En alldeles utsökt dag
Har just sagt hejdå till Amanda och Josefin efter en dag fylld av god mat. Först var det grillning i Tanto med fina vänner. Engånggrillen var till bredden fylld av cournfilé, paprika, aubergine, chaminjoner, tomater och squash. Det smakade gudomligt och vi sträckte ut oss på klipporna i suktan efter sommarens sista solstrålar. En liten pojke klev ned i vattnet med tröjan på och vågade sig en bit från strandkanten. Två getingar våldgästade vännernas läskburkar och utkämpade sin sista strid mot en gaffel och en skosula. Vi diskuterade våra boendesituationener: Vilken del av stan är den ultimata boplatsen - Bagarmossen? Blackeberg? Kristineberg? Med Elin frånvarande var det ingen som nämnde Söder. Själv trivs jag ganska bra i Vasastan tills vidare även om jag gärna skulle husera på några fler kvadratmeter.
Sen blev det vandring över västerbron till Daglivs och vidare till min enkla lya. Vi kokade en soppa av spenat, gröna ärter och kokosmjölk. Mums! Till efterrätt smaskade vi i oss mängde av pannkakor med björnbärssylt, jordgubbssylt och äpplemos i en härlig röra. . Jag åt sex stycken - och då hade jag slurpat i mig två portioner soppa innan. Sol och promenad hade skapat stor aptit.
Mellan soppa och pannkakor lekte vi "pest eller kolera". "Vad skulle du helst - alltid lukta vitlök eller alltid lukta svett?" "Vem skulle du helst vara - vara Marilyn Manson eller Robert Wells?" "Vad skulle du helst - bara ha sex med folk under tjugo eller bara ha sex med folk över femtio?"
Summan av dagen är att jag inte läste ett enda ord i min akademiska litteratur. Sitter och känner mig avslappande medan jag smuttar på en kopp grönt rättvisemärkt chaité med ekologisk honung i. Slank ner en och annan lyxprodukt under turen runt Daglivs. Har svårt att hålla mig ifrån de fina förpackningarna och goda smakerna. Och nu fanns det endel csnpengar på kontot.
Att vara vuxen...
...är det att däcka klockan ett en fredagkväll?
...att bli hutlöst illamående av titta på den egeninspelade filmen från sommarens Greklandssemester?
...att ha en pojkvän med mustasch?
...att vara stel i nacklen så att man inte kan titta åt vänster?
Egentligen inga stora problem. Kanske inte är rätt att kalla det problem överhuvudtaget (förutom nackproblemet). Men jag undrar ändå - är det såhär livet kommer att se ut framöver?
Besök i det förflutna
Jag visiterade Ekerö igår. Skulle till ett möte i kommunhuset klockan tre, men kom till Tappström redan tjugo över två. Det finns två orsaker till den tidiga ankomsten. Dels kan bussarna vara oberäkneliga under eftermiddagstrafiken. Dels är jag en extrem tidspessimist. Jag vill gardera mig ifall övergångställena påväg till tuben skulle vara avspärrade så att jag får gå en omväg, ifall det skulle vara stopp i tunnelbanan och ifall det skulle vara trafikstockning på den enfiliga vägen till Ekerö. Hm. När jag tänker på det var den enda anledningen att jag var tidig att jag gick hemifrån för tidigt. Resan gick väldigt smidigt, jag var ju framme tio minuter innan sl:s reseplanerare planerat åt mig (kan ju bero på att jag hade beräknat tio minuter extra för att gå till tunnelbanan).
Nå ja, Sl skötte sitt jobb väl. Summan av kardemumman var att jag hade fyrtio minuter över i Ekerö Centrum. Vad gör man? Det finns inte så mycket att göra där. Jag gick till biblioteket. Först tittade jag igenom hyllan med psykologilitteratur. Sen etnologihyllan (där det rådde en synnerligen väl tilltagen förskjutning åt det rituella och exoticerande hållet). Sociologihyllan fick också en genomkörare, dess innehåll verkade mest inressant.
Jag hade trettio minuter kvar att fördriva. Tittade lite bland de skönlitterära verken. Tjugofem minuter kvar. Då fick jag ögonen på bordet med cd:skivor. På ett sätt var det där allt började. Min kärlek till hiphopen. Jag bläddrade igenom de tomma fodralen. Där stod de första hiphopplattorna jag satte öronen intill: Biggies Born Again och KRS:s Sneak Attack. Kanske inte de tyngsta släppen som jag ser det idag. Men de förändrade min värld. Jag spelade över dem på min minidisc och lyssnade om och om igen på de tunga rösterna. Numera trängdes de med nykomlingar som Adam Tensta och Amy Winehouse. Det som slog mig att många av de skivor jag för några år sedan avfärdade eftersom jag inte tyckte de såg intressanta ut var artister som jag idag vet är klassiker. Det blev tydligt hur tiden går. Hur mitt perspektiv förändrats, hur min bildning växt. Kanske behövs det ett besök i det förflutna för att göra förändringen tydlig.
