reflective

Helgen var full av högtider: student, student, bröllop, student!

Nu är jag back i Skansenstugan. Tittar på klockan och inser hur lyxigt jag har det som sitter vid frukostbordet klockan 09.15, och då jobbar jag det tidiga passet! Andra bullar blir det i juli, då måste jag gå hemifrån kvart över sju. Bortskämd student som jag är undrar jag hur det ska gå. 

Det kommer en dag i varje storasystersliv när minstning syrran stapplar ut i från skolhuset för att utforska världen på egna ben. Idag är det min tur. Syster Amanda lämnar skolbänken. Och jag är inte ett dugg orolig och nervös för hur det ska gå för henne. Jag vet att hon kommer förändra världen. I det lilla eller i det stora. Hennes kraft kan spränga berg och få skägget att darra på självsäkra gamla gubbar.

Här händer det grejer.

1. Interrailkort är införskaffat. Den sista juli drar jag söderut och hamnar förhoppningsvis på en glassig strand i Kroatien. 

2. I oktober ska jag på konsert. Jag blir bjuden på Muse. Det ska bli väldigt spännande att se och höra. Blir nästan lite orolig för mig själv - Coldplay och Muse på samma höst. Vart är min musiksmak på väg?

Och helgen som kommer har mycket att erbjuda:

1. Syster Amanda tar studenten.

2. Therese gifter sig.

Hur jag jag som är så lättrörd navigera mina tårkanaler genom en så känsloproppad helg? Jag blir rörd så att jag fäller en tår när jag cyklar förbi en vallokal (det är så vackert med demokrati) eller när jag läser en artikel om en kille från Indien som "lyckats bra" i Sverige. Det blir till att ha med ett gäng vattenflaskor för att hålla en jämn vätskebalans under helgen.

Jag lyssnar på Nusrat Fateh Ali Khan, rör huvudet suggestivt till rytmerna och tittar på högen med kurslitteratur framför mig. Vad gör man med en sådan hög eftermiddagen innan tenta? Inte läser väl? Jag har sorterat papperna i en bra ordning så jag inte ska sitta och fräsa och skrika på tentan så mina klasskompisar blir störda. Vi har nämligen en tenta där man får ta med alla böcker och papper man vill (som har med saken att göra). Det innebär en rejäl hög med metamorfoserad skog att hålla ordning på.

Jag tror det blir en eftermiddag med svt dokumentär. Har spanat in en dokumentär om Admiral Zheng He - havets kejsare. Men först ska jag en sväng till tvättstugan.

Just nu är det exakt tjugo år sedan massakern på Himmelska fridens torg då tusentals studenter som demonstrerade för  

demokrati dödades av kinesisk militär. Må dessa modiga människors minne vila i frid. Och hoppas att det en dag blir möjligt att tala om det som hänt även i Kina.

Som en hyllning till dem som dog i kampen för en friare värld och som en stöd till den miljard kineser som inte får diskutera, läsa om eller se bilder och filmer från dagarna för tjugo år sedan publicerar jag ett filmklipp som visar något av det som Kinas ledare vill glömma och dölja för folket.

Det är inte kul att hälsa på någon som bara sover.

Väljer jag att tillbringa min fredagskväll hemma hos en person väntar jag mig någon slags uppmärksamhet och uppskattning. Inte en tyst mur av sömn som inte rubbas fast den matas med drivor av chips.

Det är inte min grej att tillbringa fredagkvällar framför internet, men eftersom jag var korkad nog att inte ta med mig något intressant lektyr sitter jag nu uttråkad framför datorn och lyssnar på Daft Punk på allt högre volym.

Mina blogginlägg kommer i psykoser. I perioder skriver jag som en maniskt uppmärksamhetskåt Blondinbella. Sedan följer plötsligt en lång tystnad med vissa avbrott då jag skriver inlägg om att jag inte har lust att blogga.

Som det här.

Jag har ingen aning om vad jag ska skriva.

