reflective

Här sitter jag och borstar tänderna för att inte lukta öl nära jag ska socialisera med Thereses pojkvän och kompisar som jag ska träffa om tjugo minuter (inte alla kan skriva blogg tjugo min innan de ska infinna sig på en restaurang i centrala Stockholm. Detta är en av anledningarna till att jag drar mig för att flytta till en större våning i förorten). Jag kunde inte hålla mig från att klämma en Staropramen under stajlingsprocessen.

Jag lyssnar på en märklig hiphopremix av en gammal 80-tals klassiker som jag inte vet vad den heter. Eller det kanske är en 90-tals klassiker. Jag har ingen direkt kolla på sånt. Jag vet i alla fall att det inte är Pet Shop Boys eller Depeche Mode.

BTW läste jag att djuräffärskillarna kommer till Roskilde. Det hade varit någe att skriva på konsert cv:t.

Observera hur orutinerat ojämnt ansiktsmasken är applicerad över ansiktet. 

Här är jag i en av mina födelsedagspresenter. Lite äldre. Lite mer tantig.

Ikväll smäller det. Det är dags för Festen. Min 25-årsfest. Blingblingfesten.

Jag är taggad. Har inte fått något pluggat på hela förmiddagen. Och min mage pallar trycket än så länge. Jag är så stolt över den.

Jag är så trött på internet. Det finns inget vettigt att göra här. Jag bara surfar från ointressant sida till nästa ointressanta sida. 

Glädjen i mitt liv just nu är den ekologiska mangochutney jag införskaffade vid lördagens besök på Coop Forum i Fittja. Coop Forum i Fittja måste vara en av världens bästa affärer. Där finns allt. Jag, och många med mig, älskar Coop Forum i Fittja. Där finns så mycket saker i så många modeller och smaker. Och hyfsat billligt dessutom. Det är ingen skräpaffär, det är kvalitet. Ja, jag älskar Coop Forum i Fittja. 

Nu är min blingiga outfit färdig. Men den är hemlig fram till dagen D.

Så skönt är det. Nu kan jag fokusera fullt ut på annat än vad jag ska ha på mig.

Vad är problemet med SL? Vad är problemet med Ekerö???

Jag smet hem från jobbet 20:50. Nu är jag äntligen hemma. Det tog fucking en och en halv timme.

Uppdatera kollektivtrafiken?

Idag fyller Leon 26 år. Jag hyllar Mr Kameleont genom att lägga upp tre bilder där han framstår i sin bästa dager:

      

Grattis!

Idag fick jag ännu ett i raden av dessa otaliga papper om pensionen som kommer i brevlådan. Jag kan inte räkna dem på ena handens fingrar, jag har knappt tittat på dem. Det är de orangea kuvertet, avtalspension, tjänstepension, papper från otaliga olika pensionsbolag. Kanske är det ett symptom på alla mina olika jobb jag har och har haft. Men jag kan inte låta bli att undra hur många kilo papper, hur många kubikmeter virke de ska slösa innan det är dags för mig att retardera från arbetsmarknaden.

På ett sätt skulle jag vilja ha en förvaltare eller ekonomiansvarig som skötte alla ekonomiska ärenden åt mig, då skulle jag slippa släpa dessa kilo av pensionspapper från postboxen. Men samtidigt skulle jag nog ha svårt att lita på att snubben gjorde jobbet rätt, och jag gillar att ha någon sorts koll på mina finanser. (Sen skulle jag inte ha råd att anställa en person för att fixa med min cash). Så jag får stå ut med: 

Imorse blev jag uppjagad tidigt att två morgongalna systrar. Klockan åtta var det fullt ös och tända lampor. Jag tog ett bad för att komma till ro med att dagen börjat. God frukost med rågbröd följt av idogt läsande i en bok om funktionshinder. Sen har jag lekt blindbock. Det var länge sen sist. Det är en konstig lek tycker jag.Som tur var behövde jag bara vara den som snurrar. Jag klarar inte av att bli snurrad. I vuxen ålder resulterar det uteslutande i illamående.

...är det ord som bäst beskriver mina senaste inlägg. Min återkomst till bloggsfären präglas av utseende och smakfrågor.

Ni som känner mig vet att jag bakom denna rosa och bruna yta är en person med djup och insikter. Idag har jag bland annat funderat mycket över autism, ett fenomen som aldrig upphör att fascinerat mig.

Jag kände mig bara tvungen att nyansera bilden. Min identitet tar skada av att framhävas på ett skevt sätt. Och om inte jag kan representera min komplexitet på ett bra sätt. vem ska då göra det?

Efter mycket tjatande från ett håll och en kant ska jag ta mig samman och skriva ett blogginlägg.

Idag har jag och Nokia 5310 Express Music haft en beef. En fet sådan. En riktig beef. Nästan som när 50 och Ja Rule stormar ihop. Reflective vs N53EM. Dramat har trappats upp under en längre tid. Luren pallar inte kylan och lägger av med ojämna mellanrum. Texten "Simkortet kan inte registreras" lyser vit över den röda skärmen. Det brukar vanligen bara vara att stänga av telefonen och sätta på den igen så löser sig problemet. I vissa mer svåra fall måste man ta ut simkort och minneskort och sen starta om för att det ska fungera. Baha. Idag nådde kriget nya nivåer. Telefonen fuckade upp totalt.