En ros till Dre's son
Läste att Dr Dre's som hittats död (http://www.aftonbladet.se/nojesliv/klick/article3187516.ab) . Sorgligt för Dre. Min starkaste reaktion var dok att det kändes sjukt att Dre hade en son som var tjugo. I min värld kan inte hiphopare vara riktigt vuxna och ha barn som är nästan lika gamla som jag.
Onsdagskoma
Efter en utsökt måltid med Karin och hennes bekante schweiziske utbytesstudent (en synnerligen artig ung man som hade med sig en blomma i gå-bort-present - det var andra gången i världshistorien som jag fått en blomma av en man!) ska jag och Sofia snart krypa till kojs. Vi är så trötta. Mina ben vek sig nästan i Daglivs grönsaksdisk när vi skulle handla middagsföda. Tur att jag hade kundvagnen att hålla mig i! Jag kände mig som Agda 92 vid sin livlina rullatorn när jag krampaktigt höll mig upprätt med kundvagnens hjälp. Alla verkar trötta idag. Måste vara septemberluften som närmar sig.
Vi har ätit cookies och lyssnat på Jimmy Cliff medan schweizaren försökte logga in på msn för att "prata" med sin flickvän på Hawaii. Det gick inge bra för honom. Först mindes han inte sin msnadress, sen inte sitt lösenord, sen inte svaret på sin personloga fråga. När han väl kom in på msn var flickvännen inte inloggad. Nu visade det sig att han glömt sin plånbok här också! Stackaren!
Gonatt!
Dubbel terminsstart
Nu har jag registrerat mig. På mina två universitetskurser. Jag har efter månader av velande beslutat mig för att köra dubbelt i höst. Jag vill ju bli klar med min examen på Kulturvetarlinjen, skulle kännas trisst att ge upp med en termin kvar, den roligaste terminen som det verkar. Så nu har jag registrerat mig på Kulturvetarlinjens tillämpningstermin och tredje terminen på Socionomprogrammet. Får se hur det går. Har bestämt mig att satsa fem veckor, så jag får den första kursen klar på KVL. Ska göra en utvärdering sen och känna efter hur jag mår. Jag vill ju inte bli en pluggaholic.
Det som stör mig något är att jag är mycket mer sugen på kurserna på KVL än på Sopis. Ämnena låter intressantare, böckerna ser roligare ut. Valde jag fel när jag flydde från Frescati till Sveaplan? Ärligt talat har jag ingen aning. Jag frågar mig varje dag om jag är på rätt väg i mitt liv och svaret har hittills alltid varit att jag vill ha en socionomexamen även om mycket på utbildningen suger.
Jag trivs bäst någonstans mitt emellan kulturvetare och socialarbetare. Måste vara därför jag har så svårt att finna ro. Antagligen kommer det att sluta med att jag blir journalist med fokus på kultur och sociala frågor, så blir farmor, mormor och alla andra som tjatat om att jag ska följa i pappas fotspår så länge jag kan minnas nöjda.
Peppar på gröten
Jag sitter med en tallrik gröt framför mig. En upplaga som inte är som alla andra grötomgångar jag tillrett i mitt liv. Allt verkade gå fint. Jag hade doserat lagom proportioner mandlar, russin och jordgubbar (jag har blivit en lyxgrötmakare, att bara ha havregryn, vatten och salt känns lite 1800-tal, och det århundradet har jag fått nog av på Skansen). Gröten puttrade fint på spisen och fick en sån där lagom svullen och mjuk konsistent som jag gillar bäst. Så skulle jag sätte pricken över i:t - socker och kanel. Jag strödde rårörsocker jämnt över gröten och började, som jag trodde, kanela på toppen. Då insåg jag att det inte var kanelburken jag höll i min hand. Det var en burk Cayennepeppar. Burken var identisk med den burk jag har Kanel i hemma hos mig ochg i morgontröttheten missade jag det jag borde minnas - att pojkvännens kanel ligger i en liten plastpåse. Som tur var hade det bara kommit ett fjädermoln peppar på gröten, jag kunde komplettera med den rätta kryddan. Den första tuggan förde jag till munnen med viss nervositet. Det bränner lite i gommen, men det är mest spännande. Det kanske är det som blir framtidens frukost? Spicy havregrynsgröt.
Efter sömnen vinyl
Jag har sovit nästan hela dagen. Vaknade halv tolv, fick tillslut i mig lite frukost. Men kroppen var som spagetti så jag däckade i pojkvännens soffa när jag skulle kolla på en film som verkligen verkade bra, men jag kunde inte hålla ögonen öppna. Vaknade igen halv sex och lyckades släpa mig till tuben. Och jag somnade ändå runt halv två igår, så det var ingen partynatt jag hämtade igen, snarare en veckas degande...