Istället för att läsa något spirituellt och nydanande får ni titta på en bild på en langos:

Hoppas ni blir lika festivalsugna som jag....

Jag har fått ett sådant hutlöst behov av att åka på festival. Men ingen festival är inplanerad i sommar. Det kryper i kroppen av längtan av de morgonvarma tälten, den ljumma ölen, tunga beats och gemenskapen med en massa sjuka människor som man inte känner. På sin höjd blir det Stockholm Jazz för mig, men det känns knappast som en riktig festivalupplevelse. Mitt hjärta gråter lite när jag inser att jag kanske gjort en felaktig prioritering i sommar.

 

Minnen... Kickersbilden är en riktig höjdare tycker jag.

Den ocensurerade sanningen. Observera särskilt den ocensurerade frisyren. Quinoasalladen på tallriken är god och min kropp gör ont. Jag tror att jag håller på att bi sjuk det gör ont typ överallt. Därför tillbringar jag dagen i sängen. Jag försöker plugga men min hjärna vill inte följa bokens tankegångar,

Min situation påminner mig om sången från"Mamma Mu" som jag hade på en rosa kassett när jag var liten:

Det är inge kul idag, jag mår bara illa (fast det gör jag iof inte)

Detta är min sjuka dag, jag får vara stilla.

Detta är min sjuka dag. Sjuka dagar önskar jag

att jag var någon annan.

Jag var på riktigt risigt humör när jag kom hem från skolan. Det är så rörigt och så mycket tjafs och folk är så tröga att jag blir helt matt och inte pallar andas luften i klassrummet. Vad gör man? Man går hem och surar och gör folk i sin närhet lika sura genom sin sura energi över telefon. Det verkar vara så med dåligt humör att det smittar värre än svininfluensan (som i och för sig inte verkar smitta så där extremt, så det var nog en dålig metafor). 

  

Men så langade jag Judy Mowatt på vinylsplelaren och öppnade en kall Gambrinius och vips blev humöret lite bättre.

Nu är det dags igen att bege sig till den lilla stugan ute i skogen. Och den här gången ska jag köra dit alldeles själv utan någon handledare som sitter bredvid och talar om hur jag ska göra och vad jag ska tänka på. (Den här gången ska jag istället ha en egenutnämnd bilkörarmästare bredvid mig i framsätet, men honom har jag ingen legal skyldighet att lyssna på, men det är en annan historia).

Jag ska ta med mig ett berg av böcker. Det här är en "mellan-kurser-helg" vilket innebär att jag är alldeles befriad från skuldkänslor när det gäller skolan - jag har ingen kurslitteratur jag skulle kunna läsa eller hemtenta jag skulle kunna skriva på. Jag är fri! Och jag drömmer om alla spännande romaner jag kan sluka på en helg. (Realist, javisst!)

Jag borde packa - "It's time for action" som Yoko Ono hade sagt.

(Systrar - kanske något att inspireras av till er bögtantiga stil? Ninja goes Lellans väska...

Men jag tror jag ska ta en liten powernap

(inlägg jag skrev för två dagar sedan men som tydligen inte lades upp på bloggen)

Jag skulle kunna sova nu. Men jag ska spela skivor till klockan tre i natt. Fem timmars musikös. Och imorgon ska jag jobba natt. Så mitt dygn kommer att bli alldeles snedvridet de närmaste dagarna. Men så här års är nästan nätterna den bästa tiden på dygnet.

Det är en studenskiva vi ska spela på ikväll. Jag minns nätterna sommaren då jag tog studenten. Vi vandrade genom fågelsången i gryningen och kände livet börja och skolan sluta. Vi hängde på klippor och drack öl. 

Tre kronor har gått till kvartsfinal i någon turnering är huvudnyhet på dn.se

Jag vet inte i vilken turnering.

Jag visste inte ens att det var någon hockeyturnering i dagarna.

Jag bryr mig inte ett skit.

Hockey är en sport för skäggiga, finniga och svettiga män med bonnigt sätt att prata och dålig klädsmak.