Efter en kylslagen promenad längst ut på Kungliga Djurgården fick den krupp och vägrade bli påsatt (höhö). Jag stängde av, slog på, stängde av, slog på. Men skärmen blinkade bara vitt och la av efter en kort stund. Jag blev mer och mer desperat och började pula med batteriet för att ta ut sim- och minneskort. I en trappa inne på museet jag besökte slant minneskortet ur min arga och ivriga hand. Kortet var borta!

Jag och mina två kompanjoner letade igenom trappan där vi stod. Vi letade igenom trappan under ifall det skulle ha fallit över räcket. Minneskortet gick inte att hitta. Jag blev arg. Inte mest på grund av att kortet var borta utan mest eftersom jag varit så oerhört klantig och oaktsam och börjat pilla med telefonen gåendes uppför en trappa i ett museum.

Jag försökte glömma min ilska, vilket var ovanligt svårt. Jag bli inte arg ofta, jag blir inte arg lätt: När jag blir arg brukar ilskan rinna av mig lätt. Men nu gick jag med mörk blick och stirrade i golvet. Vi gick ett varv och tittade på tavlorna, men jag kunde mest fokusera på det förlorade minneskortet.

En av mina kompanjoner skulle gå till "hemlighuset". Medan han var borta gjorde jag och min andra kompanjon en sista räd i trapporna. När jag var en sekund från att ge upp ser jag det fem millimeter breda minneskortet ligga där på ett av trappstegen. Nu fyller det återigen mina hörlurar med ljuva toner!

Beefen är än så länge i min favör.

Laban, du fattas mig.

Jag har ordtorka. Hade tänkt skriva en djuplodande elegi över det år som flytt, men jag känner mig inte motiverad och har inget flyt i språket. Kanske kommer också mitt motstånd från en ovilja att vara personlig. Ska jag skriva om det som varit viktigast under 2008 måste jag lämna ut mig själv på ett sätt som jag inte har lust att göra på internet. Inte idag i alla fall.

Istället nöjer jag mig med att konstatera att det har varit ett bra år. En del känslomässig berg-och-dal-bana, som varje kvinnas liv, men mest toppar på det stora hela. Det värsta är att det riskerar få ett helt enormt sorgligt slut. En av de viktigaste individerna i mitt liv är just nu på väg till veterinären för att få sitt livs dom. Jag håller mina händer knäppta i bön, men anar att jag kanske sett Laban för sista gången.

Nu har jag inte bloggat på snart en vecka... Skandal! Men jag har haft fullt upp med arbete och förtäring av julmat.

Jag har blivit en simmoholic - har föresatt mig att besöka någon av stadens badhus två gånger i veckan för att trimma min kropp. Simning är en av de ytterst motionsformer jag tillåter mig att utföra. Det enda problemet är att huden blir torr av att vistas för mycket i vatten. Det kan i och för sig botas genom insmorning av någon lämplig återfuktande hudkräm, men det är så tråkigt och svårt att fördela krämen på kroppsdelar såsom ryggen. I wish I had a personlig insmörjare. De inoljade kroppsbyggarna måste väl ha sådana? Jag kan inte tänka mig att de med sina osmidiga kroppar lyckas applicera oljan jämt över rygg och vader. Var hittar man en sådan insmörjare? Och vad tar de i timmen? Döm om min förvåning när jag hittade  detta!!

Ge min hud!!!

Jag har lagat en utsökt linssoppa och insupit den medan jag kollade på Dokument Inifrån: "Rör inte min sup!" som jag den senaste veckan ett flertal gånger blivit uppmanad att se. Jag och mina kära fältkompisar ska skriva om Östermalmsföräldrars inställning till deras döttrar och alkohol. Dokumentären jag såg till maten handlar om Sverige och alkoholen. Om hur svenskar i alla lägen prioriterar barnens bästa, utom just när det gäller vanliga människors drickande. Flera barn intervjuades, och de kunde alla noga redogöra för hur vuxna blir av alkohol - att vuxna klarar av att dricka ungefär två glas, sen blir de konstiga. Det var en väldigt intressant och bra dokumentär som jag varmt kan rekommendera.

Annars funderar jag mest över litteratur om föräldraskap, tonårstjejer och alkohol och försöker att inte stressa upp mig över det knappa tidschemat. Hitills har det gått ganska bra.

Det är något med den här tiden på året. Jag blir så trött och halvt avsocialiserad. Jag vill mest ligga hemma i min säng med tända ljus och mjuk musik eller en tv-serie rullandes i bakgrunden. Människan är ändå så nära naturen fast vi flytt in i betongen. Det går inte att undvika årets rytm hur många julgransbelysningar och neontomtar vi än hänger upp i träden (inte för att jag sett så många neontomtar i träd, men det blev en bra mening tyckte jag).