reflective

Jag tror jag fått någon slags 25-årskris - eller tantkris, som Therese skulle ha sagt. Jag har börjat samla på porslin. Och inte vilket porslin som helst. En klassisk femtiotals servis. 

Jag citerar: 

Min hobby går att utföra med några klick. Jag har just ropat in tallrikarna på bilden i en auktion på tradera. Det blev dyrt. Men inte tillnärmelsevis lika dyrt som om jag köpt samma delar på Fifty Fifty på Rörstrandsgatan. Och inte alls lika dyrt som om jag köpt en ny servis i samma stil och klass.

Här sitter jag och borstar tänderna för att inte lukta öl nära jag ska socialisera med Thereses pojkvän och kompisar som jag ska träffa om tjugo minuter (inte alla kan skriva blogg tjugo min innan de ska infinna sig på en restaurang i centrala Stockholm. Detta är en av anledningarna till att jag drar mig för att flytta till en större våning i förorten). Jag kunde inte hålla mig från att klämma en Staropramen under stajlingsprocessen.

Jag lyssnar på en märklig hiphopremix av en gammal 80-tals klassiker som jag inte vet vad den heter. Eller det kanske är en 90-tals klassiker. Jag har ingen direkt kolla på sånt. Jag vet i alla fall att det inte är Pet Shop Boys eller Depeche Mode.

BTW läste jag att djuräffärskillarna kommer till Roskilde. Det hade varit någe att skriva på konsert cv:t.

Det bidde en utsökt middag på det som jag trodde skulle vara och också visade sig vara söders mysigaste restaurant, Dado på Tavastgatan. Jag trodde för en stund att jag var i Paris. Jag blev helt varm i hjärtat och mina tankar flydde iväg . Men så blev jag ryckt tillbaka och insåg att jag satt runt ett bord med mina käraste kompisar och det är ju minst lika bra som Paris.

Originalet. Restaurant Ave Maria nära Oberkampfi i Paris. Den lever i mitt hjärta. Ikväll kom jag så nära man kan göra i Stockholm. Det enda som saknades var fransmännen. Här hade jag tänkt publicera en bild på Dado, men min dator, internet eller bloggsidan är fucked så jag rekommenderar er istället att besöka stället i fråga. Då får ni uppleva känslan på riktigt.

Observera hur orutinerat ojämnt ansiktsmasken är applicerad över ansiktet. 

Här är jag i en av mina födelsedagspresenter. Lite äldre. Lite mer tantig.

Ikväll smäller det. Det är dags för Festen. Min 25-årsfest. Blingblingfesten.

Jag är taggad. Har inte fått något pluggat på hela förmiddagen. Och min mage pallar trycket än så länge. Jag är så stolt över den.

Jag har en lärare som inte vet vem Huntington är. En lärare på en kurs som heter "Migration och integration" som inte vet vem Huntington är. I mina ögon är det skandal. Jag slutade lyssna på vad hon hade att säga i ögonblicket hon klämde ur sig "Nej, jag vet inte vem Huntington är". Man kan inte undervisa om migration och kulturmöten/krockar utan att ha koll på mannen med teorin om the Clash of Civilizations.

Nu ska inte ni kära läsare känna er dissade om ni inte vet vem Huntington är. Han är nog en man som inte gemene man har kläm på vem det är. Men om man undervisar och forskar om något som så tydligt kan kopplas till hans teorier borde man verkligen åtminstone känna till hans namn. För er som inte är experter på internationella relationer kan jag berätta att han skrivit om krockar/kamper mellan olika kulturer och då särskilt västvärlden och den muslimska världen. Han teorier är en av grundstommarna på grundutbildningen i islamologi, internationella relationer, etcetera, etcetera.

Jag är förfärad, bedrövad och misstror socionomprogrammet än mer.

Igårkväll lyckades jag hamna på en vinprovning. Det var en mysig och sympatisk tillställning. Nästan alla andra som var där var där i par. Jag var där med en killkompis. De trodde säkert att vi också var ett par. Vi betalade bara 80 spänn. Alla andra betalade fyrahundra. Så kan det gå när man har kontakter! Synd bara att mina kontakter bara finns på museer och andra mossiga inrättningar. Mitt hopp står till Sofias ännu inte påbörjade nattklubbskarriär.

