Jag måste ha Stockholms enda jobb som rekommenderar sina anställda att komma till arbetet med smutsigt hår. Efter en helg på Skansens julmarknad är mitt redan i fredags smutsiga hår en enda tova av hårspray och skit. Hela jag är inrökt, som täckt i ett tunt lager av sot. Mina öron är utnötta av två dagars intensivt fiollyssnande. Hela kroppen är mör. Hela jag är misär. Det blir så när man sover för lite och är ute och svirar kvällen mellan två intensiva jobbdagar. Pust. Och nu måste jag laga mat.

I vilken ände ska jag börja? Duscha? Koka? Det enda jag vill är att krypa ner i sängen och kolla film och sen sova.

Ett sundhetstecken:

Jag lyssnar på Public Enemy och inte deppiga kärleksballader.

Jag och Leon gjorde slut i onsdags. Slut. Det låter så absolut. Men det är det väl också. Jag är så glad över tiden vi hade tillsammans, men det gör ont att det inte är vi mer.

Ja, det gör ont men jag reder mig ganska bra. Livet har lärt mig att i slutänden har jag bara mig själv, även om min familj och mina vänner kommer hänga på en god bit fram till avgrunden. En dyster men ack så nyttig läxa.

Istället för att fokusera på det jag förlorat försöker jag vända blicken mot allt jag har kvar. En del av mitt hjärta har blivit skadat. Men resten av mig är intakt.

I ett ögonblick av självömkan råkade jag just köpa ett par knallblå Reebok och en blå Adidaströja. Min svaga själ kunde inte motstå hur utsökt väl de passade varandra. Min planerade konvertering till mer vuxen outfit får vänta lite till.

Jag ska inte fördjupa mig i mina hjärtesmärtor. Utan sätta på mig mina nya kläder, titta mig i spegeln och känna mig snygg.

Efter dagar av suktande har jag tagit tag i saken och införskaffat kålrot. Nu puttrar  den efterlängtade rotfruktsmixen på spisen. Allt sedan jag var liten har rotmos varit en av mina absoluta favoriträtter (eller favoritbeståndsdel i maträtt kanske är mer exakt uttryckt, jag äter sällan rotmos "bart").

Jag har varit en synnerligen dålig bloggare på sista tiden, jag vet. Stadiet har infunnit sig då jag inte vet vad jag ska skriva, inspirationen tryter. Men jag ska försöka få ur mig några ord.

Min helg är synnerligen angenäm. I fredags var jag ute med ett gäng arton- och nittonåringar. Jag kände mig väldigt vuxen. Kidsen var så lyckliga och saliga över utgången. För mig som har några år på nacken känns det inte så speciellt att gå ut. Som vännen Amanda uttryckte det - att gå ut har blivit som att gå och fika, bara att man inte kan prata med varandra för att det är så hög musik. Kanske är det vi som har blivit stora och slappa. Men det känns inte lika spännande med en kväll på krogen som det gjorde när jag var nitton.

Annars har jag agerat kontaktperson och hanterat en problematisk situation professionellt, simmat så jag är helt mör, kollat på en cheerleader-film (den var det enda någorlunda intressanta som gick på tv, måste jag urskuldra mig med), spått i kort, gjort frukt i ugn och haft popcornorgie. Nu suktar jag efter kvällens saffranspannkaka!!!!!!!!

Det enda molnet på min himmel är att min mage som varit så snäll och nöjd den senaste tiden har börjat knasa igen. Den vill bara äta snäll mat och är sur när jag vaknar på morgonen. När den blir så här är den som en bebis, eller ännu värre en tamagochi. Jag måste hela tiden pyssla om den. Det värsta är att det inte hjälper att bli arg, då blir den bara mer besvärlig. Nej gulligull ska det vara. Gahoga!

Just nu för arton år sedan levde jag och syster Linnea rövare i köket i lägenheten i Minneberg. Vi hade inbillat farfar barnvakt att vi brukade få leka i köket hur vi ville. Så nu njöt vi av den oväntade handlingsfriheten och rörde ihop såser och blandningar av alla intressanta ingredienser vi kunde hitta i skåpen. När vår moster kom för att ta över barnvaktsstafetten gick en utmattad farfar ut genom dörren. Men för oss systrar var det en dag att minnas och komma ihåg.

