reflective

På Stockholm Jazzfestivals scen står lördag 18 juli:

Leela James:

Timbuktu:

Guru's Jazzmatazz

Gilberto Gil:

Lauryn Hill:

Söndag 19 juli spelar:

Raphael Saadiq och Joss Stone (om än inte tillsammans)

Raul Midon:

och

Erykah Badu:

Kan det bli fetare???

Det finns en Nas-låt för varje tillfälle i livet:

När jag behöver påminna mig själv om att ingen ska fucka med mig. Världen är min!!!:

"[PR] Whose world is this?

[Nas] The world is yours, the world is yours

Ännu en fråga: Varför befinner inte jag mig på Summerjam utanför Köln 3-5 juli? Det kommer däremot artisterna nedan att göra:

Buhu. Min tröst är dock att jag då kommer att vara i Rotterdam, så jag kanske överlever. Kanske.

(Jag gillar att ni får länkar på tyska. Det är nu genierna skiljs ut från massorna...)

Atmosphere

Black Milk

Dizzee Rascal

DJ Vadim

Immortal Technique

Jedi Mind Tricks

Lady Sovereign

Method Man & Redman

Mos Def

Q-Tip

Roots Manuva

Samy Deluxe

Yo! Majesty

Varför befinner inte jag mig på halvön Pouch utanför Leipzig 10-12 juli? Alla artisterna ovan kommer att vara där, på festivalen Splash!, medan jag drar runt i ett dammigt och kvavt Stockholm. Buhu.

Mina senaste inlägg har varit orgier i i manlighet. Därför ger jag er lite girlpower. Erykah Badu  - som kommer till jazzfestivalen i sommar. Ses där!!!!

Det var tänkt att det här inlägget skulle handla om vilka hemska låtar jag och Emelie bränt till vår nästa spelning. Lady Gaga, Kevin Rudolf och Kate Perry finns numera på The Ruffnecks Crews spelista: Allt för att göra studenterna glada. Jag hade tänkt lägga upp youtub-videor så ni fick se vilka hemskheter som letat sig ner bland Bahamadia, Nas och Lauryn Hill nu när vi börjat få spelningar vi får betalt för. Men vad fan har hänt med Youtube? Videorna finns ju inte där. Det enda jag hittar är en asiat med löst hängande käkar som gör "Pokerface" tio gånger bättre än lady Gaga (vilket inte säger så mycket). 

SWMN drog ner mig i ett DJUPT träsk igår. Jag har alltid haft en förkärlek för att rangordna och sortera. Särskilt när det gäller böcker. I min barndom hade jag ett nummersystem där alla mina böcker hade ett nummer, en plats i bokhyllan och var, om än inte prydligt, så i alla fall uppskrivna i en bok. När mina små systrar skulle låna någon av mina böcker var de tvungna att skriva upp det bredvid bokens namn i min boklista.

Igår visade SWMN mig en hemsida - boktipset.se. Det är en sida där man kan poängsätta, sortera och diskutera litteratur. Jag blev såklart fast direkt. På en kväll har jag poängsatt 110 böcker och skapat en lista (samtidigt som jag gjorde ett taffligt försök att skriva klart utredningsuppgiften som skulle in idag). Denna sida kommer att bli min död. Åtminstone döden för mina studier och andra nyttiga sysselsättningar. På min väg mot avgrunden kan jag visa er min topplista - de åtta bästa böckerna jag läst. 

De senaste dagarna har en skiva gått på repeat i mitt liv. "Troubadour" av den somalisk-kanadensiske rapparen K'naan. Jag har länge tänkt kolla in den, men inte fått det gjort. När jag nu äntligen kom mig för blev jag salig. Likt en musikalisk Jesus tog hans rim och rytmer ett stort kliv in i mitt liv. Han är grym på att lägga verser och har samtidigt feta och musikaliska beat. Me like!!!

Fire in Freetown - där han snarare sjunger än rappar.

