reflective

Jag har hittat en ny favoritsajt: muslimhiphop.com (Jag är så mallig över att jag nu lärt mig länka alldeles på egen hand. Det funkar nämligen inte för mig att länka på det enkla sättet när jag skriver inlägg, utan jag måste in i html-koden och rota. Bloggandet har blivit en hjälp för mig att utveckla de dataskillz som waldorfskolans knapphändiga datorundervisning inte förmådde fylla min arma hjärna med. Så ni som läser kan känna er stolta och nöjda med dagens värv att inspirera en stackars före detta waldorfelev att tränga djupare i html-kodernas mystik).

Back to Da Muslim Hiphop. Jag har sedan jag läste min första universitetskurs, islamologi, fascinerats av mötet mellan islam och hiphop. Islam är ett sätt att leva och förhålla sig till världen, ett sätt att tänka och handla. Det finns de som menar att Koranen förbjuder allt utövande av musik. Hiphop är en livsstil för dem som verkligen tar den till sig, med KRS-One's ord: "Hiphop is not just music, it is an attitude, it is an awareness, it is a way to view the world. So rapmusic is something we do, but hiphop is something we live." Hur kan då dessa "kulturer" mötas i en människa?  Såklart kan man vara hiphopmuslim på olika sätt. Det beror på hur man ser på islam och hur man ser på hiphop. Mina funderingar har mynnat ut i tesen att det förmodade problemet att kombinera islam och hiphop snarare är svårigheter att "tänka ihop" arabisk traditionell kultur och dess regler och tabun med västvärldens samhälle där allt och lite till är tillåtet. Men även om jag löst "motsättningen" mellan islam och hiphop på så sätt fortsätter jag att bli berörd av en kvinna i hijab som Miss Undastood som rappar om varför hon är muslim.

 

Jag inser allt mer vilken enorm mactorsk jag blivit. Jag sitter vid en pc och fattar inte ett skit av hur jag ska göra för att klistra in youtubelänken jag plockat ut åt er. Jag vill ju sprida lite skön musik till folket!

Upprinnelsen till min nyförälskelse i Wu Tang är en investering jag gjort i veckan. Jag har införskaffat tre hiphopklassiker på vinyl. 36 Chambers är en av dem. När jag langade den på spelaren imorse blev det påtagligt hur mycket fetare det skulle vara med en starkare förstärkare, med lite mer tryck i musiken. Men med örat tryckt mot högtalarna drogs jag med av Metodmannens tighthet och Ghostfejjans energi. Ack tunga sorg att de ställde in i Malmö i somras. Även om de nog inte är lika bra som när 36an släpptes så är det en av de musikupplevelser jag skulle vilja ha bakom mig när jag dör.

                    

http://www.guerillaunion.com/rockthebells/

Konserten på Yes! var FET. Det var så underbart att se tre tjejer på scenen och känna hur de knäckte. För mig som tjej betyder det mycket att se kvinnor som är grymma, inte för att jag tvivlat på att tjejer kan, utan som inspiration och livspepp. Bahamadia fyllde scenen som en översteprästinna. Vi stod längst fram, jag kunde känna hennes doft som pustar av rökelse. Hon rappade med glöd och pondus. Jag bara gapade och visste inte hur jag skulle hantera mina känslor. Roxanne Shanté rockade, full av energi. Hon visste hur man får fart på en konsert. Bland det coolaste med henne är att hon är doktorand i psykologi om jag förstått rätt. DJ Shortee var mäktig hon med. Hennes skillz knäcker de flesta snubbar jag sett snurra plattor. Och, till skillnad från många dj:s har hon fattat grejen med vilka låtar som funkar på ett dansgolv. Man langar inte en powerballad efter Next Episode som somliga gör.

 

           

Fyra timmar Juvelsmycket idag. Almqvists pjäs är en av mina absoluta favoriter, både på grund av det androgyna temat, textens skönhet och berättelsens dimensioner. Dramatens uppsättning lämnade dock endel att önska vad gäller skådespelarprestationer, men scenografin var otroligt vacker. Fyra timmar kändes först skräckinjagande. Men som Emelie klokt påpekade på hemvägen är det viktigt att våga lägga fyra timmar på något helhjärtat, speciellt i dagens samhälle där det lätt korta youtubeklipp och stress mellan grejer som ska göras.

         

Nu har vi ätit linssoppa och gott ekologiskt bröd. Mums!

                      

Läste att Dr Dre's som hittats död (http://www.aftonbladet.se/nojesliv/klick/article3187516.ab) . Sorgligt för Dre. Min starkaste reaktion var dok att det kändes sjukt att Dre hade en son som var tjugo. I min värld kan inte hiphopare vara riktigt vuxna och ha barn som är nästan lika gamla som jag.

Nu efter en kur med allmeducinen Coca Cola (som hjälper mot allt - magont, huvudvärk, seghet - och som jag tar i akuta lägen i läkande doser) känns ögonlocken och lemmarna lättare. Jag lyssnar på musik i min nya klenod. Som min kära gästbloggare avslöjat har jag införskaffat en vinylspelare, en Technics 1210, som får mig att bli till barn på nytt. Nu lyssnar jag på en gammal Aretha Franklin-platta jag snott från päronens reliktsamling. Även fast ljudet är svagt eftersom min lilla stereo är en urusel förstärkare fylls hela jag av lycka när vinyltonerna strömmar ut i rummet. Det är en så mycket mer äkta känsla att langa på en lp än att mata in en cd eller trycka på play i itunes. Jag lyssnar mycket lugnare på vinyl, jag får mer respekt för musiken. Det blir inte samma "trycka-framåt-i-spellistan-för-att-hitta-den-ultimata-låten-stress". Känner ni igen den? Att aldrig ha ro att lyssna låtarna till slut eftersom det kanske kommer en annan bättre efteråt. Med vinyl låter jag plattan snurra, i vetskap om att när sidan spelat klart kan jag lugnt välja en ny skiva efter smak. Det blir en mer kvalitativ musikupplevelse.