Nu efter en kur med allmeducinen Coca Cola (som hjälper mot allt - magont, huvudvärk, seghet - och som jag tar i akuta lägen i läkande doser) känns ögonlocken och lemmarna lättare. Jag lyssnar på musik i min nya klenod. Som min kära gästbloggare avslöjat har jag införskaffat en vinylspelare, en Technics 1210, som får mig att bli till barn på nytt. Nu lyssnar jag på en gammal Aretha Franklin-platta jag snott från päronens reliktsamling. Även fast ljudet är svagt eftersom min lilla stereo är en urusel förstärkare fylls hela jag av lycka när vinyltonerna strömmar ut i rummet. Det är en så mycket mer äkta känsla att langa på en lp än att mata in en cd eller trycka på play i itunes. Jag lyssnar mycket lugnare på vinyl, jag får mer respekt för musiken. Det blir inte samma "trycka-framåt-i-spellistan-för-att-hitta-den-ultimata-låten-stress". Känner ni igen den? Att aldrig ha ro att lyssna låtarna till slut eftersom det kanske kommer en annan bättre efteråt. Med vinyl låter jag plattan snurra, i vetskap om att när sidan spelat klart kan jag lugnt välja en ny skiva efter smak. Det blir en mer kvalitativ musikupplevelse.
Gästbloggare: SWMN
Jag har fått den stora äran att bli den första gästbloggaren på sommarens stora snackis - "Reflectives blogg". Jag vågar nästan säga att jag är en av de trognaste besökarna, redo att utmanas, både med kommentarer och läsningar per dag!!
Mitt förhållande till da bloggmaster är mycket starkt, jag vågar nästan säga ett av de starkaste! Även här är jag redo för utmaningar. Men det blir nog svårt att klå mig i andel skickade sms per dag!! Superalativ behöver utmaning, vad är väl världens snabbaste man utan världens näst snabbaste? (läs - vad är Usain utan Astafa?). Dessa två skulle för övrigt vara ett gulligt par! Nu är det inte så att jag på något sätt indikerar på att jag skulle bli ett utmärkt par med mina utmanare! Var icke rädda!!
Anledningen till att de snabba männen åter igen har blivit omnämnda i bloggen beror på att både jag och Johanna blivit smått besatta av Usains muskelkapacitet. Nog om sport! Jag känner allt för tydligt att jag, i egenskap av den första gästbloggaren, håller på att ge denna blogg en något nördig sportprägling, vilket givetvis inte är min intention! Det är ju trots allt jag som påpekat vilka signaler Johanna sänder ut genom att publicera John Bauer-jättar (dagen efter så skrev hon ju om graffiti).
Nu befinner jag mig i da bloggmasters lya. Vi har ätit god mat som mästaren med en kvick hand tillredde. Medan hon gjorde mat lyssnade jag på skivor på hennes nya vinylspelare ( jag nämner detta med viss osäkerhet, kanske vill master själv tillkännage sitt nya köp, men den risken tar jag). När hon plockade undan gick jag in på youtube för att se Usains lopp ännu några gånger och på den vägen är det. Cirkeln är nästan sluten! Mina första strofer är sammankopplade med de sista, vilket öppnar vägen för ett avsked. (Öppnar? Snarare stänger min vistelse som gästbloggare)
MVH
Da guestbloggmaster
(Lägg märke att jag inte behöver skriva Usains efternamn, så familjär är han nu i vår familj)
(Uttrycket vår familj kanske kan ge er en ledtråd om vem som döljer sig bakom dessa snabbt ihopflikade rader)
(Lägg märke till att mästaren är den som utför sysslorna, medan jag latar mig. Detta beror på att mina ben är nedgågna och hon är en ädel själ)
Strömavbrott
Just som kommentatorn sa att det var två minuter kvar av matchen blev det mörkt. Jag och två vänner följde engagerat Brasiliens kamp för att få in ett välförtjänt mål och komma lite närmare ett OS-guld när tv:n och alla lampor på sunkhaket vid Fridhemsplan slocknade med ett uppgivet klick. Det var strömavbrott och vi slapp se amerikanskorna vältra sig i glädje efter slutsignalen. Ute på gatan hade trafikljusen slocknat och alla affärer låg i mörker. I Västermalmsgallerian var det kusligt tyst, inga fläktar surrade. Människor stod stilla, som förstummade. Expediterna hängde utanför de nedsläckta butikerna. Personalen på ICA släppte inte in några kunder. En av hissarna hade stannat i farten och en stackare satt fast därinne. Väktare sprang fram och tillbaka. Rulltrapporna stod stilla. Inte ens mobilnätet fungerande. I mitt huvud frågade jag mig varför jag inte laddat min mobil lite mer innan jag gick ut - tänk om strömmen skulle vara borta länge...
