reflective

En fullsmockad dag. Och en solstekt rygg. Jag har hunnit läsa om utsatta barn, intervjuat en välartad flicka, samt glassat i solen och klämt i mig en liter jordgubbar på egen hand. Nu är det time for grillning med discotema. Jag ser ut som en korsning mellan en hippie och en strandspanjorska - mina discooutfits är lätträknade - noll, noll, noll.... Har testat att matcha grönt, lila och guld. Kan inte avvgöra om det är vinnande match, men det får duga. 

Jag uppmanar härmed alla läsare att fördjupa sig i Djunghis Khans liv och personlighet. Han var en synnerligen intressant man och en av tidernas största härskare!

Det finns nördar och så finns det nördar. Till vardags ser jag mig själv som något av en geek - jag älskar ju frågesporter och litterära mästerverk. Natten till idag hamnade jag på KTHs tentapub på kårhuset Nymble (där jag förövrigt bevittnade mitt livs första hiphopsspelning en gång i tiden). Där mötte mig en samling män med glasögon och kammad snedbena. Med skjortor instoppade i byxorna, med byxor lite för högt upp. Mina inspiratörer och förebilder (jag har ju en kategori här på bloggen som heter nörderi). I sånna sammanhang som tentapub på KTH inser jag att jag inte är en riktig nörd utan ett äkta wannabe. Inte på något sätt når jag upp i KTH-nördarnas nivå av nördpoäng. Jag är en fake. En bedragare. En lightversion. Mina iscensättanden av nörderi är bara tafatta försök att framstå som intelligent.

Men jag är en människa med ett levande liv och intressen som inte bara går ut på nörderi.

Först läser jag att Sveriges äldsta allmogebyggnad hittats: Ett eldhus i Dalarna (var annars?) från vårvintern 1237. Eftersom jag själv bara varit i kontakt med allmogebyggnader från 1300-talet (skryt, skryt) är detta fascinerande och imponerande. Tänk att ett trähus stått i 772 år och fortfarande ser ut som ett hus.

Sedan, till frukosten, slår jag upp ett helt uppslag om 1400-talskonstnären Albertus Pictor, mannen som skapade bildvärldar i mälardalens medeltidskyrkor och präglat min barndom som få andra. Min mamma var konservator av medeltida kyrkokonst och Albertus Pictor var husguden och en viktig del i min barndoms och tonårs enorma medeltidsfacination.

Det finns en Nas-låt för varje tillfälle i livet:

När jag behöver påminna mig själv om att ingen ska fucka med mig. Världen är min!!!:

"[PR] Whose world is this?

[Nas] The world is yours, the world is yours

Jag är besatt av att vara allmänbildad. En konsekvens av det är att jag är med i "Vetligan" på sajten vetgirig.se. Det är ett seriesystem där man spelar två frågesportsmatcher i veckan och sedan rankas efter det. Systemet är indelat i olika divisioner. Jag har härmed glädjen att presentera att Reflective, AKA Barrskog, är stolt ledare av divison 10:26. Och jag kommer vinna eftersom ingen som har färre matcher spelade kan komma ikapp mina tolv poäng. Jag är så bra!!!

Det är inte kul att hälsa på någon som bara sover.

Väljer jag att tillbringa min fredagskväll hemma hos en person väntar jag mig någon slags uppmärksamhet och uppskattning. Inte en tyst mur av sömn som inte rubbas fast den matas med drivor av chips.

Det är inte min grej att tillbringa fredagkvällar framför internet, men eftersom jag var korkad nog att inte ta med mig något intressant lektyr sitter jag nu uttråkad framför datorn och lyssnar på Daft Punk på allt högre volym.

Mina blogginlägg kommer i psykoser. I perioder skriver jag som en maniskt uppmärksamhetskåt Blondinbella. Sedan följer plötsligt en lång tystnad med vissa avbrott då jag skriver inlägg om att jag inte har lust att blogga.

Som det här.

Jag har ingen aning om vad jag ska skriva.

Istället för att läsa något spirituellt och nydanande får ni titta på en bild på en langos:

Hoppas ni blir lika festivalsugna som jag....

Ännu en fråga: Varför befinner inte jag mig på Summerjam utanför Köln 3-5 juli? Det kommer däremot artisterna nedan att göra:

Buhu. Min tröst är dock att jag då kommer att vara i Rotterdam, så jag kanske överlever. Kanske.