Hade det varit Jean Grae, Mos Def, Damian Marley eller någon annan som finns med på min topplista över artister jag vill ha sett och hört live innan jag dör hade jag garanterat varit där oavsett sällskap. Men nu när det är två artister jag gillar men, för att vara ärlig, inte har särskilt bra koll på? Jag diggar Atmospheres platta God Loves Ugly och har köpt en vinyl med Brother Ali (som jag inte kunnat lyssna på eftersom jag inte fått ändan ur vagnen för att köpa en vinylspelare, drar mig för att ringa annonsörerna när jag väl hittat den modell jag vill ha på Blocket). Tänk om jag sen när jag spelar vinylen blir kär i Brother Ali. Då skulle jag ångra att jag dissade konserten.

Men tänk om jag träffar någon jag känner där och måste jag förklara varför jag är där själv och spanar på två artister jag bara har ytlig koll på. "Favoritlåt med Ali? Hm, jag kommer inte ihåg vad låten jag hört hette... Favoritplatta med Atmosphere? Ja, det måste bli God loves ugly, den enda jag lyssnat på..." Då kommer jag framstå som en ensam räv, utan vänner och riktiga intressen. Eller?

Är det inte egentligen ganska coolt att gå på konsert själv? Att ta sig modet att gå in i konsertsalen och ta en självklar plats bland alla som är där och festar tillsammans. Det är inte misär att ha ett intresse att ägna sig åt även om ens vänner inte är kompatibla kvällen ifråga.

Men varför bekymrar jag mig så mycket? Vad spelar det för roll vad andra tycker? Jag skulle egentligen inte ha något problem med att vara ensam på konsert. Ska ladda mobilen med Atmosphere och Ali och se vad jag känner när jag lyssnat in mig bättre.

Annars är jag mest deppad över att Elin och Sofia ska flytta. Sablans idioter som lämnar mig ensam i huvudstaden! Vad har de att göra någon annanstans? Jag vill fortsätta laga mat och spela basket på Söders gårdar med Sofia och diskutera livets väsentligheter med Elin. Jag vill inte att de ska försvinna. Vi har haft en trevlig dag tilsammans även om två av oss var väldigt trötta och den tredje ville "göra något" som hon säger. Det slutade med att vi gick och handlade på Willys.

Jag skulle kopiera tre nycklar idag. Det visade sig att jag inte fick det. De hade tydligen någon särskild märkning som betydde att de inte fick mångfaldigas. Nyckelmakaren såg hemskt besviken ut och bad om ursäkt flera gånger - fast det ju inte var hans fel. Jag kan tycka att det är muppigt - jag behöver fler nycklar, så låt mig göra det!! Samtidigt kan jag förstå Jag vill ju inte att de som bott i min lägenhet innan mig ska ha gjort nyckelkopior och komma smygande mitt i natten.

Den femte september smäller det:

BAHAMADIA

ROXANNE SHANTÉ

YARAH BRAVO

& DJ SHORTEE

live på Klubb Yes!

När jag nästan givit upp hoppet om att få se en kvinnlig rappare live i Stockholm presenterar Yes! tre knäckande rapbrudar och en grym dj. Det är den fetaste bokningen någonsin. Fyra brudar som platsar på min lista över världens nu levande coolaste kvinnor. På samma kväll. Jag skulle kunna börja förfesta redan nu.

Låtar att värma upp med:

Wordplay - Bahamadia

3 Tha Hard Way - Bahamadia

Go On Girl - Roxanne Shanté

The Real Roxanne - Roxanne Shanté

Roxanne's Revenge - Roxanne Shanté

Bluebird - One Self (där Jarah Bravo rappar)

Over Exposed - One Self

Stockholm vore så mycket tråkigare utan Yes!

Det finns två typer av reggaemusiker. Först är det de korta tjocka. Mulliga män som låter dreadsen gunga i takt m rootsreggaen de skapar. Sedan finns det de långa och seniga danshallartisterna vars dreads flyger hysteriskt åt alla håll när de springer runt på scenen, om de inte står stilla och juckar, i vad de själva tror är sensuella moves som får publiken att drömma våta drömmar.Jag blir bara äcklad. Jag vill inte bli påmind om att dessa män har kukar och sexualdrift. Jag vill inte veta. Beennie Man och Anthony B tillhör denna kategori. De får mig att förstå vad pojkvännen menar när han kallar dancehall innehållslös och korkad.

Men annars var det kul på reggaefestivalen. Tre artister förgyllde kvällen: Italienaren Albroise, Schweizaren Cali P och reggaefarfarn Burning Spear som var den med mest värme i sitt framträdande.

Egentligen var inte den största behållningen de musikaliska upplevelserna utan att betrakta festivalens alla besökare. Ingen annanstans än på festival finns så många ungdomar som stinker bajamaja. Ingen annanstans än på reggaefestival finns så många vita med afrikasymboler över hela kläderna. Ingen annanstans kan man få se en dansande femtioårig afrikansk man med vävda byxor i reggaefärgerna, bar överkropp, högra huvudhalvan rakad, medan högra pryds av axellånga dreads i neonfärger: gult, grönt och rött.

Bråttom, bråttom... men jag vill ju komma igång med bloggandet så jag skriver i stressen.

Nu ska jag på reggaefestival!!