Dancehalljuck och Afrikaromantik
Varför ställer man en figur som Beenie Man på scen för att uppträda inför tusentals människor? Jag och vännen E skakade förbryllat på huvudet när han öppnade munnen och började bräka. Han slaktade sina egna låtar. Entonigt, hårt och själlöst krängde han ur sig låtar som King of The dancehall och Row like a boat. Han avrättade andras låtar. Jag har aldrig hört sämre versioner av No Woman No Cry och nu minns jag inte vilka andra låtar han körde. Det var i varje fall fruktansvärt. Besvikelsen över hans insats motsvarar den över Anthony Bs uppenbarelse på Uppsala förra året.
Det finns två typer av reggaemusiker. Först är det de korta tjocka. Mulliga män som låter dreadsen gunga i takt m rootsreggaen de skapar. Sedan finns det de långa och seniga danshallartisterna vars dreads flyger hysteriskt åt alla håll när de springer runt på scenen, om de inte står stilla och juckar, i vad de själva tror är sensuella moves som får publiken att drömma våta drömmar.Jag blir bara äcklad. Jag vill inte bli påmind om att dessa män har kukar och sexualdrift. Jag vill inte veta. Beennie Man och Anthony B tillhör denna kategori. De får mig att förstå vad pojkvännen menar när han kallar dancehall innehållslös och korkad.
Men annars var det kul på reggaefestivalen. Tre artister förgyllde kvällen: Italienaren Albroise, Schweizaren Cali P och reggaefarfarn Burning Spear som var den med mest värme i sitt framträdande.
Egentligen var inte den största behållningen de musikaliska upplevelserna utan att betrakta festivalens alla besökare. Ingen annanstans än på festival finns så många ungdomar som stinker bajamaja. Ingen annanstans än på reggaefestival finns så många vita med afrikasymboler över hela kläderna. Ingen annanstans kan man få se en dansande femtioårig afrikansk man med vävda byxor i reggaefärgerna, bar överkropp, högra huvudhalvan rakad, medan högra pryds av axellånga dreads i neonfärger: gult, grönt och rött.
Kommentarer
Postat av: vännen E
ljuvlig beskrivning kära vän!
Trackback
