Jag har blivit en sån där person som går hemifrån på morgonen innan det har blivit ljust och kommer hem efter att det blivit mörkt på kvällen. (Men jag har två reflexer hängande ur fickorna så jag inte ska bli överkörd - ett rött hjärta och en grön Skansen-nalle). Mitt fullspäckade schema gör att jag känner mig lite viktigare, lite bättre. Men samtidigt är jag lite slitnare, lite svettigare.

Men roligt har jag, ruggigt skojigt. Jag har efter mycket velande fram och tillbaka slutligen (hoppas jag) insett att socionom är ett alldeles fantastiskt intressant yrke, att en socionom kan jobba med en massa olika saker och göra stor skillnad i människors liv samt att många socionomer är helt underbart snälla människor, åtminstone mot tre sopisstudenter med uppspärrade ögon. Det känns verkligen som att jag valt rätt utbildning, jag är väldigt sugen på framtiden. Även om det stör mig extremt att vi inte har mer praktik.

Mitt liv hemma just nu

Jag och två kära klassisar gör en veckas fältstudier på Familjeenheten ungdom i en av Stockholms tjusigaste stadsdelar. Idag var första dagen och alldeles fantastiskt intressant. Alla vi mött har varit så trevliga och engagerade i vårt projekt. Våra farhågor att alla socialsekreterare är utbrända och introverta kom brutalt på skam. Sekretessen gör att jag inte kan avslöja några smaskiga detaljer om vad som diskuteras (och min trötthet gör att jag inte orkar krysta fram en oidentifierbar version av allt jag lärt mig.

Nu ska jag mumsa kalvdans som min underbare far skänkt mig och fantisera om morgondagens orgie med mina darlingar och Jonas Hassen Khemiri i Skärholmen. Mums!

Tål att tittas på mer än en gång. Tål att lyssnas på i en oändlighet...

Jag och Leon gjorde slut i onsdags. Slut. Det låter så absolut. Men det är det väl också. Jag är så glad över tiden vi hade tillsammans, men det gör ont att det inte är vi mer.

Ja, det gör ont men jag reder mig ganska bra. Livet har lärt mig att i slutänden har jag bara mig själv, även om min familj och mina vänner kommer hänga på en god bit fram till avgrunden. En dyster men ack så nyttig läxa.

Istället för att fokusera på det jag förlorat försöker jag vända blicken mot allt jag har kvar. En del av mitt hjärta har blivit skadat. Men resten av mig är intakt.

I ett ögonblick av självömkan råkade jag just köpa ett par knallblå Reebok och en blå Adidaströja. Min svaga själ kunde inte motstå hur utsökt väl de passade varandra. Min planerade konvertering till mer vuxen outfit får vänta lite till.

Jag ska inte fördjupa mig i mina hjärtesmärtor. Utan sätta på mig mina nya kläder, titta mig i spegeln och känna mig snygg.

Jag har varit en synnerligen dålig bloggare på sista tiden, jag vet. Stadiet har infunnit sig då jag inte vet vad jag ska skriva, inspirationen tryter. Men jag ska försöka få ur mig några ord.

Min helg är synnerligen angenäm. I fredags var jag ute med ett gäng arton- och nittonåringar. Jag kände mig väldigt vuxen. Kidsen var så lyckliga och saliga över utgången. För mig som har några år på nacken känns det inte så speciellt att gå ut. Som vännen Amanda uttryckte det - att gå ut har blivit som att gå och fika, bara att man inte kan prata med varandra för att det är så hög musik. Kanske är det vi som har blivit stora och slappa. Men det känns inte lika spännande med en kväll på krogen som det gjorde när jag var nitton.

Annars har jag agerat kontaktperson och hanterat en problematisk situation professionellt, simmat så jag är helt mör, kollat på en cheerleader-film (den var det enda någorlunda intressanta som gick på tv, måste jag urskuldra mig med), spått i kort, gjort frukt i ugn och haft popcornorgie. Nu suktar jag efter kvällens saffranspannkaka!!!!!!!!

Det enda molnet på min himmel är att min mage som varit så snäll och nöjd den senaste tiden har börjat knasa igen. Den vill bara äta snäll mat och är sur när jag vaknar på morgonen. När den blir så här är den som en bebis, eller ännu värre en tamagochi. Jag måste hela tiden pyssla om den. Det värsta är att det inte hjälper att bli arg, då blir den bara mer besvärlig. Nej gulligull ska det vara. Gahoga!

