reflective

När jag var och simmade för två veckor sedan blev jag uppraggad av en främmande man i basängen. Han verkade lite lustigt men trevlig. Vi pratade en kort stund och han frågade om jag ville ta en fika sen. Jag tänkte att det kan väl inte skada att slipa sina dejtingskillz. Men eftersom jag skulle iväg och äta lunch med Fadren så sa jag att jag inte kunde, men att han kunde få mitt nummer.

Jag fortsatte mitt simmande och vad händer? När jag kommer till första vändningen ligger mannen en meter bakom mig och blockerar min vändning, jag måste väja undan för honom. Jag tittar buttert på honom. Samma sak händer vid nästa vändning. Och vid nästa. Och vid nästa. Mannen simmar en meter bakom mig resten av tiden jag befinner mig i bassängen. Jag klämmer i mitt värsta jag kan och simmar ursnabbt för att skaka av mig honom. Men han hänger kvar. Jag ger upp, kliver upp ur bassängen fortfarande med mannen en meter efter mig. Han är röd i ansiktet och med håret på ända. Han frågar hur vi ska göra, hur han ska få mitt nummer. Jag säger att vi kan ju ses på andra sidan omklädningsrummen. Om en kvart? frågar han. Om sju minuter svarar jag.

När jag kommer ut ur omklädningsrummet står han där fortfarande med håret på ända och röd i ansiktet. Nu även med kläderna på sniskan. Han måste ha stressat som en galning för att hinna i tid. I någon sorts naiv optimism ger jag honom mitt nummer och skyndar iväg.

Dagen efter på kvällen har jag fyra missade samtal från honom. Efter första tänkte jag ringa tillbaka när jag hade det lite lugnare, men efter tre till blev jag mindre sugen. Jag kollade upp honom på internet. Han var 36 år. Lite gammalt för mig tyckte jag. Dagen efter ringde han två gånger. Sen blev det påsk och jag åkte till landet. Men på tisdagen, dagen efter annandagen, ringde han två gånger och hade lämnat ett meddelande på telefonsvararen. På onsdagen hade jag yttrerligare två missade samtal plus två sms från honom. Det sista löd: "Fick du mitt förra sms?" 

På torsdagsmorgonen kände jag att jag var ju tvungen att höra av mig tillbaka. jag skrev något i stil med: "Jag har jättemycket att göra just nu och har inte tid att fika. Nästa gång du vill träffa en tjej tror jag det är bättre att inte verka så väldigt på. En massa missade samtal gör mig inte mer fikasugen." Efteråt tänkte jag att det kanske var dumt mot mina kvinnokollegor att tipsa en galen man om hur man får tjejer mer intresserade, bakom ytan skulle ju fortfarande denna galning finnas. Det är ju bättre för andra tjejer om de kan märka direkt vem han är. det dröjde inte länge innan jag fick ett sms där det stod att han hoppades att vi kunde ses när jag hade mindre att göra. Sen kom det ett till där han bad om ursäkt för att han ringt så mycket, och att han ville träffa mig för att jag verkade så trevlig. Vi hade pratat i två minuter totalt...

Människor som är efterhängsna, osjälvständiga och på gränsen till desperata är det värsta jag vet. Sedan den gången har jag inte vågat gå och simma igen, jag har haft någon sorts sjuk bild av att mannen ska stå och vänta på mig vid simhallen. Men så insåg jag hur knäppt det vore och vågade mig dit idag. Han var såklart inte där. Och jag fick en jätteskön simtur utan en efterhängsen främling i hälarna.