reflective

Jag äter havregrynsgröt med linfrön och lingonsylt. På skivspelaren snurrar Bob Marleys "Kaya" skiva som var ett av livselixiren under min barndom. Inte anade jag då vad det märkliga ordet "Kaya" stod för. Jag förstod ju inte ett enda av orden på det märkliga språket men gungade med i rytmen. När jag nu lyssnar på skivan känner jag varje rytm och upp och nedgång. Det är häftigt med de skivor som man lyssnat på så många gånger att deras ljud blir ett med kroppen när de spelas.

Ikväll spelar Salif Keita på konserthuset. I min värld är han kungen av musik. Hans toner är så nära himlen man kan komma på jorden. Jag har sett honom live en gång - den första konserten på min första Roskildefestival. Det är utan konkurrens den bästa konsert jag upplevt. Jag dansade till extas. Den nästan blinde albinomannen på scenen skapade ett rum där tiden stod still. Ett rum där han var gud. Nu när jag såg att han skulle komma till Stockholm fick jag stora våndan. Skulle jag våga mig dit? Efter stors grubbel kom jag fram till att jag är nöjd med minnet av honom jag bär inom mig. Jag vill inte förstöra det med en konsertupplevelse som med största sannolikhet inte når upp i samma klass som den förra. Så ikväll ska jag se Strindbergs "Brott och brott" istället. Kultur i en annan liga...