Antroposofbarn
Tillbaka i civilisationen. Pendeln mot Gnesta stannade oväntat i Järna och jag och syster Linnea fick ta buss den sista biten ut mot skogen. Det gav oss en extra kik på barnen från den svenska antroposofcivilisationens Mecka. Det är något särskilt med kids från Järna. Hur tuffa och hårda de än försöker se ut - med nitar och svart runt ögonen eller baggy jeans och keps på sned - lyckas de aldrig hela vägen fram. Det är något med lystern i ögonen och ryggens resning. Hur tungt de än smyckar sig med subkultursymboler lyser fortfarande deras väna antroposofsjälar fram. Antroposofbarn blir aldrig äkta punkare. Antroposofbarn blir aldrig äkta hipopare. Antroposofbarn förblir antroposofer, det är något som rinner i blodet.
Det bidde bara...
Det skulle bli piff i stora mängder. Det skulle bli b-line på Berns. Jag hade satt på mig höga klackarna och tjusiga dressen.
Det visade sig att det inte var b-line på Berns. Det visade sig att vi var fett sega. Det visade sig att stan var full av störiga människor efter blockpartyt på Götgatan.
Det slutade med att jag och Emelie softade i en bil på Östgötagatan medan de andra svängde sina lurviga i ett sista desperat försök till party inne på Sneakers'nstuffs fest på Mosebacke.
Men innan i kom in till stan var det trevligt. Vi hade pizzakväll med vännerna för att fira Elins födelsedag idag (Grattis vännen! Önskar jag kunde ge dig en mer utsökt frukost än havregrynsgröt. Men den blir smarrig jag lovar!) Jag styrde i köket. Ska det vara pizza på Johannas vis ska det vara pizza helt på Johannas vis. En kompis sa "Är du såhär bossig när du gör pizza - hur skulle du då vara om du skulle gifta dig?" Haha. Jag röstar för att pizzabaket är min heliga ko och att ett eventuellt bröllop skulle förflyta utan en dominant brud och knäckta egon.
Efter pizzafrosseriet och mycket dividerande om kvällens destination körde underbara Amanda oss in till staden i sin bil. Vi langade The Voice på hög volym och kände oss som gangsters i LA. Lite jobbigt blev det när reklam började dundra ut över Hornstull. Då var Amanda snabb på volymkontrollen.
Det bidde en klassisk utekväll på Söder. Stora planer blir till diskussion på Götgatan och en ynka öl. Men dörrvakten på Snaps var trevlig mot mig. Jag fick gå gratis på toa fast det skulle kostat 100 spänn och när jag lyfte på entrérepet fick jag bara en snäll förklaring fast det egentligen var Fy! Fy! Fy! Tror jag har fin hand med dörrvakter.
Nu ska jag dra into the wild (eller hm, en sörmländsk bebyggd version av vildmarken) till på måndag.
Dags att flytta hem!
Efter två månaders exil på Kungsholmen (med behövliga avstickare till Ekerö, Rågsved, Kreta och landsbygden mellan Järna och Nyköping) är det nu dags att återvända till mina 19 kvadratmeter på andra sidan St Eriksbron. Det har varit nyttigt med en paus. Ett års intensiv samvaro mellan mig och lyan hade slitit ut vår relation så att den inte längre kändes lika spännande. De första månadernas förtjusning kommer nog aldrig tillbaka. Men jag har saknat min vita frukostmugg jag fått från systrarna, jag har saknat min utsikt mot det röda huset och min egen säng med mina noga utvalda bilder på väggarna. Det ska bli härligt att komma hem.
Visst. Att leva utan mina prylar har gått oväntat bra. Jag är inte helt slav under materien. Men hemmiljön jag format efter mina alldeles personliga önskemål ger mig lite mer fäste i tillvaron. Vart jag än befinner vet jag att några hundra meter från St Eriksplan ligger mitt egna rum. Där bara jag bestämmer. Där min ordning råder. Där varenda pryl är placerad av mina händer. Där jag är trygg. Där jag är hemma.
Sömnproblem
Attans vad svårt jag hade att somna igårkväll. Ögonlocken kändes som att den skulle falla ner till hakan, jag orkade inte röra på kroppen, mina tankar hade tagit timeout av trötthet. Ändå ville inte John Blund strö sitt rogivande pulver i mina ögon.
Jag ringde några samtal i hopp om att visa personer i min omgivning skulle meditera mig till sömn med sina magiska krafter. Det enda som hände var att de somnade själva eller avslutade samtalet på grund av att mat lockade mer än jag.