Jag tyckte alla viner var äckliga. De var sura, beska och var osköna att ha i munnen. Vin kanske inte är något för mig. Eller så är jag en riktig vinsnobb som inte kan njuta förrän det bjuds 800-kronorsvin. Jag vet inte vilket av alternativen som är att föredra.

Det vin som jag minst ogillade var ett spanskt vitt vin som hette Comic Strip. Det är tydligen gjort för att tilltala en ung publik. Känns bra att jag fortfarande tillhör den unga publiken trots att jag inom två dygn är halvägs till femtio.

Jag är helt slut. Jag har agerat proletär idag, proletär på riktigt. Jag har jobbat. Jag har jobbat på gruppbostaden. Och när man jobbar på gruppbostaden på dagtid när de boende är på jobbet får man städa och handla. Jag har städat. Jag har dammsugit upp högar med grus från en golvbrunn. Jag har putsat en glasruta. Jag har städat toaletter rena från andras äckliga smuts. Jag har släpat tio liter vätska genom snöstormen. Det påminde mig om varför jag läser på högskola. Det var en nyttig erfarenhet så här i pluggtrötthetstider.

Sen hade jag och Emeli vår tjejgrupp. Vi tappade bort tiden och höll på två och en halvtimme. Idag har jag alltså jobbat drygt sju timmar och sen haft tjejgrupp i två och en halv. Med tjugo minuters lunchpaus och sedan en kort paus när jag åkte buss mellan jobbet och tjejgruppen.

Så nu är jag trött. Och jag väntar på att mästarnas mästare ska läggas upp på svtplay. Jag är rädd att det inte kommer upp ikväll, så var det förra veckan. Då blir jag ledsen. Jag vill ju se Moströms och Elofssons fight.

 

Jag är så trött på internet. Det finns inget vettigt att göra här. Jag bara surfar från ointressant sida till nästa ointressanta sida. 

Glädjen i mitt liv just nu är den ekologiska mangochutney jag införskaffade vid lördagens besök på Coop Forum i Fittja. Coop Forum i Fittja måste vara en av världens bästa affärer. Där finns allt. Jag, och många med mig, älskar Coop Forum i Fittja. Där finns så mycket saker i så många modeller och smaker. Och hyfsat billligt dessutom. Det är ingen skräpaffär, det är kvalitet. Ja, jag älskar Coop Forum i Fittja. 

Nu är min blingiga outfit färdig. Men den är hemlig fram till dagen D.

Så skönt är det. Nu kan jag fokusera fullt ut på annat än vad jag ska ha på mig.

Så länge jag kan minnas har jag hyst en kärlek till vinylskivor. När jag var liten var vinylerna musiken. Det började med den gamla klassikern "Nu ska vi sjunga" (som jag även hade i bokform) och gick vidare över "Klasklättermus" och "Folk och rövare i Kamomillastad"

När jag blev lite äldre lyssnade jag på "Linderman håller låda", en av höjdpunkterna (vida sidan av att leka med mammas gamla barbiedockor) när jag var hemma och var sjuk. Jag skrattade hejdlöst åt Hasse och Tages skämt.

Jag och mamma dansade på vardagrumsgolvets begränsade yta till Mory Kante och Yousson N'Dour.

Jag upptäckte Peps, Jimmy Cliff och Bob Marley och tyckte att det var riktigt fräck och spännande musik.

 

   

Sen kom CD-skivan och jag fick "Nordman" i julklapp av farbror Anders. Jag lyssnade på tvärflöjtskonserter och halvdassig svensk pop,. Min musiksmak gick ner sig totalt efter de tidigare topparna.

Så kom hiphopen och frälste mig från det onda. Jag insåg att man även i den digitala musikåldern kunde uppskatta musik på snurrande svarta plattor. Jag har steg för steg tagit mig närmare en fullödig musikupplevelse på vinyl i min hemmamiljö. Igår tog det sista steget. Införskaffande av nya högtalare och en kabel att föra musiken från mixern vidare till mina öron.

Nu sitter jag här i min sunkiga lya och lyssnar på Pet Shop Boys:

Kanske inte helt tippat musikval. När jag köpte min vinylspelare på blocket fick jag med en hel kartong gamla skivor. Nu njuter jag mig igenom den populärkulturella bildning min alternativa uppväxt inte gett mig tillgång till.

Vad är problemet med SL? Vad är problemet med Ekerö???

Jag smet hem från jobbet 20:50. Nu är jag äntligen hemma. Det tog fucking en och en halv timme.

Uppdatera kollektivtrafiken?