reflective

Idag fyller Leon 26 år. Jag hyllar Mr Kameleont genom att lägga upp tre bilder där han framstår i sin bästa dager:

      

Grattis!

idag far jag till Göteborg. Jag och vännerna ska först packa in oss i en bil och korsa riket. När vi kommer fram ska vi packa in oss i Elins lilla rum och försöka att inte gå varann på nerverna.

Skojigt ska det bli. Det är så vuxet att åka bil till en destination. Och vi är ju faktiskt vuxna.

Kristian Luuk tar över På Spåret. Mitt hatobjekt nummer två i svensk TV (Oldsberg är nummer ett). Hur fan tänker SVT? Kunde di inte valt någon bättre? Luuk är en av de bidragande orsakerna till att popcirkus, även det ett program med stor potential, blivit ett riktigt skitprogram. Hans fejja får mig att fly TV-rutan. Fuck!!

Jag har en föredömlig lördag. Jag vaknade lagom utvilad. Städade min lilla lya, bar upp ett gäng kartonger på vinden och slängde tidningar och källsorteringssoppor i sopsorteringsrummet i mitt hus. Hoppade på bussen (dagens enda misstag att ta buss 47 till Djurgårdsbron istället för buss 42 till Karlaplan). Mötte Clara kvart i två och traskade ett varv runt Djurgårdsbrunnsviken (eller kanalen eller vad vattnet mellan Djurgården och Gärdet nu kallas). jag blir så upprörd när jag ser föräldrar låta sina ungar springa omkring på isen utan dubbar. Okej om man själv utsätter sig för den risken. men om ett litet barn som inte kan simma plurrar i är det plupp plupp till botten. Promenaden gick vidare till centralen där jag sade kram och hejdå till Clara. Då ringde Emelie. Det visade sig att det var stop i tunnelbanan och att hon också befann sig vid Centralen. Vi bestämde oss att slå våra påsar ihop och började knata mot Fridhemsplan. Sen gick det av bara farten. Plötsligt var vi vid Brommaplan och klockan var fem i fem. Jag har alltså traskat igenom hela stan idag, en promenad på tre timmar.

Sedan var jag en föredömlig ung dam och besökte min mormor. Jag drar mig alltid för de besöken. Jag måste alltid bedyra dyrt och heligt att jag mår bra och har ett bra liv och lugna nwer henne och intyga att jag inte kommer bli antastad eller bortrövad på vägen hem. Jag måste alltid försvara mig mot de drivor av mat och godsaker hon öser över mig. Det är trevligt att träffa henne. Men kan bli lite mycket.

Nu mumsar jag köttfärsås, kollar på Britawards (och är lite upprörd över att Coldplay inte fick priset för bästa grupp och inte heller vann bästa låt, det gjorde en störig grupp översminkade brudar istället). Jag gläder mig åt att Ghostface kommer till stan i maj. Wohoa!! När det gäller hiphopstjärnor i allmänhet och Wu tang-medlemmar i synnerhet vågar jag dock inte jubla för högt förrän jag verkligen se honom på scenen.

Just nu är mitt enda problem huruvida jag ska titta på melodifestivalen eller något annat program som jag egentligen inte vill se, bara för att kunna säga att jag inte har tittat något på melodifestivalen i år

Efter över en halvtimme bland filmbutikens hyllor stod vi med fem filmer i händerna. Två som jag ville se, två som Sofia ville se och en som jag inte vet varför den hamnade i urvalshögen. Vi kunde inte enas om vilken av filmerna vi skulle välja. Det var dödläge. Då föll min blick på en film högst upp på hyllan: "Control". Ett eko ringde i mitt huvud. Det var filmen om Joy Division som syster Amanda pratat så lyriskt om. "Yes!" tänkte jag. Den vill jag se.

Eftersom Sofia var på gränsen till utmattning fick jag till slut bestämma, så det blev "Control". Det var en fantastisk film. Jag har aldrig varit ett fan av Joy Division, har lyssnat på några låtar systrarna fört över till min mp3 (vi har ett väldigt vackert musikutbyte jag och mina systrar). Jag blev väldigt berörd av filmen. Nuförtiden är det sällan filmer och annan konst rör mig så att det känns i hjärtat, men den här filmen påverkade mig djupt.

