reflective

Hade det varit Jean Grae, Mos Def, Damian Marley eller någon annan som finns med på min topplista över artister jag vill ha sett och hört live innan jag dör hade jag garanterat varit där oavsett sällskap. Men nu när det är två artister jag gillar men, för att vara ärlig, inte har särskilt bra koll på? Jag diggar Atmospheres platta God Loves Ugly och har köpt en vinyl med Brother Ali (som jag inte kunnat lyssna på eftersom jag inte fått ändan ur vagnen för att köpa en vinylspelare, drar mig för att ringa annonsörerna när jag väl hittat den modell jag vill ha på Blocket). Tänk om jag sen när jag spelar vinylen blir kär i Brother Ali. Då skulle jag ångra att jag dissade konserten.

Men tänk om jag träffar någon jag känner där och måste jag förklara varför jag är där själv och spanar på två artister jag bara har ytlig koll på. "Favoritlåt med Ali? Hm, jag kommer inte ihåg vad låten jag hört hette... Favoritplatta med Atmosphere? Ja, det måste bli God loves ugly, den enda jag lyssnat på..." Då kommer jag framstå som en ensam räv, utan vänner och riktiga intressen. Eller?

Är det inte egentligen ganska coolt att gå på konsert själv? Att ta sig modet att gå in i konsertsalen och ta en självklar plats bland alla som är där och festar tillsammans. Det är inte misär att ha ett intresse att ägna sig åt även om ens vänner inte är kompatibla kvällen ifråga.

Men varför bekymrar jag mig så mycket? Vad spelar det för roll vad andra tycker? Jag skulle egentligen inte ha något problem med att vara ensam på konsert. Ska ladda mobilen med Atmosphere och Ali och se vad jag känner när jag lyssnat in mig bättre.