15 minutes away

Jag äter havregrynsgröt med linfrön och lingonsylt. På skivspelaren snurrar Bob Marleys "Kaya" skiva som var ett av livselixiren under min barndom. Inte anade jag då vad det märkliga ordet "Kaya" stod för. Jag förstod ju inte ett enda av orden på det märkliga språket men gungade med i rytmen. När jag nu lyssnar på skivan känner jag varje rytm och upp och nedgång. Det är häftigt med de skivor som man lyssnat på så många gånger att deras ljud blir ett med kroppen när de spelas.

Ikväll spelar Salif Keita på konserthuset. I min värld är han kungen av musik. Hans toner är så nära himlen man kan komma på jorden. Jag har sett honom live en gång - den första konserten på min första Roskildefestival. Det är utan konkurrens den bästa konsert jag upplevt. Jag dansade till extas. Den nästan blinde albinomannen på scenen skapade ett rum där tiden stod still. Ett rum där han var gud. Nu när jag såg att han skulle komma till Stockholm fick jag stora våndan. Skulle jag våga mig dit? Efter stors grubbel kom jag fram till att jag är nöjd med minnet av honom jag bär inom mig. Jag vill inte förstöra det med en konsertupplevelse som med största sannolikhet inte når upp i samma klass som den förra. Så ikväll ska jag se Strindbergs "Brott och brott" istället. Kultur i en annan liga...

Så länge jag kan minnas har jag hyst en kärlek till vinylskivor. När jag var liten var vinylerna musiken. Det började med den gamla klassikern "Nu ska vi sjunga" (som jag även hade i bokform) och gick vidare över "Klasklättermus" och "Folk och rövare i Kamomillastad"

När jag blev lite äldre lyssnade jag på "Linderman håller låda", en av höjdpunkterna (vida sidan av att leka med mammas gamla barbiedockor) när jag var hemma och var sjuk. Jag skrattade hejdlöst åt Hasse och Tages skämt.

Jag och mamma dansade på vardagrumsgolvets begränsade yta till Mory Kante och Yousson N'Dour.

Jag upptäckte Peps, Jimmy Cliff och Bob Marley och tyckte att det var riktigt fräck och spännande musik.

 

   

Sen kom CD-skivan och jag fick "Nordman" i julklapp av farbror Anders. Jag lyssnade på tvärflöjtskonserter och halvdassig svensk pop,. Min musiksmak gick ner sig totalt efter de tidigare topparna.

Så kom hiphopen och frälste mig från det onda. Jag insåg att man även i den digitala musikåldern kunde uppskatta musik på snurrande svarta plattor. Jag har steg för steg tagit mig närmare en fullödig musikupplevelse på vinyl i min hemmamiljö. Igår tog det sista steget. Införskaffande av nya högtalare och en kabel att föra musiken från mixern vidare till mina öron.

Nu sitter jag här i min sunkiga lya och lyssnar på Pet Shop Boys:

Kanske inte helt tippat musikval. När jag köpte min vinylspelare på blocket fick jag med en hel kartong gamla skivor. Nu njuter jag mig igenom den populärkulturella bildning min alternativa uppväxt inte gett mig tillgång till.

Efter över en halvtimme bland filmbutikens hyllor stod vi med fem filmer i händerna. Två som jag ville se, två som Sofia ville se och en som jag inte vet varför den hamnade i urvalshögen. Vi kunde inte enas om vilken av filmerna vi skulle välja. Det var dödläge. Då föll min blick på en film högst upp på hyllan: "Control". Ett eko ringde i mitt huvud. Det var filmen om Joy Division som syster Amanda pratat så lyriskt om. "Yes!" tänkte jag. Den vill jag se.

Eftersom Sofia var på gränsen till utmattning fick jag till slut bestämma, så det blev "Control". Det var en fantastisk film. Jag har aldrig varit ett fan av Joy Division, har lyssnat på några låtar systrarna fört över till min mp3 (vi har ett väldigt vackert musikutbyte jag och mina systrar). Jag blev väldigt berörd av filmen. Nuförtiden är det sällan filmer och annan konst rör mig så att det känns i hjärtat, men den här filmen påverkade mig djupt.