Inte bara på grund av matlagningen. Den 21 november 1990 kom även ett litet underverk ut till jordelivet. Idag fyller syster Amanda 18. Underverket blir myndig.

Varför är alla kvinnor i duschen på simhallar så fruktansvärt fula?

Är det jag som alltid simmar på samma tider som de allra fulaste? Är det bara fula som besöker simhallar? Är alla kvinnor fula nakna? Är alla så besvärade av att vara nakna med varandra att det får dem att se fula ut?

Eller är det min bild av hur en kvinnokropp ska se ut som förvrängts av alla bilder och normer som omger mig i den värld jag lever i?

Jag vet inte. Men faktum kvarstår att jag ogillar att vara i simhallars duschar på grund av de människor som vistas där.

Jag är ett äkta slapparsle.

Det skulle bli en hyfsat innehållsspäckad dag men på grund av omständigheter jag inte rår över sitter jag kvar hemma och väntar på att något skoj ska hända. Hitills har jag mest sovit, mina ögon föll slöt sig och gick inte att öppna inför anblicken av boken i mina händer. Hade tänkt ta en promenad, men det verkar så ursligt ute så jag stannar inne och bidar min tid.

Nästa inbokade programpunkt är tvättid klockan två. Även om jag ogillar att tvätta är jag glad över att jag lever i tvättmaskinens tidsålder. För mig beror obehaget med tvättande mest på att jag måste springa upp och ner för trapporna och böja mig när jag hänger upp tvätten. Hade jag fötts för hundra år sedan däretmot hade jag fått ligga dubbelvikt vid bäckstranden och slå på mina slitna paltor i det kalla vattnet.

Trippen till England innehöll många goda skratt. Bland de mest hjärtliga och förbluffade skratten kom av videon med de svimmande getterna:

Jag är hemma!

Efter nio dagars sjusovande ligger jag i sängen med lampan tänd tjugo över nio på morgonen och försöker motivera mig att slänga av mig täcket, rusa ut i köket och koka gröt för att sedan läsa det sista på kursen jag måste göra och sedan skriva den f'cking tentan. Det går fort att vänja sig vid slappa rutiner...

Resan var alldeles toppengrejt. Jag har druckit tusentals olika ölsorter (saknar inte Söderkällarens såkallade utbud), varit bihang på frågesporten på Liverpoolpuben "The Ship and the Mitre" (jag kunde svaret på två (2!) frågor), frusit om tårna heltäckningsmattorna till trots, shoppat sönder min ekonomi, åkt dubeldäckare och nästan snubblat i trappan till övervåningen, smaskat fish'n'chips och cottagepie, Jag har fått se Leons engelska sidor i sitt rätta element.

Nu väntar en vecka full av utmaningar. Först blir det utprovning av Moradräkt i Skansens klädkammare inför stundande julmarknadsdagar.

En mycket trott Johanna letar pa tangentbordet over dubbelprickar for att satta over A  och O for att forma sitt hemspraks bokstaver, men misslyckas sa det blir utrikes svenska denna gang.

En mycket trott Johanna ar mycket nojd med englandsresan hittils. Det ar en givande forman att bli guidad av en sann englandkannare och fa halsa pa riktiga engelsman och studera deras interaktion. Jag kanner mig som en sann etnolog goes socialantropolog. Standigt kommer jag med nya infallsvinklar pa skillnaderna mellan svensk och engelsk kultur. Det ar intressant att jamfora Sverige med ett land som ar relativt likt, men anda valdigt annorlunda. De sma skillnaderna blir sa talande och leder vidare till filosofier och kolonialism, den industriella revolutionen och valfardssamhallets framvaxt.

Ibland kan jag kanna att jag kanske borde vara mer social mot alla trevliga manniskor jag blir introducerad for, men de ar sa bra pa att prata sjalva, och jag ar sa nojd med att lyssna och iakta att min rost blivit ovanligt oanvand de senaste dagarna. Aven om Leon tar varje tillfalle i akt att fa mig att oppna munnen och vara social. Han tycker att jag borde vara lite tuffare...

Nu ska jag sova. Hoppas ni alla har det bra darhemma! Puss!

