reflective

Jag är trött, hungrig och behov av en dusch. Vet inte i vilken ände jag ska börja.

Men jag är i alla fall Filosofie kandidat (nu har jag det på papper, i guldtryck dessutom. Det låter särskilt snyggt på engelska -  "Degree of Bachelor of arts with a Major in Ethnology") Då behöver man inte vara bra på det praktiska i livet intalar jag mig - som att lägga upp en plan för den närmaste timmen. 

SWMN drog ner mig i ett DJUPT träsk igår. Jag har alltid haft en förkärlek för att rangordna och sortera. Särskilt när det gäller böcker. I min barndom hade jag ett nummersystem där alla mina böcker hade ett nummer, en plats i bokhyllan och var, om än inte prydligt, så i alla fall uppskrivna i en bok. När mina små systrar skulle låna någon av mina böcker var de tvungna att skriva upp det bredvid bokens namn i min boklista.

Igår visade SWMN mig en hemsida - boktipset.se. Det är en sida där man kan poängsätta, sortera och diskutera litteratur. Jag blev såklart fast direkt. På en kväll har jag poängsatt 110 böcker och skapat en lista (samtidigt som jag gjorde ett taffligt försök att skriva klart utredningsuppgiften som skulle in idag). Denna sida kommer att bli min död. Åtminstone döden för mina studier och andra nyttiga sysselsättningar. På min väg mot avgrunden kan jag visa er min topplista - de åtta bästa böckerna jag läst. 

Vad gör man när man precis tagit körkort? Man dricker den första ölen för säsongen i kvällssolen på Mosebackes uteservering tillsammans med en kär vän istället för att sitta hemma och plugga. Någon annan hade kanske tagit en tur med bilen. Men jag dricker öl.

De senaste dagarna har en skiva gått på repeat i mitt liv. "Troubadour" av den somalisk-kanadensiske rapparen K'naan. Jag har länge tänkt kolla in den, men inte fått det gjort. När jag nu äntligen kom mig för blev jag salig. Likt en musikalisk Jesus tog hans rim och rytmer ett stort kliv in i mitt liv. Han är grym på att lägga verser och har samtidigt feta och musikaliska beat. Me like!!!

Fire in Freetown - där han snarare sjunger än rappar.

15 minutes away

Jag har tagit körkort! Det är helt otroligt. Jag känner mig så oerhört kaxig (samtidigt som jag är medveten om att detta är något som många i min ålder gjorde för flera år sedan, men jag väljer ändå att vara stolt över mig själv). Här är beviset:

Inte så skarpt men ack så vackert :)

Såhär ser mitt dörrhandtag ut just nu. Det är polisens avspärrningsplastband. Min lägenhet är nämligen kontrollerad av polisen.

Mitt under min söndagsfrukost plingade det på dörren. Där stod en tjej och en kille som förklarade att det var rök i korridoren och undrade om det kom från mig. Det gjorde det inte. Jag frågade om jag skulle göra något. De sa att det inte behövdes. När jag sedan stod och borstade tänderna plingade det igen. Den här gången stod två trimmade poliskonstaplar utanför dörren. Även de undrade om röken kom från mig. Det gjorde den inte heller den här gången. De satte avspärrningbandet runt dörrhandtaget och gick vidare. Jag gissar att det var för att veta att de kollat hos mig.

Nu vet jag inte om jag ska låta det sitta kvar eller ta bort det. Men det ser ju lite spännande ut, så det får nog vara kvar ett tag...

Jag äter havregrynsgröt med linfrön och lingonsylt. På skivspelaren snurrar Bob Marleys "Kaya" skiva som var ett av livselixiren under min barndom. Inte anade jag då vad det märkliga ordet "Kaya" stod för. Jag förstod ju inte ett enda av orden på det märkliga språket men gungade med i rytmen. När jag nu lyssnar på skivan känner jag varje rytm och upp och nedgång. Det är häftigt med de skivor som man lyssnat på så många gånger att deras ljud blir ett med kroppen när de spelas.