I något som kan definieras som en identitetskris swingar jag mina alltmer lurviga över Östermalms gator med en gammal barndomskärlek i öronen:

Dire Straights med Sultans of Swing

Sedan studsar jag runt med min nya kärlek och drömmer om det som varit och det som ska komma. Undrar hur det ska bli.

Jazmine Sullivan med Dream Big

Egentligen skulle jag sova men jag råkade surfa runt till planeter där jag bestämt att inte landa på ett tag. Sen blev det svårt att sova. Jag behöver hålla mig på min sida av rymden ett tag, men något i mig drar mig iväg mot in vilja.

Ett sundhetstecken:

Jag lyssnar på Public Enemy och inte deppiga kärleksballader.

AKA Mos Keff AKA Nas mosade Mos

På vingliga ben entrade jag Globens Annex (det är dock en sanning med modfikation för att skapa en starkare bild, egentligen var jag väldigt pigg och peppad - väl uppstigen ur sjuksängen steg min motivation). Den första artisten på scenen efter att vi anlänt var ingen mindre än mosarnas Mos, Dante Terrell Smith, Mos Def  (nu kanske även de oinvigda förstår rubriksättningen),

Vi hörde hans lite riviga stämma från bakom scenen, så kom han ut, med en sjal med arabiska tecken runt huvudet och en gubbkeps som topping. Han smajlade stort och såg sig runt. Sen var det roliga i princip slut.

Han var dålig. Han var väldigt dålig. Han var urdålig.

Han masade runt på scenen, brände av halva låtar, dansade runt till olika reggae- och soulhits och gjorde märkliga utrop där han tyckte det passade. Stundtals var det helt tyst på scenen medan han gick runt och tog sig på huvudet. Han var som en liten pojke som uppträder framför spegeln hemma och är väldigt nöjd med sig själv. Han kändes inte närvarande, hade ingen publikkontakt. Det verkade som att han var nöjd med att bara ha dykt upp. Hans fagra fejs var inte tillräckligt för att överglänsa hans  risiga röst.

Men ännu sämre var han dj:s. Basen och trummorna hade brutal volym, trumhinnorna darrade bakom öronpropparna. Ljudvågorna som slog emot oss var ett enda kaos. Musiken var ojämn, ostrukturerad och allmänt osoft.

Men Ms Fat Booty styrde de upp hyfsat okej. Beatet fick rulla nästan ostört av tafsande dj:s och Mos Def kom igång ganska bra med sin rap.

Nu har jag i alla fall sett den låten live, en punkt på "måste-göra-innan-jag dör-listan"  är avprickad. Synd bara att inte alla upplevelser på den listan tål att upprepas.

Men Nas, oh Nas. Så proffsig, så tight, så närvarande. Vilket låtmaterial den mannen har! Efter den totala besvikelsen med Mos Def steg han fram och ägde scenen. Nas mosade Mos med micken. Jag stod i salig lycka och lyssnade på hans texter och flow.

Igår kväll tog Nas över raptronen i mitt hjärta.

Dagen till ära. Även om det inte är Nas bästa låt passar den väldigt bra en dag som denna.

Det här måste vara en av de mest bergochdalbaneartade dagarna i mitt liv. Efter mycket velande bestämmer jag mig för att skänka bort min biljett till Rock The Bells, förkylningen är brutal och jag ska till England på fredag. Just som jag börjat finna mig till rätt med min beslut ringer telefonen: "Mos Def är i Sverige". (Tack Tamrat att du berättade vad jag höll på att missa!). Jag vägrar tro att det är sant. Men efter lite sökande runt på internet inser jag att han ska uppträda ikväll. Ångest! Vad ska jag göra?