Just nu för arton år sedan levde jag och syster Linnea rövare i köket i lägenheten i Minneberg. Vi hade inbillat farfar barnvakt att vi brukade få leka i köket hur vi ville. Så nu njöt vi av den oväntade handlingsfriheten och rörde ihop såser och blandningar av alla intressanta ingredienser vi kunde hitta i skåpen. När vår moster kom för att ta över barnvaktsstafetten gick en utmattad farfar ut genom dörren. Men för oss systrar var det en dag att minnas och komma ihåg.

Inte bara på grund av matlagningen. Den 21 november 1990 kom även ett litet underverk ut till jordelivet. Idag fyller syster Amanda 18. Underverket blir myndig.

Trippen till England innehöll många goda skratt. Bland de mest hjärtliga och förbluffade skratten kom av videon med de svimmande getterna:

Jag är hemma!

Efter nio dagars sjusovande ligger jag i sängen med lampan tänd tjugo över nio på morgonen och försöker motivera mig att slänga av mig täcket, rusa ut i köket och koka gröt för att sedan läsa det sista på kursen jag måste göra och sedan skriva den f'cking tentan. Det går fort att vänja sig vid slappa rutiner...

Resan var alldeles toppengrejt. Jag har druckit tusentals olika ölsorter (saknar inte Söderkällarens såkallade utbud), varit bihang på frågesporten på Liverpoolpuben "The Ship and the Mitre" (jag kunde svaret på två (2!) frågor), frusit om tårna heltäckningsmattorna till trots, shoppat sönder min ekonomi, åkt dubeldäckare och nästan snubblat i trappan till övervåningen, smaskat fish'n'chips och cottagepie, Jag har fått se Leons engelska sidor i sitt rätta element.

Nu väntar en vecka full av utmaningar. Först blir det utprovning av Moradräkt i Skansens klädkammare inför stundande julmarknadsdagar.

Idag bär det av till England. Jag har tillbringat två och en halv timme med att beefa med mobil, dator och musikprogram, allt för att få en musikalisk flygresa och en playlist som håller i nio dagar. Nu verkar det tillslut fungera. Tekniken, tekniken. Den och jag är inte alltid bästa vänner.

Jag har gurglat i tequila. Jag ansåg det vara ett lämpligt substitut för whiskey för en rosslig hals och jag vill ju inte bli berusad så här på blanka eftermiddagen, så en smärtsam gurgling blev det (nu kanske jag går över gränsen för den privata sektorn, ber om ursäkt om någon får obehagskänslor av bilden av min rossliga hals som gurglar tequila, nu kanske jag bara gjorde det ännu värre...).

Jag hade tänkt få lite pluggat idag, men det ville sig inte. Ska preparera en måltid till min finsmakarsyster som ska komma på hejdåvisit, och vet inte vad jag ska hitta på. Tror att hon är trött på min linsgryta...

Kommer nog inte bli så många inlägg den närmaste tiden. Istället får ni roa er med att fantisera om mina engelska äventyr och dregla över Biggie. Jag ger er ett soundtrack som passar bloggens layout att dansa till när ni saknar mig som mest. Typ den bästa låten någonsin:

Mitt tillfrisknande går fort framåt även om jag fortfarande befinner mig i sängstadiet. Men det är mest för att det är mysigt jag ligger kvar under täcket. Jag skulle lika gärna kunna ta en snabb promenad i Karlbergsparken, även om det nog inte vore så nyttigt ur konvalescenssynpunkt.

Idag ska vi fira Amandas tjugotredje födelsedag med thaibuffé och hurrarop. Det blir sista dejten med vännerna innan nio dagars exil. Jag grubblar över om jag ska tvätta håret idag eller imorgon. Egentligen är en hårtvätt nödvändig om jag ska kunna visa mig bland folk, men initierade källor säger att temperaturen i Englands duschar inte är att leka med. Därför tänker jag att det kanske är bäst att dra ut på hårtvätten tills imorrn och på så sätt minimera antalet nödvändiga hårtvättar i England. Samtidigt har jag inte en bild av engelsmän som särskilt smutshårade, min initierade källa kanske bara hade otur under sin Londonvisit? Om jag väljer att ge min källa nödvändig tyngd för att flytta fram tvätten till imorgon kan jag ju alltid ta till det klassiska turbantricket, det vill säga vira in håret i en tjusig tygbit. Förhoppningen är att folk då tror att jag gjort det för att vara snygg snarare än för att dölja det som där som under är.

Hårtvätt......................................................................................eller turbantricket?

Idag är dagen med stort D. USA kan välja en svart president och världen kan bli av med Mr bUsh. Jag riktigt känner hur jorden vibrerar när Malcom X och Martin Luther King JR gör glädjeskutt i sina gravar. Dagen idag hade inte varit möjlig för hundra år sedan, för femtio år sedan, för tio år sedan. På så sätt har världen blivit bättre.

