reflective

Jag har varit en skrivande person sedan jag först lärde mig stava "Jag heter Johanna". När jag var liten skrev jag dikter. Jag skrev om naturen, om olika djur, om mina systrar, om livet förr i tiden som jag trodde det var. Världen sedd genom ett barns ögon. Jag läste mina alster för släkt och familj.

Jag skrev brev. Jag skrev brev till mina klasskompisar när jag kom hem från skolan, skrev brev till mormor, skrev brev till farfar som ville att jag skulle skriva på engelska så han fick träna sig. Jag förstod inte vad han skrev...

Jag  skrev till min brevkompis i Östersund, som jag lärt känna genom att vi låg på samma bb, födda nästan samtidigt. Vi hittade varandra igen på en bensinmack i Småland åtta år senare och började brevväxla. Hon ville bli hiphopare. Jag visste inte vad det var. 

Jag skrev till min brevkompis i Kalmar. Henne hade jag funnit genom en flaskpost droppad från Gotlandsbåten. Jag kastade i två flaskor med papperslappar med ett kort meddelande om vem jag var och min adress. En hamnade hos en gubbe i Nynäshamn, den andra hos en jämnårig tjej i Kalmar. Vi skrev till varandra i kanske två år.

Mest skrev jag till Marianne i Värmland, som senare flyttade till Norge. Hon är min syssling och vi skrev om allt. Ibland hälsade vi på varandra. Tycker det är trisst att vi tappat kontakten. Vi är kompisar på Facebook, men man skriver inte sida upp och sida ner om livets väsentligheter på ansiktsboken. Det är mer yta.

Jag började skriva dagbok. Mest skrev jag när jag var kär, och allra mest när jag var det olyckligt.  Att bläddra i mina gamla dagböcker ger bilden av att mina tonårs enda innehåll var sorg över idiotiska killar. Men det var då jag behövde skriva.

Sen drog jag ner på skrivandet och började prata om det jag tidigare skulle gömt i dagboken. Det var roligare att få direkt respons på mina tankar, att veta att andra fungerade likadant, att jag inte var ensam.

Men jag har saknat skrivandet. Att forma tankar till ord genom bokstäver gör dem klarare. Visst har jag skrivit. Hundratals sidor med akademiska teorier och analyser har passerat mina fingrar ner i datorn. Jag älskar att skapa hemtentor och uppsatser där mitt intellekt får pröva sig till bristningsgränsen. Hur långt kan mitt tänkande nå? Vad händer om jag låter min hjärna gå lös på en del av verkligheten.  Men akademiskt skrivande är något annat än det skrivande jag ägnade mig åt i dikter, brev och dagböcker. Jag vill att jag återigen ska få vara huvudpersonen i mitt skapande av meningar. Jag vill skriva om det som rör sig i mitt huvud utan att behöva bry mig om forskningsmetod och vetenskapliga kriterier.

Och det ska jag göra. Välkommen till min blogg!