Idag bär det av till England. Jag har tillbringat två och en halv timme med att beefa med mobil, dator och musikprogram, allt för att få en musikalisk flygresa och en playlist som håller i nio dagar. Nu verkar det tillslut fungera. Tekniken, tekniken. Den och jag är inte alltid bästa vänner.

Jag har gurglat i tequila. Jag ansåg det vara ett lämpligt substitut för whiskey för en rosslig hals och jag vill ju inte bli berusad så här på blanka eftermiddagen, så en smärtsam gurgling blev det (nu kanske jag går över gränsen för den privata sektorn, ber om ursäkt om någon får obehagskänslor av bilden av min rossliga hals som gurglar tequila, nu kanske jag bara gjorde det ännu värre...).

Jag hade tänkt få lite pluggat idag, men det ville sig inte. Ska preparera en måltid till min finsmakarsyster som ska komma på hejdåvisit, och vet inte vad jag ska hitta på. Tror att hon är trött på min linsgryta...

Kommer nog inte bli så många inlägg den närmaste tiden. Istället får ni roa er med att fantisera om mina engelska äventyr och dregla över Biggie. Jag ger er ett soundtrack som passar bloggens layout att dansa till när ni saknar mig som mest. Typ den bästa låten någonsin:

Mitt tillfrisknande går fort framåt även om jag fortfarande befinner mig i sängstadiet. Men det är mest för att det är mysigt jag ligger kvar under täcket. Jag skulle lika gärna kunna ta en snabb promenad i Karlbergsparken, även om det nog inte vore så nyttigt ur konvalescenssynpunkt.

Idag ska vi fira Amandas tjugotredje födelsedag med thaibuffé och hurrarop. Det blir sista dejten med vännerna innan nio dagars exil. Jag grubblar över om jag ska tvätta håret idag eller imorgon. Egentligen är en hårtvätt nödvändig om jag ska kunna visa mig bland folk, men initierade källor säger att temperaturen i Englands duschar inte är att leka med. Därför tänker jag att det kanske är bäst att dra ut på hårtvätten tills imorrn och på så sätt minimera antalet nödvändiga hårtvättar i England. Samtidigt har jag inte en bild av engelsmän som särskilt smutshårade, min initierade källa kanske bara hade otur under sin Londonvisit? Om jag väljer att ge min källa nödvändig tyngd för att flytta fram tvätten till imorgon kan jag ju alltid ta till det klassiska turbantricket, det vill säga vira in håret i en tjusig tygbit. Förhoppningen är att folk då tror att jag gjort det för att vara snygg snarare än för att dölja det som där som under är.

Hårtvätt......................................................................................eller turbantricket?

Idag fyller jag niotusen. Det är niotusende dagen jag vandrar på jorden i denna kropp. Nu är det bara hundratrettioen dagar kvar till nästa jubileum (men först ska systrarna fylla arton och tjugo. Yeah!)

Jag har firat genom att ligga nerbäddad i sängen och kolla på en tv-serie om ett cirkussällskap. Jag har även under dagen dyrkat Barack och Michelle Obama, de verkar vara alldeles oerhört trevliga och intelligenta människor Jag har också ätit glass med hallon och hällt i mig en tequilashot. Jag har också tagit tag i saken och fixat en lokal till tidernas blingblingfest. Jag vill ju inte att mitt 25-årsfirande ska vara lika dystert som firandet av min niotusende dag.

9000 är ganska mycket. Tänk att vad många dagar jag vaknat. Vad många gånger jag borstat tänderna. Vad mycket jag hunnit tänka och känna. Och mer ska det bli. Jag är väldigt sugen på livet, men först ska förkylningen drivas ur kroppen.

AKA Mos Keff AKA Nas mosade Mos

På vingliga ben entrade jag Globens Annex (det är dock en sanning med modfikation för att skapa en starkare bild, egentligen var jag väldigt pigg och peppad - väl uppstigen ur sjuksängen steg min motivation). Den första artisten på scenen efter att vi anlänt var ingen mindre än mosarnas Mos, Dante Terrell Smith, Mos Def  (nu kanske även de oinvigda förstår rubriksättningen),

Vi hörde hans lite riviga stämma från bakom scenen, så kom han ut, med en sjal med arabiska tecken runt huvudet och en gubbkeps som topping. Han smajlade stort och såg sig runt. Sen var det roliga i princip slut.

Han var dålig. Han var väldigt dålig. Han var urdålig.