Ikväll spelar Salif Keita på konserthuset. I min värld är han kungen av musik. Hans toner är så nära himlen man kan komma på jorden. Jag har sett honom live en gång - den första konserten på min första Roskildefestival. Det är utan konkurrens den bästa konsert jag upplevt. Jag dansade till extas. Den nästan blinde albinomannen på scenen skapade ett rum där tiden stod still. Ett rum där han var gud. Nu när jag såg att han skulle komma till Stockholm fick jag stora våndan. Skulle jag våga mig dit? Efter stors grubbel kom jag fram till att jag är nöjd med minnet av honom jag bär inom mig. Jag vill inte förstöra det med en konsertupplevelse som med största sannolikhet inte når upp i samma klass som den förra. Så ikväll ska jag se Strindbergs "Brott och brott" istället. Kultur i en annan liga...

När jag var och simmade för två veckor sedan blev jag uppraggad av en främmande man i basängen. Han verkade lite lustigt men trevlig. Vi pratade en kort stund och han frågade om jag ville ta en fika sen. Jag tänkte att det kan väl inte skada att slipa sina dejtingskillz. Men eftersom jag skulle iväg och äta lunch med Fadren så sa jag att jag inte kunde, men att han kunde få mitt nummer.

Jag fortsatte mitt simmande och vad händer? När jag kommer till första vändningen ligger mannen en meter bakom mig och blockerar min vändning, jag måste väja undan för honom. Jag tittar buttert på honom. Samma sak händer vid nästa vändning. Och vid nästa. Och vid nästa. Mannen simmar en meter bakom mig resten av tiden jag befinner mig i bassängen. Jag klämmer i mitt värsta jag kan och simmar ursnabbt för att skaka av mig honom. Men han hänger kvar. Jag ger upp, kliver upp ur bassängen fortfarande med mannen en meter efter mig. Han är röd i ansiktet och med håret på ända. Han frågar hur vi ska göra, hur han ska få mitt nummer. Jag säger att vi kan ju ses på andra sidan omklädningsrummen. Om en kvart? frågar han. Om sju minuter svarar jag.

När jag kommer ut ur omklädningsrummet står han där fortfarande med håret på ända och röd i ansiktet. Nu även med kläderna på sniskan. Han måste ha stressat som en galning för att hinna i tid. I någon sorts naiv optimism ger jag honom mitt nummer och skyndar iväg.

Dagen efter på kvällen har jag fyra missade samtal från honom. Efter första tänkte jag ringa tillbaka när jag hade det lite lugnare, men efter tre till blev jag mindre sugen. Jag kollade upp honom på internet. Han var 36 år. Lite gammalt för mig tyckte jag. Dagen efter ringde han två gånger. Sen blev det påsk och jag åkte till landet. Men på tisdagen, dagen efter annandagen, ringde han två gånger och hade lämnat ett meddelande på telefonsvararen. På onsdagen hade jag yttrerligare två missade samtal plus två sms från honom. Det sista löd: "Fick du mitt förra sms?" 

På torsdagsmorgonen kände jag att jag var ju tvungen att höra av mig tillbaka. jag skrev något i stil med: "Jag har jättemycket att göra just nu och har inte tid att fika. Nästa gång du vill träffa en tjej tror jag det är bättre att inte verka så väldigt på. En massa missade samtal gör mig inte mer fikasugen." Efteråt tänkte jag att det kanske var dumt mot mina kvinnokollegor att tipsa en galen man om hur man får tjejer mer intresserade, bakom ytan skulle ju fortfarande denna galning finnas. Det är ju bättre för andra tjejer om de kan märka direkt vem han är. det dröjde inte länge innan jag fick ett sms där det stod att han hoppades att vi kunde ses när jag hade mindre att göra. Sen kom det ett till där han bad om ursäkt för att han ringt så mycket, och att han ville träffa mig för att jag verkade så trevlig. Vi hade pratat i två minuter totalt...

Människor som är efterhängsna, osjälvständiga och på gränsen till desperata är det värsta jag vet. Sedan den gången har jag inte vågat gå och simma igen, jag har haft någon sorts sjuk bild av att mannen ska stå och vänta på mig vid simhallen. Men så insåg jag hur knäppt det vore och vågade mig dit idag. Han var såklart inte där. Och jag fick en jätteskön simtur utan en efterhängsen främling i hälarna.

