reflective

Men det finns en skillnad mellan mitt OS intresse nu och för åtta eller tolv år sedan. Då var det svenskarnas insatser som fick min mage att stå stilla. Idag väljer jag mina favoriter utifrån andra premisser. Jag har inte blivit pensionär - jag hejar inte självklart på den som slår ur underläge. Nej, jag har två andra utgångspunkter vid mitt val av favoriter. Först och främst förhåller jag mig till om de kommer från stora, dominerande länder eller mindre idrottsnationer, som sällan vinner olympiska medaljer. Så var jag till exempel nöjd när Irving Jahir Saladino Aranda från Panama tog hem herrarnas längdfinal ocn när polacken Leszek Blanik vann herrarnas hoppfinal i gymnastik. (Tro nu inte att mitt nörderi gått så långt att jag lärt mig deras namn utantill, jag kollade på DN:s OS-sajt) Det är roligare när Uzbekistan eller Nederländska Antillerna tar sitt första silver än när Kina, USA eller Ryssland kammar hem sitt sjuttioelfte guld. Min andra utgångspunkt handlar om idrottarnas personlighet och utstrålning. De jamaicanska sprinteressen Usain Bolt och Shelly Ann Fraser verkar vara avslappnade individer som lyser av glädje. De ser inte ut som stenstoder när de laddar upp inför starten, de rör sig inte som bulldozrar när de korsar mållinjen. De ser ut som sköna människor som har kul när de tävlar.

Sen tycker jag att det är en så skön kontrast att tänka sig den "lilla" ön Jamaica befolkad av det ganjarökande reggaefolket med toviga, illaluktande dreads som fokuserar på det andliga och inre livet, sida vid sida med de asketiska och muskulösa idrottarna i tighta trikåer, som maxar sina kroppar för att vinna medaljer på OS.