På min tjugoårsdag fick jag en orkidé av min far.  Jag hade önskat mig en speciell sort med mörkröda och orangegula blommor. Blommorna på den planta jag fick såg inte alls ut som de i affären. Men jag höll god min, fast blommorna var ganska fula. Det var en riktigt exklusiv planta men blommorna höll sig inte lika länge som man kunde förvänta sig med tanke på hur exklusiv den var. Sedan dess har plantan inte velat blomma. Jag vet inte om den blev ledsen för att jag inte uppskattade den ordentligt, eller om det bara var en exklusiv och snobbig liten skit som bara blommar när det faller den in. Jag har testat med mörkerbehandling, ljusbehandling, kärlek, hat...  Men inga blommor. De senaste åren har jag i princip glömt bort den. Den har stått i sin kruka i fönstret utan att bli vattnad. Mitt hjärta har inte klarat av att slänga bort den. Men nu när jag satte mig vid bordet i fönstret skymtar jag något rött inne i en av de gröna bladklasarna. Jag drar försiktigt bladen år sidan. Och vad ser jag: Orkidén blommar på en skir liten stängel som antagligen inte orkat växa så långt utan vatten. Och det är inte vilka blommor som helst. De här ser inte ut som blommorna på den orkidé jag fick på min tjugonde födelsedag utan precis som blommorna på min drömorkidé jag såg i affären.

Antingen är det en exklusiv och snobbig sort som blommar vart femte år med olika blommor beroende på hur gammal den är. Eller så har den lilla växten gått i dvala och genomgått en metamorfos för att äntligen göra mig glad lagom till min tjugofemårsdag.

Idag fick jag ännu ett i raden av dessa otaliga papper om pensionen som kommer i brevlådan. Jag kan inte räkna dem på ena handens fingrar, jag har knappt tittat på dem. Det är de orangea kuvertet, avtalspension, tjänstepension, papper från otaliga olika pensionsbolag. Kanske är det ett symptom på alla mina olika jobb jag har och har haft. Men jag kan inte låta bli att undra hur många kilo papper, hur många kubikmeter virke de ska slösa innan det är dags för mig att retardera från arbetsmarknaden.

På ett sätt skulle jag vilja ha en förvaltare eller ekonomiansvarig som skötte alla ekonomiska ärenden åt mig, då skulle jag slippa släpa dessa kilo av pensionspapper från postboxen. Men samtidigt skulle jag nog ha svårt att lita på att snubben gjorde jobbet rätt, och jag gillar att ha någon sorts koll på mina finanser. (Sen skulle jag inte ha råd att anställa en person för att fixa med min cash). Så jag får stå ut med: 

Imorse blev jag uppjagad tidigt att två morgongalna systrar. Klockan åtta var det fullt ös och tända lampor. Jag tog ett bad för att komma till ro med att dagen börjat. God frukost med rågbröd följt av idogt läsande i en bok om funktionshinder. Sen har jag lekt blindbock. Det var länge sen sist. Det är en konstig lek tycker jag.Som tur var behövde jag bara vara den som snurrar. Jag klarar inte av att bli snurrad. I vuxen ålder resulterar det uteslutande i illamående.

Jag älskar tomat. Det är den ultimata grönsaken. Idag har jag avnjutit en utsökt tomatsoppa i kombination med varma mackor garnerade med skivad tomat och sotorkad tomat. Mumma för mage och själ!

Det lät så bra: "Integrering och inkludering". Titeln har potential att vara början till en riktig kioskvältare i kursbokssammanhang. Nästan så att jag såg fram emot att doppa min läsa i dess, som jag trodde, insiktsfulla resonemang. Jag satte mig ner och började plugga klockan halv sju en måndagskväll. Det säger något om att jag i alla fall förväntade mig någon sorts behållning av boken. Men då visar det sig: KAPITLENA VI SKA LÄSA ÄR PÅ NORSKA. De fucking kursansvariga har haft mage att ge oss litteratur på vårt bergochdalbaneguppande grannspråk. Jag trodde jag var bra på norska, har aldrig haft problem med att kommunicera med norrmän. Men det har varit muntlig kommunikation. Jag förstår inte ett piss av den här boken. Jag läser sida upp och sida ner och det enda som fastnat är att den handlar om integration och inkludering. Jag känner mig som Marco Polo vid Khubilai Khans hov.