(Jag gillar att ni får länkar på tyska. Det är nu genierna skiljs ut från massorna...)

Atmosphere

Black Milk

Dizzee Rascal

DJ Vadim

Immortal Technique

Jedi Mind Tricks

Lady Sovereign

Method Man & Redman

Mos Def

Q-Tip

Roots Manuva

Samy Deluxe

Yo! Majesty

Varför befinner inte jag mig på halvön Pouch utanför Leipzig 10-12 juli? Alla artisterna ovan kommer att vara där, på festivalen Splash!, medan jag drar runt i ett dammigt och kvavt Stockholm. Buhu.

Jag har fått ett sådant hutlöst behov av att åka på festival. Men ingen festival är inplanerad i sommar. Det kryper i kroppen av längtan av de morgonvarma tälten, den ljumma ölen, tunga beats och gemenskapen med en massa sjuka människor som man inte känner. På sin höjd blir det Stockholm Jazz för mig, men det känns knappast som en riktig festivalupplevelse. Mitt hjärta gråter lite när jag inser att jag kanske gjort en felaktig prioritering i sommar.

 

Minnen... Kickersbilden är en riktig höjdare tycker jag.

Den ocensurerade sanningen. Observera särskilt den ocensurerade frisyren. Quinoasalladen på tallriken är god och min kropp gör ont. Jag tror att jag håller på att bi sjuk det gör ont typ överallt. Därför tillbringar jag dagen i sängen. Jag försöker plugga men min hjärna vill inte följa bokens tankegångar,

Min situation påminner mig om sången från"Mamma Mu" som jag hade på en rosa kassett när jag var liten:

Det är inge kul idag, jag mår bara illa (fast det gör jag iof inte)

Detta är min sjuka dag, jag får vara stilla.

Detta är min sjuka dag. Sjuka dagar önskar jag

att jag var någon annan.

Jag lovar mig själv:

Denna kurs ska jag har ordning på mina papper.

Denna kurs ska jag ha koll på vad jag gjort och vad som ska göras.

DENNA KURS SKA JAG VARA EN STURKTURERAD STUDENT.

Som i mina studiers glansdagar när jag kom till föreläsningar och seminarier förberedd till tänderna, med sidor av anteckningar från kurslitteraturen i bagaget och med insatta och intresserade frågor att ställa. Så ska jag bli igen... nästan i alla fall...

Jag var på riktigt risigt humör när jag kom hem från skolan. Det är så rörigt och så mycket tjafs och folk är så tröga att jag blir helt matt och inte pallar andas luften i klassrummet. Vad gör man? Man går hem och surar och gör folk i sin närhet lika sura genom sin sura energi över telefon. Det verkar vara så med dåligt humör att det smittar värre än svininfluensan (som i och för sig inte verkar smitta så där extremt, så det var nog en dålig metafor). 

  

Men så langade jag Judy Mowatt på vinylsplelaren och öppnade en kall Gambrinius och vips blev humöret lite bättre.

Nu är det dags igen att bege sig till den lilla stugan ute i skogen. Och den här gången ska jag köra dit alldeles själv utan någon handledare som sitter bredvid och talar om hur jag ska göra och vad jag ska tänka på. (Den här gången ska jag istället ha en egenutnämnd bilkörarmästare bredvid mig i framsätet, men honom har jag ingen legal skyldighet att lyssna på, men det är en annan historia).

Jag ska ta med mig ett berg av böcker. Det här är en "mellan-kurser-helg" vilket innebär att jag är alldeles befriad från skuldkänslor när det gäller skolan - jag har ingen kurslitteratur jag skulle kunna läsa eller hemtenta jag skulle kunna skriva på. Jag är fri! Och jag drömmer om alla spännande romaner jag kan sluka på en helg. (Realist, javisst!)

Jag borde packa - "It's time for action" som Yoko Ono hade sagt.

(Systrar - kanske något att inspireras av till er bögtantiga stil? Ninja goes Lellans väska...

Men jag tror jag ska ta en liten powernap

Igårkväll hade jag och familjen kriminalseriekväll, Cold Case toppas med systerskarans favoriserie - Criminal Minds. Mitt i seritittandet fick syster Amanda ett ryck och rörde ihop en banankaka, en gudomlig sådan. Nu funderar jag på om jag ska snylta en bit till frukostefterrätt.

