reflective

På tunnelbanan hem från klubben beklagade jag mig ljudligt inför vännerna att jag inte orkade gå hem. Vägen hem från tunnelbanan känns aldrig så lång som klockan tre på natten. Jag berättade min strategi. När vägen känns som jobbigast tar jag rygg på någon lämplig sate och låtsas att han eller hon har ett rep i ryggen som jag håller i. På så sätt får jag mental kraft att flytta mig framåt. Jag låtsas helt enkelt att det är saten som drar mig hem. Jag brukar kalla saten min Hare. Jag sa att jag hoppades att det skulle finnas någon bra hare en kväll som denna.

Det visar sig att den mest lämpliga haren var en lång och gänglig man som satt i fyran bredvid oss på tuben. Han såg ut att vara en äkta utbytesstudent från syd- eller centraleuropa och tog lagom långa och snabba steg uppför trapporna. Jag hoppades i mitt stilla sinne att han inte hört (eller förstått) min utläggning på tunnelbanan.

Oftast brukar haren vika av efter ett tag och jag får ensam kämpa mig hela vägen hem. Men det här var en alldeles perfekt hare. Han gick nämligen hela vägen till min port. Under vägen försökte jag att inte ta exakt samma väg som honom för att han inte skulle känna sig förföljd. Jag sneddade mellan andra bilar än han. När vi kom fram till porten höll han upp den för mig och log ett brett leende. Jag mumlade generat "Tack" och hastade iväg till hissen.