Trött. Efter en angenäm måltid och språkstund med Elin har jag slösat bort någon timme framför datorn. Jag har inte fått något vettigt gjort. Men det är nog lugnt klockan elva på kvällen. Man kan inte vara effektiv jämt. Problemet är bara att min effektiva tid blir allt kortare. Eller så är det kanske så att jag blivit mycket mer effektiv - med resultatet att jag behöver kortare tid till det jag ska göra. Jag hoppas på det.

Nu är mitt dilemma om jag ska hålla mig vaken i tjugofem minuter för att ringa och gratta Tamrat på 25-årsdagen precis när det smäller. Jag borde sova. Jag har föreläsning imorrnbitti. Men det är inte varje dag det vankas 25-årsdag. Och snart är det bara tjugo minuter kvar. Så det kanske blir ett samtal.

Detta inlägg börjar likna vad som kan klassificeras som "stream of consciousness" men inte alls lika sofistikerat som mr Joyce skulle ha författat det. Jag förstår om det inte är vad som är mest underhållande för läsaren men det är enkelt att skriva. Det blir vad som trillar fram ur hjärnans underliga gångar.

Nej nu ska jag sluta svamla och droppa ett av mina favoritcitat:

"Il y a des fleurs partout pour qui veut bien les voir"

Igår fick SWMN en väska:

Det är en kylväska så man kan förvara dryck och mat i den när man ska ut på picknick i mysiga parker. Man kan även koppla in Mp3- spelare. Snacka om användbar väska! Jag vill också ha denna väska. Den motsvarar precis mina behov i livet just nu. Varför får inte jag en sån väska? Min enda tröst är att jag kanske ska få åka pendeltåg med väskan snart. Om hon inte har med den blir jag ännu mer deppig. 

I'm going INTO THE WILD!

Efter fyra timmar sömn och med tungt huvud ska jag bege mig till det lilla huset i skogen för att fira påsk. (Plötsligt förstår jag varför det inte blev någon vidare framgång för Sovjetstaten. Är man upptagen med att dricka vodka och sjunga revolutionära kampsånger är det svårt att få till stånd en lyckad version av proletariatets revolution...)

Ajt. jag ska försöka skriva något. Kändes så bistert att fluminlägget om alfabetets storhet skulle fortsätta vara öppningsinlägg över påsken.

Idag filosoferar jag om Sovjet VS Den Kapitalistiska Staten. Jag ska nämligen på middag med sovjettema ikväll. Det lär bli borstj, mannagrynspudding och vodka. Men tydligen även champagne - vilkens sovjetiska status jag är något tveksam till. De senaste dagarna har jag försökt skrapa ihop en passande outfit. Det har fått mig att fundera över vad som egentligen kan klassas som sovjetiskt. Min första tanke var att jeans var helt ute ur leken. Sen började jag fundera på om jag kunde ha på mig  nylonstrumpbyxor om jag skulle vara korrekt (vilket det slutade med att jag har, jag pallade inte med yllisarna). Mina tankar kom in på allt som inte skulle finnas om världen var sovjetisk - Coca Cola (ack vilken förlust det vore!), hiphopen, sneakers, musikmobilen...

Men ändå bär jag på någon slags märklig Sovjetnostalgi, som jag skäms lite för.  Det är något som lockar med det kommunistiskt stela, systemetänkandet och kamratskapen. Men mest är det nog  litteraturens förtjänst. Dostojevskij, Tjechov, Tolstoj och Bulgakov.  Vad vore världen utan Anna Karenina och Mästaren och Margarita? Och vem kan motstå dessa rakryggade kvinnors kamratskap?

Nu sitter jag här iförd röd keps, röd sjal hårt lindad runt halsen, två strama flätor, en svart kjol med hög midja och en vit blus. jag känner mig verkligen som en sann Kamrat!

Det är inte så långt och ändå så kan det fånga hela vår värld - måla bilder, bygga broar. Förmedla, kommunicera.