Min ena näsborre var helt igentäppt. Trodde först att det inte var någon fara, men efter ett tag var min mun fylld av den där torra känslan som kommer när man andas med öppna läppar. Jag letade igenom varenda ficka i mina kläder, varenda fack i alla mina väskor (bor för närvarande inte hemma i min egen lya) i hopp om att hitta nässprayet jag visste fanns någonstans. Tillslut fann jag det - i en kasse full med sladdar, ordentligt förpackat i en sån där plastpåse man måste ha vätskor i på flygplan. Jag duschade salig min arma näsborre och la mig på kudden för att, som jag trodde, få slumra in. Men icke.
Jag åt en portion youghurt. Kunde inte sova sen heller.
Jag tittade på fem avsnitt av Sex and the City. Efter det kunde jag somna. Fem timmar efter att jag först släckte lampan.
Morgonklen
Helt utbränd efter en natts festivalande. Ont i halsen. täppt i näsan, ont i kroppen. Det märks att jag blivit äldre.
Vad är det som händer med en när man blir äldre? Blir kroppen klenare? Eller är det nyfikenheten och energin, som tidigare fick en att maxa sina krafter när det behövdes, som har börjat försvagas? Jag hade inte pallat festival i flera dagar.
Nu ska jag och några vänner åka bil på landet. Vågar inte krypa upp ur sängen ifall jag skulle inse att jag verkligen är sjuk och inte bara sliten. Jag har inte lust att vara krasslig.
Länge sedan sist
År har gått sedan jag ställde in dagboken i bokhyllan. Länge sedan jag på allvar filtrerade mitt inre genom orden. Nu ska jag börja igen, med eventuell publik dessutom.
Jag har varit en skrivande person sedan jag först lärde mig stava "Jag heter Johanna". När jag var liten skrev jag dikter. Jag skrev om naturen, om olika djur, om mina systrar, om livet förr i tiden som jag trodde det var. Världen sedd genom ett barns ögon. Jag läste mina alster för släkt och familj.
Jag skrev brev. Jag skrev brev till mina klasskompisar när jag kom hem från skolan, skrev brev till mormor, skrev brev till farfar som ville att jag skulle skriva på engelska så han fick träna sig. Jag förstod inte vad han skrev...
Jag skrev till min brevkompis i Östersund, som jag lärt känna genom att vi låg på samma bb, födda nästan samtidigt. Vi hittade varandra igen på en bensinmack i Småland åtta år senare och började brevväxla. Hon ville bli hiphopare. Jag visste inte vad det var.
Jag skrev till min brevkompis i Kalmar. Henne hade jag funnit genom en flaskpost droppad från Gotlandsbåten. Jag kastade i två flaskor med papperslappar med ett kort meddelande om vem jag var och min adress. En hamnade hos en gubbe i Nynäshamn, den andra hos en jämnårig tjej i Kalmar. Vi skrev till varandra i kanske två år.
Mest skrev jag till Marianne i Värmland, som senare flyttade till Norge. Hon är min syssling och vi skrev om allt. Ibland hälsade vi på varandra. Tycker det är trisst att vi tappat kontakten. Vi är kompisar på Facebook, men man skriver inte sida upp och sida ner om livets väsentligheter på ansiktsboken. Det är mer yta.
Jag började skriva dagbok. Mest skrev jag när jag var kär, och allra mest när jag var det olyckligt. Att bläddra i mina gamla dagböcker ger bilden av att mina tonårs enda innehåll var sorg över idiotiska killar. Men det var då jag behövde skriva.
Sen drog jag ner på skrivandet och började prata om det jag tidigare skulle gömt i dagboken. Det var roligare att få direkt respons på mina tankar, att veta att andra fungerade likadant, att jag inte var ensam.
Men jag har saknat skrivandet. Att forma tankar till ord genom bokstäver gör dem klarare. Visst har jag skrivit. Hundratals sidor med akademiska teorier och analyser har passerat mina fingrar ner i datorn. Jag älskar att skapa hemtentor och uppsatser där mitt intellekt får pröva sig till bristningsgränsen. Hur långt kan mitt tänkande nå? Vad händer om jag låter min hjärna gå lös på en del av verkligheten. Men akademiskt skrivande är något annat än det skrivande jag ägnade mig åt i dikter, brev och dagböcker. Jag vill att jag återigen ska få vara huvudpersonen i mitt skapande av meningar. Jag vill skriva om det som rör sig i mitt huvud utan att behöva bry mig om forskningsmetod och vetenskapliga kriterier.
Och det ska jag göra. Välkommen till min blogg!
