Control
Efter över en halvtimme bland filmbutikens hyllor stod vi med fem filmer i händerna. Två som jag ville se, två som Sofia ville se och en som jag inte vet varför den hamnade i urvalshögen. Vi kunde inte enas om vilken av filmerna vi skulle välja. Det var dödläge. Då föll min blick på en film högst upp på hyllan: "Control". Ett eko ringde i mitt huvud. Det var filmen om Joy Division som syster Amanda pratat så lyriskt om. "Yes!" tänkte jag. Den vill jag se.
Eftersom Sofia var på gränsen till utmattning fick jag till slut bestämma, så det blev "Control". Det var en fantastisk film. Jag har aldrig varit ett fan av Joy Division, har lyssnat på några låtar systrarna fört över till min mp3 (vi har ett väldigt vackert musikutbyte jag och mina systrar). Jag blev väldigt berörd av filmen. Nuförtiden är det sällan filmer och annan konst rör mig så att det känns i hjärtat, men den här filmen påverkade mig djupt.
Fotot var gudomligt vackert. Skådespelarna kändes som äkta människor. Ian Curtis framstod som en oerhört känslig och vilsen själ. Så mycket blev fel, han betedde sig som ett svin mot sin fru, men jag kände ändå med honom.
Jag ger er också en låt med det riktiga Joy Division. Jag hittade ingen video med bra ljud så det får bli en låt utan rörlig bild till, det är ju ändå musiken som är det viktiga. När jag hade sett filmen och sen kollade på klipp på Ian Curtis på youtube kändes han så mycket mer frånvarande och egensinnig än killen i filmen. Jag blev nästan lite rädd för musiken, det var så mycket mörk energi i den. Musiken i filmen var mest cool, ibland lät det lite som Depeche Mode (eller Depechmådd som jag brukar säga till omgivningens förtret). Jag vet inte hur mycket verklighet filmen rymmer, men den var en stor upplevelse. Och idag ska jag lyssna mycket på Joy Division.
Kommentarer
Postat av: Anonym
love to say I told ya so
Trackback