Varför måste de nödvändigtvis välja ut just de kapitel som är på norska?

Här sitter jag med ögon fortfarande svullna av sömnen, lagom sugen på att ta tag i dagen. Att ligga kvar i sängen hade känts som att ta helgens dekadens till ytterligare en nivå. Men att jag gick upp innebär att jag inte vet i vilkan ända av trådarna jag skabörja nysta. Ett är i alla fall säkert och det är att jag ska vara i skolan klockan ett. Jag tycker inte om skolan. Somliga i klassen är alldeles toppengrejta. Sen finns det "saker" där som jag har svårt att stå ut med.

Jag ska äta gröt med fruktsallad till frukost. Det är lite sådär lagom vardagslyx. Hade jag varit Carl Jan Grankvist hade jag antagligen behövt en Gato Negro Special till för att känna mig tillfredsställd, men en barskrapad student som jag är (hm, vilket egentligen inte är helt sant, men jag gillar att sprida myten om mig själv som en stackars fattiglapp) är jag glad över den extra krydda lite frukt på gröten kan utgöra.

Tydligen finns det många som förknippar mig med gröt. jag äter mycket gröt och ser mig som en slags ambassadör av för allmänheten okända grötsorter. Jag har haft faser av bovete-, rågmjöls- och polentagröt. Nu är jag tillbaka i det trygga och behagliga havregrynsgrötträsket. Det är svårt att ta sig ut för havregrynsgröt är den absolut enklaste gröten att tillaga. Så länge råvarorna är bra och man har tillräckligt med vätska och lagom med salt i kastrullen är det svårt att misslyckas. Vilket dock är något som personer som min käre far gör om och om igen utan att lära sig. Det kanske är jag som har övernatruliga havregrynsgrötkokarskills?

...är det ord som bäst beskriver mina senaste inlägg. Min återkomst till bloggsfären präglas av utseende och smakfrågor.

Ni som känner mig vet att jag bakom denna rosa och bruna yta är en person med djup och insikter. Idag har jag bland annat funderat mycket över autism, ett fenomen som aldrig upphör att fascinerat mig.

Jag kände mig bara tvungen att nyansera bilden. Min identitet tar skada av att framhävas på ett skevt sätt. Och om inte jag kan representera min komplexitet på ett bra sätt. vem ska då göra det?

Jag har aldrig varit någon modebloggare. Jag bryr mig inte nämnvärt om Catwalkens strålkastarljus och modets skiftningar. Men jag tycker det är kul med kläder och bryr mig om vad jag har på mig (förutom när jag går till skolan dit jag kan komma i mjukisbrallor och sömnpulver i ögonen). Ikväll ska jag ha lite kul. Det innebär många vändor mellan garderoben och spegeln. Jag är inne i en fas av starka färger i mitt klädval, bestämde mig tidigt för rosa bralls. Men sen blev det svårt:

1. Den här bilden tog jag mest för att provocera Linnea.

2. Rosa och brunt är ju alltid en vinnande kombination. Men kanske lite tråkigt och uttjatat? Och jag har ju inga passande sneakers till...

3. Rosa och svart funkar också bra. Fördelen med denna outfit är att det är länge sedan jag hade på mig topen. Det gör att jag är lite sugen på den.

3. Rosa och vitt är ju också en hit. Nackdelen med den här outfiten är att den som synes inte framhäver min mage i sin bästa dager.

Vilket som blir det vinnande konceptet är ännu inte avgjort. 

Men den är fin som den är och jag visar gärna upp den offentligt. 

Jag skriver för dig Linnea. Min trognaste läsare, antagligen den enda som finns kvar efter min urballning som bloggare.

För att du ska förstå vilken fantastisk färgkombination rosa och brunt är publicerar jag några bilder:

Emelies Stan Smiths som jag för evigt sörjer att de inte fanns i min storlek.

Och sist jag i min utsökta klänning.

Se scenen framför dig. Rummet. Jag i klänningen och skorna. Kavaljereni sin smackfulla outfit. Ett berg av chokladpraliner med jordgubbsfyllning.

Du kan inte dissa kombinationen rosa och brunt baby!