reflective

Laban, du fattas mig.

Jag har ordtorka. Hade tänkt skriva en djuplodande elegi över det år som flytt, men jag känner mig inte motiverad och har inget flyt i språket. Kanske kommer också mitt motstånd från en ovilja att vara personlig. Ska jag skriva om det som varit viktigast under 2008 måste jag lämna ut mig själv på ett sätt som jag inte har lust att göra på internet. Inte idag i alla fall.

Istället nöjer jag mig med att konstatera att det har varit ett bra år. En del känslomässig berg-och-dal-bana, som varje kvinnas liv, men mest toppar på det stora hela. Det värsta är att det riskerar få ett helt enormt sorgligt slut. En av de viktigaste individerna i mitt liv är just nu på väg till veterinären för att få sitt livs dom. Jag håller mina händer knäppta i bön, men anar att jag kanske sett Laban för sista gången.

Nu har jag inte bloggat på snart en vecka... Skandal! Men jag har haft fullt upp med arbete och förtäring av julmat.

Det blir inte mörkare än så här. Jag har fixat dalkullafrisyren, sitter och äter frukost, ska snart kila till jobbet för min sista julmarknadsdag för att tjäna knappt med kosing fast det krävs akademisk examen för jobbet. Klockan är nio och det är fortfarande gryning.

I natt är årets längsta natt. Natten då Lucia ursprungligen kom, natten då djuren kunde tala människospråk. För oss som har elektricitet är det en påtaglig förändring när solen börjar komma tillbaka. Tänk då vad det måste varit för människorna som bara kunde lysa upp mörkret med eldar, vedstickor och talgljus som var så dyra att det bara använder vid jul.

Upplevelsen av mörkret är det häftigaste med att jobba julmarknad på Skansen. När skymningen kommer sitter vi där i mörkret med elden som sprakar och sprider lite varmt ljus och spelmännen som gnider fram folktoner på sina fioler. Det är en häftig upplevelse. Sen när elden slocknar och det är dags att gå hem är mörkret så brutalt att vi tänder en lykta för att kunna hitta vägen tillbaka till omklädningsrummet. Vi går genom mörkret där marknaden håller på att avslutas. Det är nästan så att det är värt 92 spänn i timmen plus ob.

Men imorgon vänder det! Imorgon blir det ljusare igen.

Jag har varit en alldeles extremt duktig student och gått upp för att dela upp två intervjuer i teman redan innan det blivit ljust ute. Alldeles för min egen skull. Trodde det skulle ta mycket längre tid, nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Jag skulle kunna fila lite mer på rapporten, läsa avhandlingen jag måste läsa. Men jag tror jag ska gå och simma istället och göra min nacke ännu några snäpp stelare. Intalar mig att stelheten har med den monotona transkriberingen att göra snarare än den vitaliserande simningen. I vilket fall tror jag det blir några fler längder ryggsim idag. "Det skadar ju inte att arbete preventivt", som fältassistenterna på Östermalm skulle ha sagt.

Jag borde sova. Jag borde verkligen sova. Jag är trött och har ont i huvudet. Men just för att jag har ont i huvudet är det svårt att sova. Men jag borde verkligen sova så jag orkar traska upp när klockan ringer imorgon bitti. Måste hinna transkribera några ytterligare minuter av dagens intervju innan handledningen imorgon. Vill få så mycket som möjligt av vår f*cking rapport gjort innan jul. Egentligen älskar jag att skriva uppsatser. Men när det nödvändigtvis ska ske över jul och under premisser jag inte helt begriper försvinner min inspiration och lust att forma tankar och teorier till meningar.

Min dag har varit alldeles super men jag sitter ändå här och tycker synd om mig själv. Varför är det så mycket lättare att fokusera på allt som är fel än att suga in allt som är bra och titta mot den ljusa sidan. Det är som att det är skönt att må dåligt. att det finns en njutning i lidandet. Men hur konstruktivt är tungsinthet och svårmod (var bara tvungen att klämma in de två orden, de är så sorgligt vackra) egentligen?

Idag har jag missat att gå av bussen för att jag försjönk djupt i texten till en låt av Damian Marley jag hört ett otal gånger men aldrig lyssnat på ordentligt:

Speciellt var det strofen "The body is just a vehicle, transporting the soul" som fick mig fast. Jag tycker att den är så vacker. Ofta känner jag just så, att kroppen är ett nödvändigt ont för att min själ ska kunna röra sig här på jorden, i den här dimensionen. Samtidigt vet jag att min kropp är mer än bara ett simpelt fordon för min själ. Den är min själs tempel.

