reflective

Så länge jag kan minnas har jag hyst en kärlek till vinylskivor. När jag var liten var vinylerna musiken. Det började med den gamla klassikern "Nu ska vi sjunga" (som jag även hade i bokform) och gick vidare över "Klasklättermus" och "Folk och rövare i Kamomillastad"

När jag blev lite äldre lyssnade jag på "Linderman håller låda", en av höjdpunkterna (vida sidan av att leka med mammas gamla barbiedockor) när jag var hemma och var sjuk. Jag skrattade hejdlöst åt Hasse och Tages skämt.

Jag och mamma dansade på vardagrumsgolvets begränsade yta till Mory Kante och Yousson N'Dour.

Jag upptäckte Peps, Jimmy Cliff och Bob Marley och tyckte att det var riktigt fräck och spännande musik.

 

   

Sen kom CD-skivan och jag fick "Nordman" i julklapp av farbror Anders. Jag lyssnade på tvärflöjtskonserter och halvdassig svensk pop,. Min musiksmak gick ner sig totalt efter de tidigare topparna.

Så kom hiphopen och frälste mig från det onda. Jag insåg att man även i den digitala musikåldern kunde uppskatta musik på snurrande svarta plattor. Jag har steg för steg tagit mig närmare en fullödig musikupplevelse på vinyl i min hemmamiljö. Igår tog det sista steget. Införskaffande av nya högtalare och en kabel att föra musiken från mixern vidare till mina öron.

Nu sitter jag här i min sunkiga lya och lyssnar på Pet Shop Boys:

Kanske inte helt tippat musikval. När jag köpte min vinylspelare på blocket fick jag med en hel kartong gamla skivor. Nu njuter jag mig igenom den populärkulturella bildning min alternativa uppväxt inte gett mig tillgång till.