har vägrat komma tillbaka efter första besöket.
som en korsning av duv-grottan på Kreta  

och ett strandat och rostat vrak 

Men jag trivs som fisken i vattnet, även om duv-grottan var oerhört obehaglig, stinkande och kuslig och vrak bland de få företeelser jag har fobi mot (när jag gogglade vrakbilder blev jag yr och illamående, det var därför jag valde en skuta som i allafall ligger på land och inte under vattnet). Det händer något i mötet mellan grottan och vraket som gör att jag kan hantera gymmet.

Egentligen tror jag att det grundar sig i att gymmets pretantionslöshet gör att jag för första gången inte är rädd för att göra entré i en träningsanläggning (även om jag varje gång jag låser upp dörren bävar för att någon annan träningssugen student ska ha lagt beslag på musikanläggningen och köra utfall mot boxningspåsen). Att det är så sunkigt gör att jag inte behöver vara rädd att inte vara tillräckligt glassig, tillräckligt hurtig eller tillräckligt vältränad.

Och så gör det att jag känner mig lite mer ghetto.

Ghetto-Lisa

Tidigare inlägg
RSS 2.0