Han masade runt på scenen, brände av halva låtar, dansade runt till olika reggae- och soulhits och gjorde märkliga utrop där han tyckte det passade. Stundtals var det helt tyst på scenen medan han gick runt och tog sig på huvudet. Han var som en liten pojke som uppträder framför spegeln hemma och är väldigt nöjd med sig själv. Han kändes inte närvarande, hade ingen publikkontakt. Det verkade som att han var nöjd med att bara ha dykt upp. Hans fagra fejs var inte tillräckligt för att överglänsa hans  risiga röst.

Men ännu sämre var han dj:s. Basen och trummorna hade brutal volym, trumhinnorna darrade bakom öronpropparna. Ljudvågorna som slog emot oss var ett enda kaos. Musiken var ojämn, ostrukturerad och allmänt osoft.

Men Ms Fat Booty styrde de upp hyfsat okej. Beatet fick rulla nästan ostört av tafsande dj:s och Mos Def kom igång ganska bra med sin rap.

Nu har jag i alla fall sett den låten live, en punkt på "måste-göra-innan-jag dör-listan"  är avprickad. Synd bara att inte alla upplevelser på den listan tål att upprepas.

Men Nas, oh Nas. Så proffsig, så tight, så närvarande. Vilket låtmaterial den mannen har! Efter den totala besvikelsen med Mos Def steg han fram och ägde scenen. Nas mosade Mos med micken. Jag stod i salig lycka och lyssnade på hans texter och flow.

Igår kväll tog Nas över raptronen i mitt hjärta.

Dagen till ära. Även om det inte är Nas bästa låt passar den väldigt bra en dag som denna.

Det här måste vara en av de mest bergochdalbaneartade dagarna i mitt liv. Efter mycket velande bestämmer jag mig för att skänka bort min biljett till Rock The Bells, förkylningen är brutal och jag ska till England på fredag. Just som jag börjat finna mig till rätt med min beslut ringer telefonen: "Mos Def är i Sverige". (Tack Tamrat att du berättade vad jag höll på att missa!). Jag vägrar tro att det är sant. Men efter lite sökande runt på internet inser jag att han ska uppträda ikväll. Ångest! Vad ska jag göra?

Nu har jag i alla fall gjort en fuling och fått tillbaka biljetten jag gav bort. (Amanda, du ska få en annan toppenbra present ska jag se till). Nu ska jag på konsert. Det blir till att spruta mig full av nässpray och knapra ipren. Jag ska på konsert. Sen blir det sängen till fredag kväll.

Han är ganska söt ändå.

Och han gör väldigt fet musik!

*en rubrik för de allra mest insatta ;)

Jag ligger hemma och brottas med min allt mer våldsamma förkylning. Försöker skrämma den på flykten med hjälp av ingefära, citron och honung, men den biter sig kvar. Den här dagen är som gjord för bloggande: Jag är för seg i huvudet för att plugga, för pigga för  att sova. Jag har ställt in alla min åtaganden idag, inklusive konserten ikväll - jag vill ju var frisk tills fredag då flyget lyfter till England. Min sorg över att jag missar konserten är förvånansvärt liten, men så kommer ju inte Mos, och Nas har jag sett förut.

Dagen hade en ovanligt fin overture. Fick via sms tips om en artikel i DN (tack till min aldrig sinande inspirationskälla i livet: SWMN), så jag rusade upp efter tidningen. Med ett stort leende på läpparna och guppande mage läste jag om Jonas Hassen Khemiris möte med Nas.

Som min situation ser ut, och med inspiration från Jonas möte med sin idol, känner jag att det är dags för en lista: Mina kreativa idoler. Så, utan inbördes rangordning, här är de författare och konstnärer som jag dyrkar mest:

Jonas Hassen Khemiri. Inspirationen till denna lista. Han leker med språket och tar orden på nya resor. Med sitt skrivande vrider han perspektiven så att världen syns från nya horisonter.

Edith Södergran. Hennes dikter har betytt mycket för mig - hennes uppmärksamhet på det som inte bara är materia, hennes lyhördhet för andra världar. Hennes ord är så nakna, så sårbara:

Till fots

fick jag gå genom solsystemen

innan jag fann den första tråden av min röda dräkt.

Jag anar ren mig själv.