Detta är INTE fashion. Jag vill inte att DN fyller sin förstasida med en massa dravel om dessa osmakliga, otrendiga karlar. Bilderna ovan är enligt mig belägg nog för att hockey borde portas från riksmedia. Eller vad tycker ni fashionlovers?

På tunnelbanan hem från klubben beklagade jag mig ljudligt inför vännerna att jag inte orkade gå hem. Vägen hem från tunnelbanan känns aldrig så lång som klockan tre på natten. Jag berättade min strategi. När vägen känns som jobbigast tar jag rygg på någon lämplig sate och låtsas att han eller hon har ett rep i ryggen som jag håller i. På så sätt får jag mental kraft att flytta mig framåt. Jag låtsas helt enkelt att det är saten som drar mig hem. Jag brukar kalla saten min Hare. Jag sa att jag hoppades att det skulle finnas någon bra hare en kväll som denna.

Det visar sig att den mest lämpliga haren var en lång och gänglig man som satt i fyran bredvid oss på tuben. Han såg ut att vara en äkta utbytesstudent från syd- eller centraleuropa och tog lagom långa och snabba steg uppför trapporna. Jag hoppades i mitt stilla sinne att han inte hört (eller förstått) min utläggning på tunnelbanan.

Oftast brukar haren vika av efter ett tag och jag får ensam kämpa mig hela vägen hem. Men det här var en alldeles perfekt hare. Han gick nämligen hela vägen till min port. Under vägen försökte jag att inte ta exakt samma väg som honom för att han inte skulle känna sig förföljd. Jag sneddade mellan andra bilar än han. När vi kom fram till porten höll han upp den för mig och log ett brett leende. Jag mumlade generat "Tack" och hastade iväg till hissen.

Det finns en sak jag kommer att bära på evig tacksamhet till mina ex för. De lärde mig om "The Game", boken om hur man lättast får en kvinna på rygg (eller mage eller knä om man gillar det bättre).

igår var jag och tre av mina favoritvänner på klubb Yes! (som till vår förfäran var full av blonderade fjortisar men fönat och tuperat hår med ojämnt klippta toppar). När vi hade varit på klubben kanske en timme och stod vid baren och drack öl kommer det fram en kantig och fjunig liten grabb till oss. Han böjer sig fram och mumlar i mitt öra: "Tjejer är ni blyga eller"?

Jag: Eh...

Killen: Ni har ju varit här i eh, eh, eh... tjugo minuter och inte presenterat er. (Han räcker fram handen) Magnus.

Artiga som vi är hälsar vi tillbaka. Han går ett varv till sina vänner. Kommer tillbaka och frågar: Vet ni vad "the leadsinger" i Just D heter? Vi står och diskuterar det och kommer inte på namnet.

Jag hasplar ur mig: Wille Crafoord? (med väldigt svensk uttal. Även om jag tyckte han var en dryg jävel kunde jag inte hålla mig från möjligheten att briljera, jag tycker om att visa att jag sitter på fakta, i princip oavsett vilken typ av fakta det är...)

Han svarar: Wille Crafoord menar du? (men väldigt amerikanskt uttal).

Jag tar ett steg tillbaka. Pallar inte med denne dryge och stele man. Men mina mer väluppfostrade vänner tar vid. Mannen har en rosa skjorta. Och en lång, smal halsduk med ränder i orange och brunt, instucken i byxorna. Vilken mismatch! En av mina vänner (som jag inte kommer att avslöja namnet på) tar genast tag i mannens halsduk och kollar på den. Då går det upp för mig! Mannen kör "The Game". Det är så uppenbart: Först en raggningreplik som fick oss att känna oss lite lagom, dåliga (Är ni blyga tjejer?). Sedan försökte han få oss att ändå känna oss intressanta (han ville ju ändå prata om oss). Och sen en härskarteknik: förlöjligande (jag kunde ju inte säga Wille Crafoords namn på rätt sätt). Men tydligast av allt var halsduken. Enligt "The Game" ska den raggninslystne mannen ha någon utstickande detalj som drar till sig blickar och som är ett bra samtalsämne vid nya bekantskaper).