Jag gillar mina systrars nya, husliga sidor. Det gör dem till ännu större  kap på äktenskapsmarknaden (hehe). Och det ger storasysters smaklökar många utsökta upplevelser!

Klockan tolv ska jag lämna in min utredningsuppgift på Socialhögskolan. Just nu sitter jag vid köksbordet i familjecribbet långt ut på Ekerö. Till mig kommer rapporter om att det är totalstopp på gröna linjen...

Men det gör inte mig någonting för jag har körkort. Och jag har bil idag. Min snälla moder har lånat ut sin röda guldgrip till mig över helgen. Så om det inte är väldigt mycket kö eller jag strular till det som sist när jag var ute och körde (då jag körde vilse i Hagsätra som jag trodde jag kände som min egen ficka - det är tydligen stor skillnad mellan att promenera och köra bil) kommer min utredning att ligga på fröken Pias skrivbord klockan 12.00.

Socialhögskolan - here I come!

(inlägg jag skrev för två dagar sedan men som tydligen inte lades upp på bloggen)

Jag skulle kunna sova nu. Men jag ska spela skivor till klockan tre i natt. Fem timmars musikös. Och imorgon ska jag jobba natt. Så mitt dygn kommer att bli alldeles snedvridet de närmaste dagarna. Men så här års är nästan nätterna den bästa tiden på dygnet.

Det är en studenskiva vi ska spela på ikväll. Jag minns nätterna sommaren då jag tog studenten. Vi vandrade genom fågelsången i gryningen och kände livet börja och skolan sluta. Vi hängde på klippor och drack öl. 

Mina senaste inlägg har varit orgier i i manlighet. Därför ger jag er lite girlpower. Erykah Badu  - som kommer till jazzfestivalen i sommar. Ses där!!!!

Tre kronor har gått till kvartsfinal i någon turnering är huvudnyhet på dn.se

Jag vet inte i vilken turnering.

Jag visste inte ens att det var någon hockeyturnering i dagarna.

Jag bryr mig inte ett skit.

Hockey är en sport för skäggiga, finniga och svettiga män med bonnigt sätt att prata och dålig klädsmak.

Detta är INTE fashion. Jag vill inte att DN fyller sin förstasida med en massa dravel om dessa osmakliga, otrendiga karlar. Bilderna ovan är enligt mig belägg nog för att hockey borde portas från riksmedia. Eller vad tycker ni fashionlovers?

Det var tänkt att det här inlägget skulle handla om vilka hemska låtar jag och Emelie bränt till vår nästa spelning. Lady Gaga, Kevin Rudolf och Kate Perry finns numera på The Ruffnecks Crews spelista: Allt för att göra studenterna glada. Jag hade tänkt lägga upp youtub-videor så ni fick se vilka hemskheter som letat sig ner bland Bahamadia, Nas och Lauryn Hill nu när vi börjat få spelningar vi får betalt för. Men vad fan har hänt med Youtube? Videorna finns ju inte där. Det enda jag hittar är en asiat med löst hängande käkar som gör "Pokerface" tio gånger bättre än lady Gaga (vilket inte säger så mycket). 

På tunnelbanan hem från klubben beklagade jag mig ljudligt inför vännerna att jag inte orkade gå hem. Vägen hem från tunnelbanan känns aldrig så lång som klockan tre på natten. Jag berättade min strategi. När vägen känns som jobbigast tar jag rygg på någon lämplig sate och låtsas att han eller hon har ett rep i ryggen som jag håller i. På så sätt får jag mental kraft att flytta mig framåt. Jag låtsas helt enkelt att det är saten som drar mig hem. Jag brukar kalla saten min Hare. Jag sa att jag hoppades att det skulle finnas någon bra hare en kväll som denna.

Det visar sig att den mest lämpliga haren var en lång och gänglig man som satt i fyran bredvid oss på tuben. Han såg ut att vara en äkta utbytesstudent från syd- eller centraleuropa och tog lagom långa och snabba steg uppför trapporna. Jag hoppades i mitt stilla sinne att han inte hört (eller förstått) min utläggning på tunnelbanan.