När Barack Obama var liten hade en

svart president i USA varit en omöjlighet

Förra fredagen var jag och såg "Den stora färgskrällen" på Waldermarsudde, en utställning med tavlor av Sigrid Hjertén, Isaac Grünewald och Leander Engström som verkade i början av 1900-talet. För mig blev det tydligt att Sigrid var den skickligaste och mest intressanta konstnären av de tre. Samtidigt var hon den som hade det svårast, hon fick som kvinna kämpa mot människors fördomar. Jag är övertygad om att hon idag hade fått mer respekt och inte behövt kämpa i samma uppförsbacke som sina manliga kollegor. På så sätt har världen blivit bättre.

Det är skönt med degardagar ibland!

I mitt liv är Whoa ett återkommande inlag av underhållning. Den här tråden handlar om kändisar folk har träffat. Lägg särskilt märke till datumen inläggen är postade. Jag läser:

Hahahahahaha. Tyvärr försvinner lite av kanten av tråden, men jag tror ni hajjar poängen.

När jag kom till jobbet imorse kastades jag direkt på "min" arbetstagare. Det var fullt ös, jag hann knappt ta en kik på hennes schema. Det blir så när kommunen ska spara cash på minuter av vikarietid.

När hon väl kommit igång med sitt broderi och jag fick slå mig ner vid bordet i köket möttes jag av synen av Kurt 50+ som drog ner brallorna och visade sina kalsonger. Jag tittade smått generad ut genom fönstret och förde inte blicken in i rummet förrän jag trodde att kursen var klar. Men där står Tess 30+, även han med byxorna nere och visar sina kalsonger. Observera att det rörde sig om personalen och inte de funktionshindrade, då hade jag inte blivit lika ställd...

Jag vill inte veta vad vissa män har under jeansen...

Mina kollegor skulle tydligen beställa underkläder från Kina och visade varandra olika längder på Björn Borg-kallingar. Önskar bara att jag kommit in i köket lite senare...

Vad är det för fel på köpekläder? Varför dröjer det aldrig mer än en vecka innan en knapp lossnar eller en söm går upp? Visst måste det vara lönsamt för klädföretagen att kläderna pajar så konsumenterna måste göra nya investeringar - men så snabbt...? Det undergräver ju bara förtroendet för varumärket.

Jag har just sytt i en tappad knapp. Jag vet att den kommer sitta där jag satt den. När jag syr håller sömmarna. Borde inte professionella sömmerskor och skräddare göra ett bättre jobb än en hoppysömmare? Men jag kan förstå att det är svårt att finna motivationen att göra ett bra jobb med minimilön i deras arbetsmiljö.

Som en extra bonus en torsdagkväll som denna laddar jag upp en bild från en bejublad gatuteaterföreställning om klädindustrin: "Tvättrådet tvättar..." Någon skarp observatör kanske känner igen t-shirtarna och den ännu mer observante kanske kan klura ut vem tjejen längst fram till vänster, hon med ryggen mot kameran, är.

Det är farligt med kladdkaka. Resterna från kalaset i lördags, som enligt planen skulle räcka ett tag, är nu ett minne blott. Jag känner hur magen sväller under tröjan. Men härligt mår jag.

Idag har jag varit på köttbullekalas i Hjorthagen. Efter ett långt övervägande övervann jag min innerstadsbo-lathet och lockande lya och hoppade på tuben först in till centralen och sen ut från stan. Där bjöds jag på potatismos, färdiggjorda köttbullar kokade i mjölk (jag skulle tipsa Sofia om hur sås kan lagas och måsta ha varit otydligt i min instruktion, köttbullarna ska ju inte vara kvar i stekpannan när man börjar med såsen) och lingonsylt. Det var mums. Jag börjar bli en riktig köttoman även om vegetarianen i mig försöker göra motstånd.

Igårkväll var jag alldeles fruktansvärt kulturell. Jag har något slags bildningskomplex när det gäller filmklassiker. Jag älskar "Körkarlen" av Victor Sjöström och "Casablanca" med Ingrid Bergman och Humphrey Bogart. Nu har jag en målsättning att jag ska ta mig an Bergman. Har sett "Fanny och Alexander", "Sjunde Inseglet" och "Sommarnattens leende" förut, även om jag då inte förstod deras storhet. Nu ska jag försöka ge mästerregissören en ny chans.

