reflective

När jag kom till jobbet imorse kastades jag direkt på "min" arbetstagare. Det var fullt ös, jag hann knappt ta en kik på hennes schema. Det blir så när kommunen ska spara cash på minuter av vikarietid.

När hon väl kommit igång med sitt broderi och jag fick slå mig ner vid bordet i köket möttes jag av synen av Kurt 50+ som drog ner brallorna och visade sina kalsonger. Jag tittade smått generad ut genom fönstret och förde inte blicken in i rummet förrän jag trodde att kursen var klar. Men där står Tess 30+, även han med byxorna nere och visar sina kalsonger. Observera att det rörde sig om personalen och inte de funktionshindrade, då hade jag inte blivit lika ställd...

Jag vill inte veta vad vissa män har under jeansen...

Mina kollegor skulle tydligen beställa underkläder från Kina och visade varandra olika längder på Björn Borg-kallingar. Önskar bara att jag kommit in i köket lite senare...

"Vi" i Hagsätra är en berikande mataffär. Den är som en blandning mellanen vanlig svennebanan-ica och en äkta "turkaffär". Där finns godmorgonjuice OCH alla sorters pistagenötter jag kan tänka mig. Där finns falukorv OCH smakrika utlänska  korvar. Att gå runt i den affären ger mig samma känsla som jag fick av leksaksaffärer när jag var liten. Där finns så många skatter att upptäcka.
Nu sitter jag och frukostar på ett glas ekologisk äpple- och fläderbärjuice (tre förpackningar för tio spänn!) och en burk grekisk youghurt (en burk för 1 (!) spänn, eftersom bästföredatum är idag). Riktigt fina grejer till riktigt fina priser.
Tänk om det fanns en sån affär i stan. Prisextra och Daglivs i all ära, men "Vi" i Hagsätra är lite mer spännande, och lite billigare.
Haha, det låter som jag är köpt av ägaren, men var jag mutad skulle jag spendera cashen på östermalmshallen istället ;)

Imorrn är det tenta. Sen ingen mer Socialhögskola på en månad. Jag har tillgodoräknat mig poäng från etnologin, så nu behöver jag inte läsa kursen i kvalitativ metod. Det ska bli så skönt med en paus från Sopis. Mohaha.

Jag har just kommit hem från en visit hos Emelie och Ivan. Vi åt crepes med Amanda och Marcus. Jag var en något asocial och frånvarande besökare - har svårt att fokusera på annat såhär kvällen före tenta. Men trevlig var det. Vi skrattade åt penispiercingar och åldersnoja. (Jag var bara tvungen att nämna det för att få skriva ordet penispiercing. Till min lättnad fanns det inge lämpliga resultat på en googlebildsökning på det ordet. ni får istället använda er fantasi). Tillslut kom samtalet in på att det tydligen är skönt att vara piercad i fittan för det gör det lättare att få orgasm. Någonstans där vek diskussionen in på ett annat spår...

Nu väntar jag på att min riddare ska komma till min dörr. Haha. Han har ingen vit springare och rustning, men gör mig glad ändå. Funderar på om jag ska glufsa i mig lite youghurt så länge. Har investerat i en massa frukt som smakar mums i sällskap med youghurt.

Jag ger er min nya kärlek. Monie Love med "It's a Shame".

Jag skulle mörda för att ha den på skiva, eller åtminstone mp3-fil. Men den verkar inte finnas inom Sveriges gränser. Tack Youtube att du berikar mitt musikaliska liv i detta land av torka på fet musik!

Nyss tillbakakommen från en sväng på träningsmaskinerna ska jag berätta om mitt gym.

Det är inte så glassigt som Master Training (Daniel Westling gym). Det är inte så hurtigt som Friskis och Svettis (eller "Friskis och Festis" som en kanadensisk komiker sa på Big Ben förra helgen). Det är inte så spännigt (som jag fått för mig att) Delta Gym (är).

Det är sunkigt. Det är få maskiner. Det är trasiga maskiner. Alla mina tilltänkta träningskompisar som jag lockat dit med gratis träning har vägrat komma tillbaka efter första besöket.

som en korsning av duv-grottan på Kreta  

och ett strandat och rostat vrak 

Men jag trivs som fisken i vattnet, även om duv-grottan var oerhört obehaglig, stinkande och kuslig och vrak bland de få företeelser jag har fobi mot (när jag gogglade vrakbilder blev jag yr och illamående, det var därför jag valde en skuta som i allafall ligger på land och inte under vattnet). Det händer något i mötet mellan grottan och vraket som gör att jag kan hantera gymmet.