Nu ska jag sova innan jag snurrar iväg i allt för snurriga tankegångar.

Jag har blivit en simmoholic - har föresatt mig att besöka någon av stadens badhus två gånger i veckan för att trimma min kropp. Simning är en av de ytterst motionsformer jag tillåter mig att utföra. Det enda problemet är att huden blir torr av att vistas för mycket i vatten. Det kan i och för sig botas genom insmorning av någon lämplig återfuktande hudkräm, men det är så tråkigt och svårt att fördela krämen på kroppsdelar såsom ryggen. I wish I had a personlig insmörjare. De inoljade kroppsbyggarna måste väl ha sådana? Jag kan inte tänka mig att de med sina osmidiga kroppar lyckas applicera oljan jämt över rygg och vader. Var hittar man en sådan insmörjare? Och vad tar de i timmen? Döm om min förvåning när jag hittade  detta!!

Ge min hud!!!

En era har gått i graven, en tid är död. Idag upptäckte jag att jag aldrig mer kommer att mötas av Thomas Thorild - skald, tänkare snille, under min färd i Stockholms tunnelbana. Jag vet att jag upptäckte nyheten något sent, han har tydligen varit borta i snart två månader, men ack vilket tomrum han lämnar i mitt liv.

R.I.P.

Thomas Thorild-konsten vid Thorildsplan är ett av de där minnena från min barndom som gör att jag vet att jag är en äkta stockholmare. Den varma röda färgen, och de mystiska högtravande orden fångade mina barnaögon på ett sätt som ingen annan tunnelbanekonst gjorde.

Det är sorgligt att den är borta. Men vad än värre är - den har ersatts av någonsorts pastellfärgade serieinspireradefigurer i kakel (som jag tyvärr inte lyckas ladda upp någon bild på). Helt fruktansvärt ser det ut i mina tunnelbanekonstkonservativa ögon.

Varför kan inte det gamla, fina och kulturbärande få vara kvar? Varför måste det ersättas av fyrkantiga och fula former som påminner om dataspelslayout för ettåringar?

Jag har befunnit mig halvvaken i min säng i en och en halv timme nu. Med ögonen på halvglänt har jag försökt ruska liv i min sega kropp utan framgång. Halvdunklet och regnet som smattrar på andra sida rutan har gjort sitt för att inte göra min motivation att kliva ur sängen större. Tillslut lyckades jag sätta mig upp och få på dator så hjärnan fick börja aktivera sig i alla fall.

Jag har sett mig själv som en sån som får saker gjorda. Har tänkt att jag inte behöver krav utifrån och näraliggande deadlines för att göra. Men en dag som denna när den första "aktiviteten" jag verkligen måste infinna mig på börjar halv två är det inte lätt att motivera mig själv att gå upp och börja läsa. Det är ju ingen som märker om jag sover några timmar till...

Jag drömde att jag hade en stor lägenhet med flera rum och matsalsbord. Jag lagade ris (som dock brändes vid) och couscous till frukost till mina gäster (stackarna, kan inte förstå att jag inte lagade till något bättre, men jag ar väldigt nöjd med mig själv). Sen hittade jag burkar med bönor och köttfärssås (mycket märkligt) i de enorma köksskåpen. Undrar vad Freud skulle säga om detta månne?

Jag har blivit en pepparkaksnarkoman. Hitills har jag mest snyltat på andras förråd, men idag tog jag steget och investerade i ett alldeles eget paket. Hälften är snart uppätet, jag är som beroende. De är värre än chips. Mitt beroende av pepparkakor började på fältstudierna där det eviga fikandet åtföljdes av korgar med de knapriga kakorna. Till en början motstod jag frestelsen att sträcka mig efter korgarna, men mot slutet av veckan kunde jag inte motstå frestelsen och sen var det kört.

Jag och mina fältstudiekompisar träffades idag för att skriva ett PM till vår rapport. Det utmynnade i någon slags glögg- och pepparkakasorgie med inslag av dadlar och te med honung. 

Och fler pepparkakor ska det bli innan jul. Men först ska jag kila ner och hämta min tvätt.