Ica i Västermalmsgallerian under strömavbrottet.
Det blev tydligt för mig hur sårbar vår civilisation är om elektriciteten försvinner. Det blir mörkt. Vi kan inte laga mat. Inte koka te. Inte handla. Inte lyssna på musik. Inte få tag på varandra som vi är vana vid. Jag undrar hur många dagar Stockholm skulle klara sig utan el.
Saker jag stör mig på idag:
Att jag inte har någon kalender, vilket fått till följd att min planering finns utspridd på lappar i hela lägenheten.
Att det inte får plats en soffa på 19kvm (i alla fall inte om man samtidigt vill ha plats för säng och bord).
Att jag gick till affären utan inköpslista och kom hem utan hälften av det jag tänkt köpa. Nu får jag klara mig utan bland annat mandlar, russin och ris.
Att det inte finns ekologisk müsli på Prisextra.
Att tidningsbudet stoppade DN i postfacket i entrén, dvs att jag inte fick tidningen till frukosten.
Att jag bor i ett hus fullt av folk som inte verkar bry sig om hur det ser ut omkring dem. Det ligger soppåsar med pölar runt sig i trapporna och en driva skokartonger utanför min dörr.
Att plugget börjar nästa tisdag.
Att jag måste laga maten innan jag kan äta den.
Att jag måste äta för att inte få ont i magen och bli på sämre humör.
Att jag blir på ännu sämre humör av att tänka på alla saker som jag stör mig på...
Konsertänka?
Imorgon spelar Atmosphere och Brother Ali på Nalen. Men det är ingen som vill, har tid och cash för att gå på konserten med mig. Är det misär att gå dit själv?
Hade det varit Jean Grae, Mos Def, Damian Marley eller någon annan som finns med på min topplista över artister jag vill ha sett och hört live innan jag dör hade jag garanterat varit där oavsett sällskap. Men nu när det är två artister jag gillar men, för att vara ärlig, inte har särskilt bra koll på? Jag diggar Atmospheres platta God Loves Ugly och har köpt en vinyl med Brother Ali (som jag inte kunnat lyssna på eftersom jag inte fått ändan ur vagnen för att köpa en vinylspelare, drar mig för att ringa annonsörerna när jag väl hittat den modell jag vill ha på Blocket). Tänk om jag sen när jag spelar vinylen blir kär i Brother Ali. Då skulle jag ångra att jag dissade konserten.
Men tänk om jag träffar någon jag känner där och måste jag förklara varför jag är där själv och spanar på två artister jag bara har ytlig koll på. "Favoritlåt med Ali? Hm, jag kommer inte ihåg vad låten jag hört hette... Favoritplatta med Atmosphere? Ja, det måste bli God loves ugly, den enda jag lyssnat på..." Då kommer jag framstå som en ensam räv, utan vänner och riktiga intressen. Eller?
Är det inte egentligen ganska coolt att gå på konsert själv? Att ta sig modet att gå in i konsertsalen och ta en självklar plats bland alla som är där och festar tillsammans. Det är inte misär att ha ett intresse att ägna sig åt även om ens vänner inte är kompatibla kvällen ifråga.
Men varför bekymrar jag mig så mycket? Vad spelar det för roll vad andra tycker? Jag skulle egentligen inte ha något problem med att vara ensam på konsert. Ska ladda mobilen med Atmosphere och Ali och se vad jag känner när jag lyssnat in mig bättre.
Vad är så farligt med graffiti?
Varför är politiker rädda för gatukonst? Varför jagas graffitikonstnärer som om de var satans lakejer?
OS-frossa
Jag har återgått i barndom. Jag som trodde att jag blivit av med min idrottsfrossa för gott har blivit besatt av OS. Efter två regniga dagar i en stuga på landet har jag återigen insett att det är spännande när människor pressar sina kroppar till max och utmanar varandra till bristningsgränsen. Nu har jag abstinens. Om en timme börjar herrarnas höjdfinal. Och jag har ingen tv.