Igår tog jag ett första steg på den vägen och lade mig bekvämt till rätta i min säng, som även får spela soffa i mitt liv, för att beskåda "Smultronstället". Jag vet inte riktigt vad jag skriva om den filmen. Kulturvetare på halvtid som jag är vill jag ju vara en smart analytiker och komma med kluriga betraktelser, men det enda som slår mig är att det var ett intressant psykologiskt porträtt av en äldre man som blivit ensam och inskränkt. Men jag tycker att bilden som målades upp var lite för enkel, det är inte bara misslyckad kärlek som gör en människa bitter och förstenad i själen. Men det var vackert foto, och Bibi Andersson är en snygging!

När nu mina systrar så målande och färgstarkt beskrivit vår mammas femtioårsfest (se deras bloggar i länklistan till höger) känns min beskrivning av saken något överflödig. Men jag kan ju inte missa chansen att få posta två lustiga bilder.

Det var dans. Det var vild dans, nästan så att golvet skakade. Den äldre generationen skuttade runt som kalvar på grönbete (och fightades om bålen och vinet). Till och med åttioåriga farmor rockade järnet på dansgolvet. Ett band spelade covers av gamla klassiker, och slängde in "Hit me baby one more time" - på "ungdomarnas" begäran. 

Någonstans mellan

och

befann sig kvällens dansörer.

Annars har helgen varit av det vanliga slaget - det vill säga intensiv. När jag på sitter med huvudet tungt i händerna och kämpar för att hålla ryggen upprätt och ögonen öppna på måndagarnas förmiddagsföreläsningar har jag många gånger undrat vad som är vitsen med helgen när jag kommer tillbaka till universitetet ännu tröttare än på fredagens sista pass. Men gladare blir jag av allt som händer. Tiramisuglass, Mojito från pulver i påse, toner i baktakt, shopping och pizza med kvinnan jag är kontaktperson åt, femtioårskalas, promenad i höstsolen och standupklubb gör livet roligare och mer värt att leva. Sova kan jag göra i skolan!

Jag skäms. Jag har varit inne på Alex Schulmans blogg två gånger. Och jag tycker den är rolig. Underhållande. Han verkar också vara på gränsen till märklig. Men jag skäms.

Ikväll skulle jag ha varit på middag men eftersom en viss person inte gett sitt nya mobilnummer till en annan person hade den andra personen inte kunnat få tag på den vissa personen och meddela att middagen var inställd. Så nu sitter jag nerkrupen i min säng alldeles själv fast klockan bara är strax efter nitton.

Jag har läst lite om hur kulturupplevelser kan påverka människors hälsa. Språket i skriften är ack så torrt. Men innehållet är inspirerande läsning och bekräftelse på många tankar jag själv bär på. Det finns en massa forskning om hur olika konstarter (det estetiska kulturbegreppet) och natur och miljö (det antropologiska kulturbegreppet) kan inverka på individers hälsa. Bland annat visar en studie att  människor går mer i trappor om där spelas musik, en annan visar hur musik kan användas som ett medel för att få kontakt med dementa. Ytterligare forskning visar hur vistelse i naturen och trädgårdsarbete som fritidssysselsättning är bra för hälsan. Egentligen är inte hälsa det jag är mest intresserad av, utan hur kultur kan användas i socialt arbete. Men det verkar finnas så otroligt lite skrivet om det, så jag läser in mig på systerområdena så får jag väl börja forska själv sen.

I sökandet efter den perfekta skåpsängen åt en god vän har jag ramlat på en ny fascinerande sajt. Jag uppmanar alla (särskilt arkitektstudenter) att noga studera denna nobla lösning på problemet med trångboddhet (en fråga oerhört aktuell för en student på 19 kvm). Studera speciellt de talande bruksanvisningsbilderna längs med sidans högra kant.

Så urbota tråkigt. Inlägget behöver lite färg och galenskap!

Jag har fått en ny youtubefavorit. Detta är Natalie Portman i sitt ex Devendra Banharts musikvideo "Carmensita". Först blev jag orolig att den äldre mannen med ölmagen och galen blick var exet, men det måste ju vara det mer fagra exemplaret, även om hans röst inte är lika stor som Portmans skönhet. Tydligen rasar hinduer och kräver en ursäkt för att hon spelar en indisk prinsessa och är med denna video där hinduiska gudar används som dramatisk effekt. "Goddess Kali, Lord Shiva, Lord Ganesha, Shri Hanuman Chalisa, etc.., were highly revered in Hinduism and were not to be thrown around loosely for dramatic effects, as this video appeared to be doing" säger en talesman för Universal Sociaty of Hinduism (se länken).

Ibland kan jag tycka att vissa religiösa människor kunde vara nöjda med att de själva följer de bud de menar att deras religion ger. Visst är det viktigt att människor visar varandra respekt och inte häcklar varandra i onödan - men folk måste ju få leka!!!