Poesinostalgi
Eftersom jag tror på återvinning, att inte slösa på resurser - varken mina egna eller naturens - kommer här ett av mina äldre alster. En dikt på versmåttet knittel, som visar vad som kan hända om man inte tar det försiktigt på sin helgpromenad bland träd, mossa och stenar.
då kom en jätte, jag honom hörde.
Marken den skaka, jag börja frukta
att jätten fula mig skulle tukta.
Han lyfte upp mig, han grep i håret,
han satte ner mig på byxbenslåret.
Förnöjt han mumla nånting om kvällsvard,
han tände elden, nu var jag ej glad.
När första gången han blicken släppte
så tog jag chansen: byxknapp upp knäppte.
Jag satt på nålar, i spänd förväntan
- skulle jag hinna smita från gläntan?
Elden blev äldre, tiden var mogen,
jätten sig skruva, jag såg mot skogen.
Sig så han reste, tog första klivet.
Jag minns jag tänkte: "Det gäller livet!"
Han byxor gled ner emot fotknölen
och jätten ramla... i vattenpölen.
Jag tog ett skutt ut ur jättehanden,
strax var jag kommen till skogsranden.
Flåsande låg jag, väl gömd i mossan,
försökte skaka bort feberfrossan.
Än sitter jätten där på sin stubbe
- han är en gammal och grinig gubbe.
Kommentarer
Postat av: Eyob
Sättet du skriver på är kännetecknade för dina tidiga alster. Inte minst innehålllsmässigt uppvisar du en nauturromantisk dragning tillsammans med en faccination för det övernaturliga. Det övernaturliga träder in i din poesi på samma sätt som den en gång trädde in i den preagrigala kulturen, fylld av facination och allegoriska underbetydelser.
Trackback