Egentligen tror jag att det grundar sig i att gymmets pretantionslöshet gör att jag för första gången inte är rädd för att göra entré i en träningsanläggning (även om jag varje gång jag låser upp dörren bävar för att någon annan träningssugen student ska ha lagt beslag på musikanläggningen och köra utfall mot boxningspåsen). Att det är så sunkigt gör att jag inte behöver vara rädd att inte vara tillräckligt glassig, tillräckligt hurtig eller tillräckligt vältränad.

Och så gör det att jag känner mig lite mer ghetto.

Ghetto-Lisa

Min vana trogen har helgen innehållit måttfullt av bloggande, närmare bestämt inget alls - tills nu.

Jag har haft en synnerligen angenäm och ovanligt öllös helg. Dessvärre började den med en katastrofal besvikelse. Fredagens planerade maffiga utgång blev en (EN!) öl på söderkällaren, där den klassiska reggaespellistan som varit ett soundtrack till mitt och vännernas liv de senaste åren bytts ut mot rnb blandat med någon bra hiphopklassiker och Svenska Akademins skräniga reggaebröl på svenska. Jag hade gråtit mig till sömns den kvällen om inte Elin varit på besök. Jag hoppas innerligt att musikbytet var tillfälligt, men misstänker att det kan vara ett försök att nå en bredare publik än vingliga rastamän, bleka reggaewannabes och panka ungdomar.

Lördagen bjöd på långpromenad följt av sen lunch i goda vänner lag. Jag fick träffa Bebisen (observera det stora B:t, det här är Bebisen). Han var så fruktansvärt söt att jag nästan blev sugen på att ha en egen - en dag i veckan...

Även gårdagskvällen bjöd på mindre öl än planerat. Efter pizza och frukt-i-ugn var ölsuget bortblåst, det blev delfindokumentär istället. När vi vaknade i morse stod två halvfulla och avslagna ölburkar på bordet...

Idag har Leon fortsatt min populärkulturella bildningskurs. Morgonen inleddes med "Torsk på Tallin", som jag först tyckte var fruktansvärt rolig men sen mest tragisk. Lite senare följde "Gökboet" som jag däremot tyckte var bra på alla plan och väldigt intressant.

Mina viktigaste lärdomar av helgen är således:

1. Söderkällaren är inte sig själv utan "It's a Pity" och "Brown Skin".

2. Vissa bebisar är fina.

3. En helg med bara 1,5 öl kan också vara en ack så bra helg.

Tänk om det var sommar, eller åtminstone vår.

Tänk om det var tid att åka på festival och sörpla rosé och sockerdricka i gröngräset.

Men 

det är höst...

.'

och det är mörkt och dystert.

Men

det ska bli soft med helg.

Hoblahihoblahopp!

Vad är det för fel på köpekläder? Varför dröjer det aldrig mer än en vecka innan en knapp lossnar eller en söm går upp? Visst måste det vara lönsamt för klädföretagen att kläderna pajar så konsumenterna måste göra nya investeringar - men så snabbt...? Det undergräver ju bara förtroendet för varumärket.

Jag har just sytt i en tappad knapp. Jag vet att den kommer sitta där jag satt den. När jag syr håller sömmarna. Borde inte professionella sömmerskor och skräddare göra ett bättre jobb än en hoppysömmare? Men jag kan förstå att det är svårt att finna motivationen att göra ett bra jobb med minimilön i deras arbetsmiljö.

Som en extra bonus en torsdagkväll som denna laddar jag upp en bild från en bejublad gatuteaterföreställning om klädindustrin: "Tvättrådet tvättar..." Någon skarp observatör kanske känner igen t-shirtarna och den ännu mer observante kanske kan klura ut vem tjejen längst fram till vänster, hon med ryggen mot kameran, är.

Ett gulligt sms, oboy, en smaskig portion gröt samt "Can I kick It?" på syster Amandas blogg. Kan en morgon börja bättre? (fast för de flesta arbetade svenskar har väl morgonen gått över i förmiddag så här dags, det är bara vi slappa studenter som tycker det är tidigt att masa sig upp klockan åtta...) Inte varje dag känns det kul att trä på sig paltorna, men idag känner jag mig ovanligt peppad, trots att jag har två halvjobbiga projekt framför mig efter dagens tentaplugg.

