reflective

Jag har varit en synnerligen dålig bloggare på sista tiden, jag vet. Stadiet har infunnit sig då jag inte vet vad jag ska skriva, inspirationen tryter. Men jag ska försöka få ur mig några ord.

Min helg är synnerligen angenäm. I fredags var jag ute med ett gäng arton- och nittonåringar. Jag kände mig väldigt vuxen. Kidsen var så lyckliga och saliga över utgången. För mig som har några år på nacken känns det inte så speciellt att gå ut. Som vännen Amanda uttryckte det - att gå ut har blivit som att gå och fika, bara att man inte kan prata med varandra för att det är så hög musik. Kanske är det vi som har blivit stora och slappa. Men det känns inte lika spännande med en kväll på krogen som det gjorde när jag var nitton.

Annars har jag agerat kontaktperson och hanterat en problematisk situation professionellt, simmat så jag är helt mör, kollat på en cheerleader-film (den var det enda någorlunda intressanta som gick på tv, måste jag urskuldra mig med), spått i kort, gjort frukt i ugn och haft popcornorgie. Nu suktar jag efter kvällens saffranspannkaka!!!!!!!!

Det enda molnet på min himmel är att min mage som varit så snäll och nöjd den senaste tiden har börjat knasa igen. Den vill bara äta snäll mat och är sur när jag vaknar på morgonen. När den blir så här är den som en bebis, eller ännu värre en tamagochi. Jag måste hela tiden pyssla om den. Det värsta är att det inte hjälper att bli arg, då blir den bara mer besvärlig. Nej gulligull ska det vara. Gahoga!