Men det finns en skillnad mellan mitt OS intresse nu och för åtta eller tolv år sedan. Då var det svenskarnas insatser som fick min mage att stå stilla. Idag väljer jag mina favoriter utifrån andra premisser. Jag har inte blivit pensionär - jag hejar inte självklart på den som slår ur underläge. Nej, jag har två andra utgångspunkter vid mitt val av favoriter. Först och främst förhåller jag mig till om de kommer från stora, dominerande länder eller mindre idrottsnationer, som sällan vinner olympiska medaljer. Så var jag till exempel nöjd när Irving Jahir Saladino Aranda från Panama tog hem herrarnas längdfinal ocn när polacken Leszek Blanik vann herrarnas hoppfinal i gymnastik. (Tro nu inte att mitt nörderi gått så långt att jag lärt mig deras namn utantill, jag kollade på DN:s OS-sajt) Det är roligare när Uzbekistan eller Nederländska Antillerna tar sitt första silver än när Kina, USA eller Ryssland kammar hem sitt sjuttioelfte guld. Min andra utgångspunkt handlar om idrottarnas personlighet och utstrålning. De jamaicanska sprinteressen Usain Bolt och Shelly Ann Fraser verkar vara avslappnade individer som lyser av glädje. De ser inte ut som stenstoder när de laddar upp inför starten, de rör sig inte som bulldozrar när de korsar mållinjen. De ser ut som sköna människor som har kul när de tävlar.
Sen tycker jag att det är en så skön kontrast att tänka sig den "lilla" ön Jamaica befolkad av det ganjarökande reggaefolket med toviga, illaluktande dreads som fokuserar på det andliga och inre livet, sida vid sida med de asketiska och muskulösa idrottarna i tighta trikåer, som maxar sina kroppar för att vinna medaljer på OS.
Shelly Ann Fraser
På landet kan man roa sig med... Human Snake
Antroposofbarn
Tillbaka i civilisationen. Pendeln mot Gnesta stannade oväntat i Järna och jag och syster Linnea fick ta buss den sista biten ut mot skogen. Det gav oss en extra kik på barnen från den svenska antroposofcivilisationens Mecka. Det är något särskilt med kids från Järna. Hur tuffa och hårda de än försöker se ut - med nitar och svart runt ögonen eller baggy jeans och keps på sned - lyckas de aldrig hela vägen fram. Det är något med lystern i ögonen och ryggens resning. Hur tungt de än smyckar sig med subkultursymboler lyser fortfarande deras väna antroposofsjälar fram. Antroposofbarn blir aldrig äkta punkare. Antroposofbarn blir aldrig äkta hipopare. Antroposofbarn förblir antroposofer, det är något som rinner i blodet.
Det bidde bara...
Det skulle bli piff i stora mängder. Det skulle bli b-line på Berns. Jag hade satt på mig höga klackarna och tjusiga dressen.
Det visade sig att det inte var b-line på Berns. Det visade sig att vi var fett sega. Det visade sig att stan var full av störiga människor efter blockpartyt på Götgatan.
Det slutade med att jag och Emelie softade i en bil på Östgötagatan medan de andra svängde sina lurviga i ett sista desperat försök till party inne på Sneakers'nstuffs fest på Mosebacke.
Men innan i kom in till stan var det trevligt. Vi hade pizzakväll med vännerna för att fira Elins födelsedag idag (Grattis vännen! Önskar jag kunde ge dig en mer utsökt frukost än havregrynsgröt. Men den blir smarrig jag lovar!) Jag styrde i köket. Ska det vara pizza på Johannas vis ska det vara pizza helt på Johannas vis. En kompis sa "Är du såhär bossig när du gör pizza - hur skulle du då vara om du skulle gifta dig?" Haha. Jag röstar för att pizzabaket är min heliga ko och att ett eventuellt bröllop skulle förflyta utan en dominant brud och knäckta egon.
Efter pizzafrosseriet och mycket dividerande om kvällens destination körde underbara Amanda oss in till staden i sin bil. Vi langade The Voice på hög volym och kände oss som gangsters i LA. Lite jobbigt blev det när reklam började dundra ut över Hornstull. Då var Amanda snabb på volymkontrollen.
Det bidde en klassisk utekväll på Söder. Stora planer blir till diskussion på Götgatan och en ynka öl. Men dörrvakten på Snaps var trevlig mot mig. Jag fick gå gratis på toa fast det skulle kostat 100 spänn och när jag lyfte på entrérepet fick jag bara en snäll förklaring fast det egentligen var Fy! Fy! Fy! Tror jag har fin hand med dörrvakter.
Nu ska jag dra into the wild (eller hm, en sörmländsk bebyggd version av vildmarken) till på måndag.
En John Bauer-jätte
SåReflective rättar
Pinsamt, pinsamt, pinsamt... jag som tror mig vara någon sorts språkexpert har stavat fel på ordet nyckel i rubriken till gårdagskvällens bloggpost. Jag skruvar mig i genans och hoppas att ni ser längre ner i inlägget att jag faktiskt kan stava rätt. Döm mig inte för hårt!
Poesinostalgi
Eftersom jag tror på återvinning, att inte slösa på resurser - varken mina egna eller naturens - kommer här ett av mina äldre alster. En dikt på versmåttet knittel, som visar vad som kan hända om man inte tar det försiktigt på sin helgpromenad bland träd, mossa och stenar.
då kom en jätte, jag honom hörde.