En kort visit hemma för att ta en dusch, fixa frisyren som enligt syster Amanda är under all kritik, och ta den dagliga rundan på internet - kolla mejlen, kolla facebook, kolla bloggen, kolla dn, kanske ta en snabbis på whoa. Till detta bjuds clementin (den andra för dagen, hade säsongspremiär i förmiddags) och druvor (en låda för 10 spänn på prisextra).

Det är farligt med kladdkaka. Resterna från kalaset i lördags, som enligt planen skulle räcka ett tag, är nu ett minne blott. Jag känner hur magen sväller under tröjan. Men härligt mår jag.

Idag har jag varit på köttbullekalas i Hjorthagen. Efter ett långt övervägande övervann jag min innerstadsbo-lathet och lockande lya och hoppade på tuben först in till centralen och sen ut från stan. Där bjöds jag på potatismos, färdiggjorda köttbullar kokade i mjölk (jag skulle tipsa Sofia om hur sås kan lagas och måsta ha varit otydligt i min instruktion, köttbullarna ska ju inte vara kvar i stekpannan när man börjar med såsen) och lingonsylt. Det var mums. Jag börjar bli en riktig köttoman även om vegetarianen i mig försöker göra motstånd.

Igårkväll var jag alldeles fruktansvärt kulturell. Jag har något slags bildningskomplex när det gäller filmklassiker. Jag älskar "Körkarlen" av Victor Sjöström och "Casablanca" med Ingrid Bergman och Humphrey Bogart. Nu har jag en målsättning att jag ska ta mig an Bergman. Har sett "Fanny och Alexander", "Sjunde Inseglet" och "Sommarnattens leende" förut, även om jag då inte förstod deras storhet. Nu ska jag försöka ge mästerregissören en ny chans.

Igår tog jag ett första steg på den vägen och lade mig bekvämt till rätta i min säng, som även får spela soffa i mitt liv, för att beskåda "Smultronstället". Jag vet inte riktigt vad jag skriva om den filmen. Kulturvetare på halvtid som jag är vill jag ju vara en smart analytiker och komma med kluriga betraktelser, men det enda som slår mig är att det var ett intressant psykologiskt porträtt av en äldre man som blivit ensam och inskränkt. Men jag tycker att bilden som målades upp var lite för enkel, det är inte bara misslyckad kärlek som gör en människa bitter och förstenad i själen. Men det var vackert foto, och Bibi Andersson är en snygging!

När nu mina systrar så målande och färgstarkt beskrivit vår mammas femtioårsfest (se deras bloggar i länklistan till höger) känns min beskrivning av saken något överflödig. Men jag kan ju inte missa chansen att få posta två lustiga bilder.

Det var dans. Det var vild dans, nästan så att golvet skakade. Den äldre generationen skuttade runt som kalvar på grönbete (och fightades om bålen och vinet). Till och med åttioåriga farmor rockade järnet på dansgolvet. Ett band spelade covers av gamla klassiker, och slängde in "Hit me baby one more time" - på "ungdomarnas" begäran. 

Någonstans mellan

och

befann sig kvällens dansörer.

Annars har helgen varit av det vanliga slaget - det vill säga intensiv. När jag på sitter med huvudet tungt i händerna och kämpar för att hålla ryggen upprätt och ögonen öppna på måndagarnas förmiddagsföreläsningar har jag många gånger undrat vad som är vitsen med helgen när jag kommer tillbaka till universitetet ännu tröttare än på fredagens sista pass. Men gladare blir jag av allt som händer. Tiramisuglass, Mojito från pulver i påse, toner i baktakt, shopping och pizza med kvinnan jag är kontaktperson åt, femtioårskalas, promenad i höstsolen och standupklubb gör livet roligare och mer värt att leva. Sova kan jag göra i skolan!

Jag skäms. Jag har varit inne på Alex Schulmans blogg två gånger. Och jag tycker den är rolig. Underhållande. Han verkar också vara på gränsen till märklig. Men jag skäms.