Jag har lagat en utsökt linssoppa och insupit den medan jag kollade på Dokument Inifrån: "Rör inte min sup!" som jag den senaste veckan ett flertal gånger blivit uppmanad att se. Jag och mina kära fältkompisar ska skriva om Östermalmsföräldrars inställning till deras döttrar och alkohol. Dokumentären jag såg till maten handlar om Sverige och alkoholen. Om hur svenskar i alla lägen prioriterar barnens bästa, utom just när det gäller vanliga människors drickande. Flera barn intervjuades, och de kunde alla noga redogöra för hur vuxna blir av alkohol - att vuxna klarar av att dricka ungefär två glas, sen blir de konstiga. Det var en väldigt intressant och bra dokumentär som jag varmt kan rekommendera.

Annars funderar jag mest över litteratur om föräldraskap, tonårstjejer och alkohol och försöker att inte stressa upp mig över det knappa tidschemat. Hitills har det gått ganska bra.

Det är något med den här tiden på året. Jag blir så trött och halvt avsocialiserad. Jag vill mest ligga hemma i min säng med tända ljus och mjuk musik eller en tv-serie rullandes i bakgrunden. Människan är ändå så nära naturen fast vi flytt in i betongen. Det går inte att undvika årets rytm hur många julgransbelysningar och neontomtar vi än hänger upp i träden (inte för att jag sett så många neontomtar i träd, men det blev en bra mening tyckte jag).

Just hemkommen efter en två timmar lång mässa med dopinslag långtbortistan. Mässan var brutal, det kliade i hela kroppen, luften gick knappt att andas, jag svettades bort under kläderna. Men dopet var fint (även om jag missade större delen av de viktiga händelserna, såsom vattenstänkningen på bebins huvud, på grund av en fanatisk amatörfotograf). Gossebarnet var i allafall fantastiskt sött.

I något som kan definieras som en identitetskris swingar jag mina alltmer lurviga över Östermalms gator med en gammal barndomskärlek i öronen:

Dire Straights med Sultans of Swing

Sedan studsar jag runt med min nya kärlek och drömmer om det som varit och det som ska komma. Undrar hur det ska bli.

Jazmine Sullivan med Dream Big

Egentligen skulle jag sova men jag råkade surfa runt till planeter där jag bestämt att inte landa på ett tag. Sen blev det svårt att sova. Jag behöver hålla mig på min sida av rymden ett tag, men något i mig drar mig iväg mot in vilja.

Jag har blivit en sån där person som går hemifrån på morgonen innan det har blivit ljust och kommer hem efter att det blivit mörkt på kvällen. (Men jag har två reflexer hängande ur fickorna så jag inte ska bli överkörd - ett rött hjärta och en grön Skansen-nalle). Mitt fullspäckade schema gör att jag känner mig lite viktigare, lite bättre. Men samtidigt är jag lite slitnare, lite svettigare.

Men roligt har jag, ruggigt skojigt. Jag har efter mycket velande fram och tillbaka slutligen (hoppas jag) insett att socionom är ett alldeles fantastiskt intressant yrke, att en socionom kan jobba med en massa olika saker och göra stor skillnad i människors liv samt att många socionomer är helt underbart snälla människor, åtminstone mot tre sopisstudenter med uppspärrade ögon. Det känns verkligen som att jag valt rätt utbildning, jag är väldigt sugen på framtiden. Även om det stör mig extremt att vi inte har mer praktik.

Mitt liv hemma just nu

Jag och två kära klassisar gör en veckas fältstudier på Familjeenheten ungdom i en av Stockholms tjusigaste stadsdelar. Idag var första dagen och alldeles fantastiskt intressant. Alla vi mött har varit så trevliga och engagerade i vårt projekt. Våra farhågor att alla socialsekreterare är utbrända och introverta kom brutalt på skam. Sekretessen gör att jag inte kan avslöja några smaskiga detaljer om vad som diskuteras (och min trötthet gör att jag inte orkar krysta fram en oidentifierbar version av allt jag lärt mig.

Nu ska jag mumsa kalvdans som min underbare far skänkt mig och fantisera om morgondagens orgie med mina darlingar och Jonas Hassen Khemiri i Skärholmen. Mums!

Tål att tittas på mer än en gång. Tål att lyssnas på i en oändlighet...