Marken den skaka, jag börja frukta
att jätten fula mig skulle tukta.
Han lyfte upp mig, han grep i håret,
han satte ner mig på byxbenslåret.
Förnöjt han mumla nånting om kvällsvard,
han tände elden, nu var jag ej glad.
När första gången han blicken släppte
så tog jag chansen: byxknapp upp knäppte.
Jag satt på nålar, i spänd förväntan
- skulle jag hinna smita från gläntan?
Elden blev äldre, tiden var mogen,
jätten sig skruva, jag såg mot skogen.
Sig så han reste, tog första klivet.
Jag minns jag tänkte: "Det gäller livet!"
Han byxor gled ner emot fotknölen
och jätten ramla... i vattenpölen.
Jag tog ett skutt ut ur jättehanden,
strax var jag kommen till skogsranden.
Flåsande låg jag, väl gömd i mossan,
försökte skaka bort feberfrossan.
Än sitter jätten där på sin stubbe
- han är en gammal och grinig gubbe.
Amr Diab
Arabiska toner, vänner på flykt och nyklar som inte får kopieras
Jag försöker komma i ordning i min lägenhet och lyssnar på ett gammalt kassetband med den egyptiske sångaren Amr Diab. Undrar när jag lyssnade på kassett senast? Ljudet är förvånansvärt bra och musiken flyttar mig på en inre resa flera år tillbaka i tiden. Bandet köpte jag på den myllrande, doftande och färgstarka marknaden i Kairo. Fodralet är i en ljusblå färg jag sällan sett annars, den är på gränsen till turkosvit. Amr Diab är en man med silkeslen och sorgsen stämma och hängiven blick. Han var tydligen någon sorts flickidol i Egypten när jag var där. Jag lyssnade mycket på arabisk musik innan jag kom in på hiphop, reggae och soul. Men fortfarande får de arabiska tonerna något att röra sig inom mig. Jag trodde inte många i Sverige kände till Amr Diab. Men till min förvåning visade sig min pojkvän gilla honom skarpt. Haha. Han är faktiskt en av få artister vi "hade gemensamt" innan vi träffades. Ett litet smakprov: http://www.youtube.com/watch?v=1dqHLLrvdvM (jag är så obegåvad på att fixa länkar så ni får kopiera adressen själva)
Annars är jag mest deppad över att Elin och Sofia ska flytta. Sablans idioter som lämnar mig ensam i huvudstaden! Vad har de att göra någon annanstans? Jag vill fortsätta laga mat och spela basket på Söders gårdar med Sofia och diskutera livets väsentligheter med Elin. Jag vill inte att de ska försvinna. Vi har haft en trevlig dag tilsammans även om två av oss var väldigt trötta och den tredje ville "göra något" som hon säger. Det slutade med att vi gick och handlade på Willys.
Jag skulle kopiera tre nycklar idag. Det visade sig att jag inte fick det. De hade tydligen någon särskild märkning som betydde att de inte fick mångfaldigas. Nyckelmakaren såg hemskt besviken ut och bad om ursäkt flera gånger - fast det ju inte var hans fel. Jag kan tycka att det är muppigt - jag behöver fler nycklar, så låt mig göra det!! Samtidigt kan jag förstå Jag vill ju inte att de som bott i min lägenhet innan mig ska ha gjort nyckelkopior och komma smygande mitt i natten.
Dags att flytta hem!
Efter två månaders exil på Kungsholmen (med behövliga avstickare till Ekerö, Rågsved, Kreta och landsbygden mellan Järna och Nyköping) är det nu dags att återvända till mina 19 kvadratmeter på andra sidan St Eriksbron. Det har varit nyttigt med en paus. Ett års intensiv samvaro mellan mig och lyan hade slitit ut vår relation så att den inte längre kändes lika spännande. De första månadernas förtjusning kommer nog aldrig tillbaka. Men jag har saknat min vita frukostmugg jag fått från systrarna, jag har saknat min utsikt mot det röda huset och min egen säng med mina noga utvalda bilder på väggarna. Det ska bli härligt att komma hem.
Visst. Att leva utan mina prylar har gått oväntat bra. Jag är inte helt slav under materien. Men hemmiljön jag format efter mina alldeles personliga önskemål ger mig lite mer fäste i tillvaron. Vart jag än befinner vet jag att några hundra meter från St Eriksplan ligger mitt egna rum. Där bara jag bestämmer. Där min ordning råder. Där varenda pryl är placerad av mina händer. Där jag är trygg. Där jag är hemma.
Nu har jag biljetter!!!
Den femte september smäller det:
BAHAMADIA
ROXANNE SHANTÉ
YARAH BRAVO
& DJ SHORTEE
live på Klubb Yes!