Oftast brukar haren vika av efter ett tag och jag får ensam kämpa mig hela vägen hem. Men det här var en alldeles perfekt hare. Han gick nämligen hela vägen till min port. Under vägen försökte jag att inte ta exakt samma väg som honom för att han inte skulle känna sig förföljd. Jag sneddade mellan andra bilar än han. När vi kom fram till porten höll han upp den för mig och log ett brett leende. Jag mumlade generat "Tack" och hastade iväg till hissen.

Det finns en sak jag kommer att bära på evig tacksamhet till mina ex för. De lärde mig om "The Game", boken om hur man lättast får en kvinna på rygg (eller mage eller knä om man gillar det bättre).

igår var jag och tre av mina favoritvänner på klubb Yes! (som till vår förfäran var full av blonderade fjortisar men fönat och tuperat hår med ojämnt klippta toppar). När vi hade varit på klubben kanske en timme och stod vid baren och drack öl kommer det fram en kantig och fjunig liten grabb till oss. Han böjer sig fram och mumlar i mitt öra: "Tjejer är ni blyga eller"?

Jag: Eh...

Killen: Ni har ju varit här i eh, eh, eh... tjugo minuter och inte presenterat er. (Han räcker fram handen) Magnus.

Artiga som vi är hälsar vi tillbaka. Han går ett varv till sina vänner. Kommer tillbaka och frågar: Vet ni vad "the leadsinger" i Just D heter? Vi står och diskuterar det och kommer inte på namnet.

Jag hasplar ur mig: Wille Crafoord? (med väldigt svensk uttal. Även om jag tyckte han var en dryg jävel kunde jag inte hålla mig från möjligheten att briljera, jag tycker om att visa att jag sitter på fakta, i princip oavsett vilken typ av fakta det är...)

Han svarar: Wille Crafoord menar du? (men väldigt amerikanskt uttal).

Jag tar ett steg tillbaka. Pallar inte med denne dryge och stele man. Men mina mer väluppfostrade vänner tar vid. Mannen har en rosa skjorta. Och en lång, smal halsduk med ränder i orange och brunt, instucken i byxorna. Vilken mismatch! En av mina vänner (som jag inte kommer att avslöja namnet på) tar genast tag i mannens halsduk och kollar på den. Då går det upp för mig! Mannen kör "The Game". Det är så uppenbart: Först en raggningreplik som fick oss att känna oss lite lagom, dåliga (Är ni blyga tjejer?). Sedan försökte han få oss att ändå känna oss intressanta (han ville ju ändå prata om oss). Och sen en härskarteknik: förlöjligande (jag kunde ju inte säga Wille Crafoords namn på rätt sätt). Men tydligast av allt var halsduken. Enligt "The Game" ska den raggninslystne mannen ha någon utstickande detalj som drar till sig blickar och som är ett bra samtalsämne vid nya bekantskaper).

Jag gick på toa. När jag kom tillbaka hade mannen lämnat mina vänner med repliken: Vi ses senare tjejer! Enligt "The Game" ska man inte stå för länge med varje tjej utan ha flera på G samtidigt...

Kvällen gick och tio i två när de hånglande paren stod som spön i backen runt oss irrande mannen fortfarande runt efter ett ragg för kvällen. Han gjorde ett nytt försök på en av min vänner. Hon vände röven till.

En triumf för mänskligheten!

(Eftersom jag trots mitt förra inlägg vill vara en i gänget av systrar langar jag en bild på The Game med lagom projicerad överkropp och skyller på att hans namn passar med inlägget)

Det verkar gå någon sorts trend i min familj att publicera bilder på halvnakna män på bloggen. Jag går mot strömmen och ger er bilder på tre mer påklädda och inte lika fagra manliga varelser. Men med minst lika mycket personlighet som Johnny Depp och Wentworth Miller.

Jag roar mig ibland likt andra studenter som gör allt för att smita från studierna med att göra olika test på facebook. Det brukar alltid vara konstiga alternativ så jag inte vet vad jag ska välja. Nu gjorde jag testet: "Vad är det för fel på dig". För en gångs skull vad det hela tiden självklart vilket alternativ jag skulle välja på varje fråga. När jag var klar kom domen:

Du är ett Emo

Skriv en låt, helst om hur mamma tvingade dig att dammsuga ditt rum och du protesterade med att skära dig, med en slö matkniv - på foten.

Hjälp!!!!!! Vad ska jag göra?????????