Nu har jag i alla fall gjort en fuling och fått tillbaka biljetten jag gav bort. (Amanda, du ska få en annan toppenbra present ska jag se till). Nu ska jag på konsert. Det blir till att spruta mig full av nässpray och knapra ipren. Jag ska på konsert. Sen blir det sängen till fredag kväll.

Han är ganska söt ändå.

Och han gör väldigt fet musik!

*en rubrik för de allra mest insatta ;)

Just nu känner jag för att strypa någon långsamt. Har just upptäckt att Mos Def ställer in sin medverkan i Rock The Bells på tisdag. Det är andra gången jag är med om det här. Försöker trösta mig med att den här gången fick jag i alla fall veta att han inte dyker upp några dagar i förväg och inte i entrén till konserten. Men jag gråter blod. Jag känner mig så fruktansvärt dumpad.

Inte nog med att beskedet vållar mig sorg och inre smärta. Det ger mig beslutsångest. Prylen är den att Rock The Bells kör i Manchester den tolfte november, samma dag som jag kommer till Liverpool. Att åka från Manchester till Liverpool tar en timme med buss. Jag kan ju inte låta bli att vara sugen...

Kanske är mitt problem inget problem. De enda biljetterna jag kan hitta till eventet kostar 100 pund. Någonstans säger min stolthet att om Deffen bangar mig två gånger ska inte jag betala 1500 spänn (för konsert- och bussbiljetter) ur min studentbörs för att se honom. Jag har gett honom chanser så det räcker.

Mos, du fick min kärlek. Du dissade den. Nu lägger jag den helhjärtat på "riktiga" människor som finns här för mig och ger något tillbaka.

Han är ju inte särskilt snygg egentligen... (inte när han är utklädd i alla fall)

Och inte gör han så speciellt bra musik heller (inte alla låtar är bra i alla falll)

Jag ger er min nya kärlek. Monie Love med "It's a Shame".

Jag skulle mörda för att ha den på skiva, eller åtminstone mp3-fil. Men den verkar inte finnas inom Sveriges gränser. Tack Youtube att du berikar mitt musikaliska liv i detta land av torka på fet musik!

The Princess Bride. Nummer 164 på IMBD:s lista över de bästa filmerna någonsin. Den kommer före Scarface (nr 173). Den kommer före Lejonkungen (177). Den kommer före La Dolce Vita (237). Den kommer före Fanny och Alexander (243). Det här ska alltså vara en bra film. Min uppfattning är att den är en ploj. Kulisserna ser ut som leksaker. Skådisarna verkar vara hämtade från först bästa amatörteatersällskap. Handlingen är en parodi på en medeltida saga. Se trailern och döm själva! Lyssna särskilt efter repliken "My name is Inigo Montoya. You killed my father. Prepare to die". Den har den stackars saten övat på genom hela filmen.

Jag har fått ett fanatiskt blogg-ryck och skriver inlägg som på löpande band. Har försökt penetrera statistikens innersta väsen, men det är så urbota tråkigt att jag nöjer mig med att ha fått kläm på skillnaden mellan kvartillavikelse och standardavvikelse (åtminstone kunde jag det innan jag gick till Prisextra för en timme sedan). Alltså fastnade jag på youtube igen.

Jag hade tänkt skänka er lite mångkultur och visa ett klipp som jag tror få av er på egen hand skulle snoka reda på. I sökandet efter en lämplig arabisk låt att dela med mig av stötte jag på detta mästerverk som inte riktigt motsvarade min plan när jag inledde sökandet men ändå passerade det trånga nålsögat för att få komma in på min blogg:

Det är Yusuf Islam (AKA Cat Stevens) som samlat ihop en barnkör för att sjunga "Bismillah". Jag skäms nästan för att säga att det är humor, men det är så fruktansvärt smågulligt och välartat. För mig som är uppvuxen i ett samhälle som präglas av kristendomen går tankarna osökt till en kyrklig barnkör. Tidigt ska de små fostras in i Guds gemenskap!