Jag gick på toa. När jag kom tillbaka hade mannen lämnat mina vänner med repliken: Vi ses senare tjejer! Enligt "The Game" ska man inte stå för länge med varje tjej utan ha flera på G samtidigt...

Kvällen gick och tio i två när de hånglande paren stod som spön i backen runt oss irrande mannen fortfarande runt efter ett ragg för kvällen. Han gjorde ett nytt försök på en av min vänner. Hon vände röven till.

En triumf för mänskligheten!

(Eftersom jag trots mitt förra inlägg vill vara en i gänget av systrar langar jag en bild på The Game med lagom projicerad överkropp och skyller på att hans namn passar med inlägget)

Såhär ser mitt dörrhandtag ut just nu. Det är polisens avspärrningsplastband. Min lägenhet är nämligen kontrollerad av polisen.

Mitt under min söndagsfrukost plingade det på dörren. Där stod en tjej och en kille som förklarade att det var rök i korridoren och undrade om det kom från mig. Det gjorde det inte. Jag frågade om jag skulle göra något. De sa att det inte behövdes. När jag sedan stod och borstade tänderna plingade det igen. Den här gången stod två trimmade poliskonstaplar utanför dörren. Även de undrade om röken kom från mig. Det gjorde den inte heller den här gången. De satte avspärrningbandet runt dörrhandtaget och gick vidare. Jag gissar att det var för att veta att de kollat hos mig.

Nu vet jag inte om jag ska låta det sitta kvar eller ta bort det. Men det ser ju lite spännande ut, så det får nog vara kvar ett tag...

Trött. Efter en angenäm måltid och språkstund med Elin har jag slösat bort någon timme framför datorn. Jag har inte fått något vettigt gjort. Men det är nog lugnt klockan elva på kvällen. Man kan inte vara effektiv jämt. Problemet är bara att min effektiva tid blir allt kortare. Eller så är det kanske så att jag blivit mycket mer effektiv - med resultatet att jag behöver kortare tid till det jag ska göra. Jag hoppas på det.

Nu är mitt dilemma om jag ska hålla mig vaken i tjugofem minuter för att ringa och gratta Tamrat på 25-årsdagen precis när det smäller. Jag borde sova. Jag har föreläsning imorrnbitti. Men det är inte varje dag det vankas 25-årsdag. Och snart är det bara tjugo minuter kvar. Så det kanske blir ett samtal.

Detta inlägg börjar likna vad som kan klassificeras som "stream of consciousness" men inte alls lika sofistikerat som mr Joyce skulle ha författat det. Jag förstår om det inte är vad som är mest underhållande för läsaren men det är enkelt att skriva. Det blir vad som trillar fram ur hjärnans underliga gångar.

Nej nu ska jag sluta svamla och droppa ett av mina favoritcitat:

"Il y a des fleurs partout pour qui veut bien les voir"

Igår fick SWMN en väska:

Det är en kylväska så man kan förvara dryck och mat i den när man ska ut på picknick i mysiga parker. Man kan även koppla in Mp3- spelare. Snacka om användbar väska! Jag vill också ha denna väska. Den motsvarar precis mina behov i livet just nu. Varför får inte jag en sån väska? Min enda tröst är att jag kanske ska få åka pendeltåg med väskan snart. Om hon inte har med den blir jag ännu mer deppig. 

I'm going INTO THE WILD!

Efter fyra timmar sömn och med tungt huvud ska jag bege mig till det lilla huset i skogen för att fira påsk. (Plötsligt förstår jag varför det inte blev någon vidare framgång för Sovjetstaten. Är man upptagen med att dricka vodka och sjunga revolutionära kampsånger är det svårt att få till stånd en lyckad version av proletariatets revolution...)

Det är inte så långt och ändå så kan det fånga hela vår värld - måla bilder, bygga broar. Förmedla, kommunicera.