När jag nästan givit upp hoppet om att få se en kvinnlig rappare live i Stockholm presenterar Yes! tre knäckande rapbrudar och en grym dj. Det är den fetaste bokningen någonsin. Fyra brudar som platsar på min lista över världens nu levande coolaste kvinnor. På samma kväll. Jag skulle kunna börja förfesta redan nu.
Låtar att värma upp med:
Wordplay - Bahamadia
3 Tha Hard Way - Bahamadia
Go On Girl - Roxanne Shanté
The Real Roxanne - Roxanne Shanté
Roxanne's Revenge - Roxanne Shanté
Bluebird - One Self (där Jarah Bravo rappar)
Over Exposed - One Self
Stockholm vore så mycket tråkigare utan Yes!
Sömnproblem
Attans vad svårt jag hade att somna igårkväll. Ögonlocken kändes som att den skulle falla ner till hakan, jag orkade inte röra på kroppen, mina tankar hade tagit timeout av trötthet. Ändå ville inte John Blund strö sitt rogivande pulver i mina ögon.
Jag ringde några samtal i hopp om att visa personer i min omgivning skulle meditera mig till sömn med sina magiska krafter. Det enda som hände var att de somnade själva eller avslutade samtalet på grund av att mat lockade mer än jag.
Min ena näsborre var helt igentäppt. Trodde först att det inte var någon fara, men efter ett tag var min mun fylld av den där torra känslan som kommer när man andas med öppna läppar. Jag letade igenom varenda ficka i mina kläder, varenda fack i alla mina väskor (bor för närvarande inte hemma i min egen lya) i hopp om att hitta nässprayet jag visste fanns någonstans. Tillslut fann jag det - i en kasse full med sladdar, ordentligt förpackat i en sån där plastpåse man måste ha vätskor i på flygplan. Jag duschade salig min arma näsborre och la mig på kudden för att, som jag trodde, få slumra in. Men icke.
Jag åt en portion youghurt. Kunde inte sova sen heller.
Jag tittade på fem avsnitt av Sex and the City. Efter det kunde jag somna. Fem timmar efter att jag först släckte lampan.
Du vet att du har en tråkig dag när:
1. Du ägnat timmar åt att sortera i i-tunes biblioteket. Rätt genre på varje låt!!
2. Du noggrant gått igenom alla vänner på facebook för att se om någon har något intressant personligt meddelande.
3. Du varit inne på tv.nu tre gånger i hopp om att du ska ha missat något intressant program senaste gången du var inne.
4. Det känns spännande att höra ljud av människor i trapphuset. Det finns liv på andra sidan dörren!!!
5. Den stora frågan i ditt liv är om du ska falla för impulsen att äta middag redan klockan fem, eller vänta till lite senare, och då stå dig bättre över natten.
6. Du söker på folk du känner på eniro bara för att se om de finns där.
7. Du skrattar hejdlöst åt Lee Scratch Perrys myspace ( www.myspace.com/leescratchperry). Även om jag tror att jag kommer att tycka att den är rätt kul imorgon också:
"I’m an artist, a musician, a magician, a writer, a singer; I’m everything. My name is Lee from the African jungle, originally from West Africa. I’m a man from somewhere else, but my origin is from Africa, straight to Jamaica through reincarnation; reborn in Jamaica..."
Hahaha. Kolla på bilderna på honom, kolla på hans videor. Mannen är från en annan planet... eller så är han reggaemusiker från Jamaica....
Ja, jag är sjuk. Det blev ingen utflykt. Imorrn kanske, om min kropp kurerar sig. I väntan på bättre tider kollar jag på film, men den var så tråkig så jag började skriva istället.
Morgonklen
Helt utbränd efter en natts festivalande. Ont i halsen. täppt i näsan, ont i kroppen. Det märks att jag blivit äldre.
Vad är det som händer med en när man blir äldre? Blir kroppen klenare? Eller är det nyfikenheten och energin, som tidigare fick en att maxa sina krafter när det behövdes, som har börjat försvagas? Jag hade inte pallat festival i flera dagar.
Nu ska jag och några vänner åka bil på landet. Vågar inte krypa upp ur sängen ifall jag skulle inse att jag verkligen är sjuk och inte bara sliten. Jag har inte lust att vara krasslig.
Dancehalljuck och Afrikaromantik
Varför ställer man en figur som Beenie Man på scen för att uppträda inför tusentals människor? Jag och vännen E skakade förbryllat på huvudet när han öppnade munnen och började bräka. Han slaktade sina egna låtar. Entonigt, hårt och själlöst krängde han ur sig låtar som King of The dancehall och Row like a boat. Han avrättade andras låtar. Jag har aldrig hört sämre versioner av No Woman No Cry och nu minns jag inte vilka andra låtar han körde. Det var i varje fall fruktansvärt. Besvikelsen över hans insats motsvarar den över Anthony Bs uppenbarelse på Uppsala förra året.