Ikväll skulle jag ha varit på middag men eftersom en viss person inte gett sitt nya mobilnummer till en annan person hade den andra personen inte kunnat få tag på den vissa personen och meddela att middagen var inställd. Så nu sitter jag nerkrupen i min säng alldeles själv fast klockan bara är strax efter nitton.

Jag har läst lite om hur kulturupplevelser kan påverka människors hälsa. Språket i skriften är ack så torrt. Men innehållet är inspirerande läsning och bekräftelse på många tankar jag själv bär på. Det finns en massa forskning om hur olika konstarter (det estetiska kulturbegreppet) och natur och miljö (det antropologiska kulturbegreppet) kan inverka på individers hälsa. Bland annat visar en studie att  människor går mer i trappor om där spelas musik, en annan visar hur musik kan användas som ett medel för att få kontakt med dementa. Ytterligare forskning visar hur vistelse i naturen och trädgårdsarbete som fritidssysselsättning är bra för hälsan. Egentligen är inte hälsa det jag är mest intresserad av, utan hur kultur kan användas i socialt arbete. Men det verkar finnas så otroligt lite skrivet om det, så jag läser in mig på systerområdena så får jag väl börja forska själv sen.

Det som fått mig att skratta mest idag förutom funktionen i Leons musikskaparprogram som förvränger ens röst så man låter som ett grinigt litet barn är ett sms jag skrev: "Huhuhuntington". Mannen bakom teorin om the clash of civilizations, eller civilisationernas kamp, är en märklig figur och jag kunde inte låta bli att huhua hans namn.

I sökandet efter den perfekta skåpsängen åt en god vän har jag ramlat på en ny fascinerande sajt. Jag uppmanar alla (särskilt arkitektstudenter) att noga studera denna nobla lösning på problemet med trångboddhet (en fråga oerhört aktuell för en student på 19 kvm). Studera speciellt de talande bruksanvisningsbilderna längs med sidans högra kant.

Jag känner mig sådär måttligt kreativ. Bara allmänt konstig.

Obestämd form av kon är ko.

Med ko avses vanligen en hona av arten nötkreatur (Bos taurus) som har kalvat, det vill säga som fött en avkomma, och därför producerar mjölk. Innan kon har kalvat kallas den för kviga. Även honor av älg, hjort, ren och elefant och valar kallas för ko. (http://sv.wikipedia.org/wiki/Ko)

En kon är en geometrisk figur som bildas av linjer mellan samtliga punkter på konturen av en plan figur (basytan) och en punkt utanför planet (spetsen, apex). Är basytan en cirkel fås en cirkulär kon; är den en polygon fås en pyramid.

The Princess Bride. Nummer 164 på IMBD:s lista över de bästa filmerna någonsin. Den kommer före Scarface (nr 173). Den kommer före Lejonkungen (177). Den kommer före La Dolce Vita (237). Den kommer före Fanny och Alexander (243). Det här ska alltså vara en bra film. Min uppfattning är att den är en ploj. Kulisserna ser ut som leksaker. Skådisarna verkar vara hämtade från först bästa amatörteatersällskap. Handlingen är en parodi på en medeltida saga. Se trailern och döm själva! Lyssna särskilt efter repliken "My name is Inigo Montoya. You killed my father. Prepare to die". Den har den stackars saten övat på genom hela filmen.

Idag har jag blivit av med min älgätaroskuld för andra gången. Efter dryga decenniet utan kött har jag de senaste åren återvänt till köttätarnas skara. Jag har ätit nöt i olika former. Jag har ätit lamm. Jag har ätit kyckling (helst ekologisk). Jag har inte ätit gris (fläsk bojkottar jag, även om jag inte är fundamentalist - någon gång kan jag stoppa i mig en korv). Jag har ätit rådjur. Även om den enda kötträtt jag kan sträcka mig till att tillreda själv är köttfärsås. Och idag var alltså den stora dagen inne där jag införlivade skogens konung i min materialitet på nytt.

Mina päron hade lagat en pangmiddag. Det var helt fruktansvärt gott. En speciellt utvald potatissort, trumpetssvamp, gräddsås, svartvinbärsgelé, och älgsteken skuren i perfekta skivor. Ett rött vin till, som till och med jag tyckte var gott. Maten smälte i munnen. Sen däckade jag nästan i matkoma på syster Amandas säng när jag skulle diskutera hennes tyskaläxa.