Någonstädes i rymden hänger mitt hjärta,

gnistor strömma från det, skakande luften,

till andra måttlösa hjärtan.

Pär Lagerkvist. Barabbas och Dvärgen är två insiktsfulla och vackra skildringar av mänsklig mörkhet. Även Lagerkvist beundrar jag för han rena språk. Varje ord är vägt på guldvåg, varje mening perfekt avmätt. Han språk är skönhet.

Michail Bulgakov. Mästaren och Margarita är en av mina absoluta favorit konstverk, ett levande porträtt av människans kamp mellan ljus och mörker. Berättelsen är oerhört rik och fantasifull samtidigt som den är finstämd och känslig.

Idag är dagen med stort D. USA kan välja en svart president och världen kan bli av med Mr bUsh. Jag riktigt känner hur jorden vibrerar när Malcom X och Martin Luther King JR gör glädjeskutt i sina gravar. Dagen idag hade inte varit möjlig för hundra år sedan, för femtio år sedan, för tio år sedan. På så sätt har världen blivit bättre.

När Barack Obama var liten hade en

svart president i USA varit en omöjlighet

Förra fredagen var jag och såg "Den stora färgskrällen" på Waldermarsudde, en utställning med tavlor av Sigrid Hjertén, Isaac Grünewald och Leander Engström som verkade i början av 1900-talet. För mig blev det tydligt att Sigrid var den skickligaste och mest intressanta konstnären av de tre. Samtidigt var hon den som hade det svårast, hon fick som kvinna kämpa mot människors fördomar. Jag är övertygad om att hon idag hade fått mer respekt och inte behövt kämpa i samma uppförsbacke som sina manliga kollegor. På så sätt har världen blivit bättre.

Trots min tidiga sänggång dröjde det länge innan jag föll i sömn igårkväll. Jag har drabbats av en mindre förkylning som jag jobbar hårt på att inte vidareutveckla. En sjukdom är minimalt önskvärd med konsert imorrn och England på fredag. Så jag försöker sova och hälla i mig c-vitamin samt undvika kyla och mörker. Det var lite därför jag kröp ner i sängen så tidigt igår. Det var mysigt, även om John Blund alltså dröjde med att strö sitt pulver på min ögonlock. Jag hade en mänsklig kamin bredvid mig i sängen som spred strålar av värme. I vanliga fall är det jag som är den klängiga typen, men nu kände jag mest för att öppna fönstret. Det gjorde jag också och när vi vaknade på morgonen var rummet fyllt av kyla. Kanske inte bästa receptet att få en förkylning på flykten...

Försöker undvika.

Det är skönt med degardagar ibland!

I mitt liv är Whoa ett återkommande inlag av underhållning. Den här tråden handlar om kändisar folk har träffat. Lägg särskilt märke till datumen inläggen är postade. Jag läser:

Hahahahahaha. Tyvärr försvinner lite av kanten av tråden, men jag tror ni hajjar poängen.

Just nu känner jag för att strypa någon långsamt. Har just upptäckt att Mos Def ställer in sin medverkan i Rock The Bells på tisdag. Det är andra gången jag är med om det här. Försöker trösta mig med att den här gången fick jag i alla fall veta att han inte dyker upp några dagar i förväg och inte i entrén till konserten. Men jag gråter blod. Jag känner mig så fruktansvärt dumpad.

Inte nog med att beskedet vållar mig sorg och inre smärta. Det ger mig beslutsångest. Prylen är den att Rock The Bells kör i Manchester den tolfte november, samma dag som jag kommer till Liverpool. Att åka från Manchester till Liverpool tar en timme med buss. Jag kan ju inte låta bli att vara sugen...

Kanske är mitt problem inget problem. De enda biljetterna jag kan hitta till eventet kostar 100 pund. Någonstans säger min stolthet att om Deffen bangar mig två gånger ska inte jag betala 1500 spänn (för konsert- och bussbiljetter) ur min studentbörs för att se honom. Jag har gett honom chanser så det räcker.

Mos, du fick min kärlek. Du dissade den. Nu lägger jag den helhjärtat på "riktiga" människor som finns här för mig och ger något tillbaka.

Han är ju inte särskilt snygg egentligen... (inte när han är utklädd i alla fall)

Och inte gör han så speciellt bra musik heller (inte alla låtar är bra i alla falll)