Det finns två typer av reggaemusiker. Först är det de korta tjocka. Mulliga män som låter dreadsen gunga i takt m rootsreggaen de skapar. Sedan finns det de långa och seniga danshallartisterna vars dreads flyger hysteriskt åt alla håll när de springer runt på scenen, om de inte står stilla och juckar, i vad de själva tror är sensuella moves som får publiken att drömma våta drömmar.Jag blir bara äcklad. Jag vill inte bli påmind om att dessa män har kukar och sexualdrift. Jag vill inte veta. Beennie Man och Anthony B tillhör denna kategori. De får mig att förstå vad pojkvännen menar när han kallar dancehall innehållslös och korkad.
Men annars var det kul på reggaefestivalen. Tre artister förgyllde kvällen: Italienaren Albroise, Schweizaren Cali P och reggaefarfarn Burning Spear som var den med mest värme i sitt framträdande.
Egentligen var inte den största behållningen de musikaliska upplevelserna utan att betrakta festivalens alla besökare. Ingen annanstans än på festival finns så många ungdomar som stinker bajamaja. Ingen annanstans än på reggaefestival finns så många vita med afrikasymboler över hela kläderna. Ingen annanstans kan man få se en dansande femtioårig afrikansk man med vävda byxor i reggaefärgerna, bar överkropp, högra huvudhalvan rakad, medan högra pryds av axellånga dreads i neonfärger: gult, grönt och rött.
På g till Uppsala
Bråttom, bråttom... men jag vill ju komma igång med bloggandet så jag skriver i stressen.
Nu ska jag på reggaefestival!!
Länge sedan sist
År har gått sedan jag ställde in dagboken i bokhyllan. Länge sedan jag på allvar filtrerade mitt inre genom orden. Nu ska jag börja igen, med eventuell publik dessutom.
Jag har varit en skrivande person sedan jag först lärde mig stava "Jag heter Johanna". När jag var liten skrev jag dikter. Jag skrev om naturen, om olika djur, om mina systrar, om livet förr i tiden som jag trodde det var. Världen sedd genom ett barns ögon. Jag läste mina alster för släkt och familj.
Jag skrev brev. Jag skrev brev till mina klasskompisar när jag kom hem från skolan, skrev brev till mormor, skrev brev till farfar som ville att jag skulle skriva på engelska så han fick träna sig. Jag förstod inte vad han skrev...
Jag skrev till min brevkompis i Östersund, som jag lärt känna genom att vi låg på samma bb, födda nästan samtidigt. Vi hittade varandra igen på en bensinmack i Småland åtta år senare och började brevväxla. Hon ville bli hiphopare. Jag visste inte vad det var.
Jag skrev till min brevkompis i Kalmar. Henne hade jag funnit genom en flaskpost droppad från Gotlandsbåten. Jag kastade i två flaskor med papperslappar med ett kort meddelande om vem jag var och min adress. En hamnade hos en gubbe i Nynäshamn, den andra hos en jämnårig tjej i Kalmar. Vi skrev till varandra i kanske två år.
Mest skrev jag till Marianne i Värmland, som senare flyttade till Norge. Hon är min syssling och vi skrev om allt. Ibland hälsade vi på varandra. Tycker det är trisst att vi tappat kontakten. Vi är kompisar på Facebook, men man skriver inte sida upp och sida ner om livets väsentligheter på ansiktsboken. Det är mer yta.
Jag började skriva dagbok. Mest skrev jag när jag var kär, och allra mest när jag var det olyckligt. Att bläddra i mina gamla dagböcker ger bilden av att mina tonårs enda innehåll var sorg över idiotiska killar. Men det var då jag behövde skriva.
Sen drog jag ner på skrivandet och började prata om det jag tidigare skulle gömt i dagboken. Det var roligare att få direkt respons på mina tankar, att veta att andra fungerade likadant, att jag inte var ensam.
Men jag har saknat skrivandet. Att forma tankar till ord genom bokstäver gör dem klarare. Visst har jag skrivit. Hundratals sidor med akademiska teorier och analyser har passerat mina fingrar ner i datorn. Jag älskar att skapa hemtentor och uppsatser där mitt intellekt får pröva sig till bristningsgränsen. Hur långt kan mitt tänkande nå? Vad händer om jag låter min hjärna gå lös på en del av verkligheten. Men akademiskt skrivande är något annat än det skrivande jag ägnade mig åt i dikter, brev och dagböcker. Jag vill att jag återigen ska få vara huvudpersonen i mitt skapande av meningar. Jag vill skriva om det som rör sig i mitt huvud utan att behöva bry mig om forskningsmetod och vetenskapliga kriterier.
Och det ska jag göra. Välkommen till min blogg!