PS. Hoppas ni lade märke till hur vackert jag knöt ihop säcken - älg till mat och tyskaläxa - tyskar brukar ju baxa skogarnas älgskyltar. DS.

Så urbota tråkigt. Inlägget behöver lite färg och galenskap!

Jag har fått en ny youtubefavorit. Detta är Natalie Portman i sitt ex Devendra Banharts musikvideo "Carmensita". Först blev jag orolig att den äldre mannen med ölmagen och galen blick var exet, men det måste ju vara det mer fagra exemplaret, även om hans röst inte är lika stor som Portmans skönhet. Tydligen rasar hinduer och kräver en ursäkt för att hon spelar en indisk prinsessa och är med denna video där hinduiska gudar används som dramatisk effekt. "Goddess Kali, Lord Shiva, Lord Ganesha, Shri Hanuman Chalisa, etc.., were highly revered in Hinduism and were not to be thrown around loosely for dramatic effects, as this video appeared to be doing" säger en talesman för Universal Sociaty of Hinduism (se länken).

Ibland kan jag tycka att vissa religiösa människor kunde vara nöjda med att de själva följer de bud de menar att deras religion ger. Visst är det viktigt att människor visar varandra respekt och inte häcklar varandra i onödan - men folk måste ju få leka!!!

Nu sitter jag på helspänn framför radions P1 och väntar på att Horace ska yttra årets lyckliga namn. Jag satsar på att vara jämsides med de stora sajternas rapportering av vem som är vinnaren, även om jag inte haft möjlighet att rapportera på plats från Börshuset.

Nu kommer Horace!

Vinnaren är: Jean Marie Gusteve de Cliseaut. Haha. Jag har ingen ingen aning om hur det stavas. Min rapportering är en ploj! Han är fransman i alla fall. jag tar hjälp av DN. Jean-Marie Le Clézio stavas det visst. Jag har ingen aning om vem det är. Han har tydligen sina rötter på Mauritius.

Nu överlämnar jag till de etablerade medierna!

Jag har fått så mycket gjort idag, och klockan är bara halv ett. Orsaken är att jag masade mig upp ur sängen halv åtta i morse. Tänk om jag gjorde det varje dag - då skulle jag alltid (eh, ofta, eh ibland...) kunna vara ledig efter lunch!

Jag har varit en klok människa idag och valt ledighet framför pengar. De ringde från ett jobb och ville ha dit mig i eftermiddag. Jag såg hundralapparna rulla förbi framför ögonen och lovade nästan bort mig, innan jag kläckte ur mig att det skulle nog gå, men att jag skulle fundera en stund. Så funderade jag och insåg att jag inte alls har lust att jobba. Visst behöver jag cashen - men jag måste helt enkelt ta det lugnt och vila lite också. Så jag ringde upp och sa att jag inte kunde, fast det sved i min imaginära plånbok i fickan. Det är i sådana situationer jag känner att jag blivit äldre och visare.

Nu ska jag förhoppningsvis träna med söstra mi i eftermiddag. Jag tog mig ju samman och fixade nyckel till gymmet i mitt hus här om veckan - men har inte vågat inspektera lokalen. Jag har på gränsen till fobi mot träningsläggningar, föredrar mer traditionella sätt att få kroppen i trim såsom att knåda deg, hugga ved och gå i skogen. Men nu är alltså tanken att jag ska bli en gymmare. Jag gjorde ett tappert försök i förmiddags att få mig en kik på hur där ser ut, men nyckeln var så trög att jag sprang därifrån innan jag fått upp dörren av rädsla att någon skulle upptäcka mig. Nu ska jag ta lillasyrran till moraliskt stöd och dörrupplåsare. Jag är faktiskt på gränsen till nervös!!

Jag har fått ett fanatiskt blogg-ryck och skriver inlägg som på löpande band. Har försökt penetrera statistikens innersta väsen, men det är så urbota tråkigt att jag nöjer mig med att ha fått kläm på skillnaden mellan kvartillavikelse och standardavvikelse (åtminstone kunde jag det innan jag gick till Prisextra för en timme sedan). Alltså fastnade jag på youtube igen.

