reflective

Nyss tillbakakommen från en sväng på träningsmaskinerna ska jag berätta om mitt gym.

Det är inte så glassigt som Master Training (Daniel Westling gym). Det är inte så hurtigt som Friskis och Svettis (eller "Friskis och Festis" som en kanadensisk komiker sa på Big Ben förra helgen). Det är inte så spännigt (som jag fått för mig att) Delta Gym (är).

Det är sunkigt. Det är få maskiner. Det är trasiga maskiner. Alla mina tilltänkta träningskompisar som jag lockat dit med gratis träning har vägrat komma tillbaka efter första besöket.

som en korsning av duv-grottan på Kreta  

och ett strandat och rostat vrak 

Men jag trivs som fisken i vattnet, även om duv-grottan var oerhört obehaglig, stinkande och kuslig och vrak bland de få företeelser jag har fobi mot (när jag gogglade vrakbilder blev jag yr och illamående, det var därför jag valde en skuta som i allafall ligger på land och inte under vattnet). Det händer något i mötet mellan grottan och vraket som gör att jag kan hantera gymmet.

Egentligen tror jag att det grundar sig i att gymmets pretantionslöshet gör att jag för första gången inte är rädd för att göra entré i en träningsanläggning (även om jag varje gång jag låser upp dörren bävar för att någon annan träningssugen student ska ha lagt beslag på musikanläggningen och köra utfall mot boxningspåsen). Att det är så sunkigt gör att jag inte behöver vara rädd att inte vara tillräckligt glassig, tillräckligt hurtig eller tillräckligt vältränad.

Och så gör det att jag känner mig lite mer ghetto.

Ghetto-Lisa