Jag hade tänkt skänka er lite mångkultur och visa ett klipp som jag tror få av er på egen hand skulle snoka reda på. I sökandet efter en lämplig arabisk låt att dela med mig av stötte jag på detta mästerverk som inte riktigt motsvarade min plan när jag inledde sökandet men ändå passerade det trånga nålsögat för att få komma in på min blogg:

Det är Yusuf Islam (AKA Cat Stevens) som samlat ihop en barnkör för att sjunga "Bismillah". Jag skäms nästan för att säga att det är humor, men det är så fruktansvärt smågulligt och välartat. För mig som är uppvuxen i ett samhälle som präglas av kristendomen går tankarna osökt till en kyrklig barnkör. Tidigt ska de små fostras in i Guds gemenskap!

Jag borde masa mig upp ur sängen och läsa om statistik. Jag har den senast tiden varit en urusel student och knappt öppnat kurslitteraturen. Men jag var trots allt uppe till ett igårkväll  och hade tvättstuga så jag ger mig själv en stunds dispens för att göra ännu en video-lista: Reggaemän det är synd om:

3. Lee Scratch Perry. Han är så gubbsjuk och blingskabbig. Tror han seriöst att de unga tjejerna tycker att han är het? Tror han seriöst att han kommer in på en nattklubb i New York City? Han borde hålla sig till att göra dub och snacka om reinkarnation och den afrikanska djungeln. Då är han i alla fall rolig och ett tillskott till mångfalden på moder jord.

2. Beenie Man. Han är så dålig - har ful röst, sjunger falskt och sätter inte rytmen, men tror att han är King of the Dancehall. Han har vidrig klädstil, men tror att han är modeikon. Han är ful och med slemmig utstrålning men tror att han är Guds gåva till kvinnan. Självinsikt = noll.

1. Promoe. Han vill så gärna vara svart reggaeman från Jamaica. Men är bara en svensk småstadskille vars storhet ligger i att han är med i landets bästa hiphopgrupp där övriga gruppmedlemmar är mycket bättre än han. Född på fel plats i fel kropp.

Jag har hittat en ny favoritsajt: muslimhiphop.com (Jag är så mallig över att jag nu lärt mig länka alldeles på egen hand. Det funkar nämligen inte för mig att länka på det enkla sättet när jag skriver inlägg, utan jag måste in i html-koden och rota. Bloggandet har blivit en hjälp för mig att utveckla de dataskillz som waldorfskolans knapphändiga datorundervisning inte förmådde fylla min arma hjärna med. Så ni som läser kan känna er stolta och nöjda med dagens värv att inspirera en stackars före detta waldorfelev att tränga djupare i html-kodernas mystik).

Back to Da Muslim Hiphop. Jag har sedan jag läste min första universitetskurs, islamologi, fascinerats av mötet mellan islam och hiphop. Islam är ett sätt att leva och förhålla sig till världen, ett sätt att tänka och handla. Det finns de som menar att Koranen förbjuder allt utövande av musik. Hiphop är en livsstil för dem som verkligen tar den till sig, med KRS-One's ord: "Hiphop is not just music, it is an attitude, it is an awareness, it is a way to view the world. So rapmusic is something we do, but hiphop is something we live." Hur kan då dessa "kulturer" mötas i en människa?  Såklart kan man vara hiphopmuslim på olika sätt. Det beror på hur man ser på islam och hur man ser på hiphop. Mina funderingar har mynnat ut i tesen att det förmodade problemet att kombinera islam och hiphop snarare är svårigheter att "tänka ihop" arabisk traditionell kultur och dess regler och tabun med västvärldens samhälle där allt och lite till är tillåtet. Men även om jag löst "motsättningen" mellan islam och hiphop på så sätt fortsätter jag att bli berörd av en kvinna i hijab som Miss Undastood som rappar om varför hon är muslim.

 

Jag är sugen på lista. Och jag har lärt mig att länka videor :)

Så jag gör en riktig favoritlista: De musikvideor med kvinnliga rappare som underhåller mig bäst just nu:

NR 3:

Mc Lyte med "Paper Thin". Är underhållande för att den är så underbar, en av mina absoluta favorit-videor alla kategorier. Lyte är så snygg och dissen är så hård!

NR 2:

We Papa Girl Rappers med "Heat It Up". Är underhållande för att stilen är så galen. Kolla brudarnas kläder!!! Kolla dansen! Kolla frisyrerna!

NR 1:

Missy Elliot med "We Run This". Kolla in de först 1.10. Kan det bli konstigare? Missy har gjort många märkliga videor, men detta tar i mina ögon priset. Hennes utstrålning är på gränsen till Lee Scatch Perrys galenskap.

Då det rått oenighet om vem jag syftade på med epitetet Idol-Daniel publicerar jag en bild av honom (observera att det är en bild där han se smått besatt och omänsklig ut, jag vill poängtera att han trots sina snygga jeans inte är my cup of tea). Han var med i Idol 2007.

Jag vet, jag har varit en urusel bloggare de senaste dagarna. Den enda ursäkten är att jag helt enkelt inte suttit något framför datorn. Jag har praktiserat på Re:Orient-festivalen. Gått på seminarier om islam och populärkulturen och om kvinnan som symbol i sociala konflikter. Pratat med barn. Förberett och städat. Burit stolar och bord. Och nu ikväll har jag varit på en helt fantastisk konsert med de iranska systrarna Mahsa och Marjan Vahdat. De sjöng så vackert och talade om frihet att jag grät.

Egentligen vill jag vara seriös och berätta mer om alla tankar jag fått under helgen. Men mitt huvud är helt avskummat. Och jag måste sova.

Jag går in på dagens brutala skörd av kändisspotting i området mellan Södra Teatern och Ica på Folkungagatan. Det började med att jag åt pizza på samma ställe som den store nordafrikaske slagverkaren Mahmoud Fadl (som jag kände igen enkom på grund av alla affischer jag sett på honom de senaste dagarna). Sedan gick Stellan Skarsgård förbi utanför fönstret. Han hukade under sitt paraply och såg allmänt gråsjaskig. Några timmar senare spottade jag Idol-Daniel (han som var med i samma säsong som Amanda och Marie Picasso) i korsningen Östgötagatan-Folkungagatan. Han såg riktigt stilig ut och hade fina baggy lewisjeans som för en gångs skull satt bra på en mansrumpa. Han gick ensam in i en videoaffär. Starx därefter i kassan i Ica ser jag en skabbig räv bakom mig. Det visar sig vara Michael Nyqvist iförd en urtvättad röd mjukiströja. Han var inte en vacker syn. Jag började undra hur det är ställt med Sveriges skådespelarelit när två av stjärnorna så brutalt utklassas i strålglans av en nubisk rytmmästare och en avdankad idol-trea eller -fyra eller vad han nu kom.

  goes 

Imorgon fyller mor min halvseklet så är bäst jag släcker lampan nu så jag inte somnar på kalaset!

Ha en trevlig söndag!

Jag inser allt mer vilken enorm mactorsk jag blivit. Jag sitter vid en pc och fattar inte ett skit av hur jag ska göra för att klistra in youtubelänken jag plockat ut åt er. Jag vill ju sprida lite skön musik till folket!

Upprinnelsen till min nyförälskelse i Wu Tang är en investering jag gjort i veckan. Jag har införskaffat tre hiphopklassiker på vinyl. 36 Chambers är en av dem. När jag langade den på spelaren imorse blev det påtagligt hur mycket fetare det skulle vara med en starkare förstärkare, med lite mer tryck i musiken. Men med örat tryckt mot högtalarna drogs jag med av Metodmannens tighthet och Ghostfejjans energi. Ack tunga sorg att de ställde in i Malmö i somras. Även om de nog inte är lika bra som när 36an släpptes så är det en av de musikupplevelser jag skulle vilja ha bakom mig när jag dör.

Vår lärare är en yngling (i sammanhanget, måste jag tillägga, de flesta av våra lärare har på sina skallar ett eller flera gråa hårstrån, men denna unga man är helt brun om huvudet). Han ser ut att vara hämtade från en glasögonreklam. Han är tydlig och strukturerad. Jag förstår nästan poängen med den kvantitativa metoden, även om jag hellre skulle sälja glasögon än ägna mitt liv åt kvalitativ metod.

 inte så...

  inte så...

 inte så...

 men nästan så!!

Nu får ni inte tro att jag är hemligt förälskad eller smått besatt. Jag är bara på ett flippat humör och aningen frustrerad. Jag försöker bara att på något sätt försöka underhålla mina kära läsare. Och så tycker jag att glasögon kan påverka människors utseende i en intressant riktning.

               

Vad är då detta?????

Bildstudie, reflektion i ett ölglas.