Minneslucka
Efter mycket tjatande från ett håll och en kant ska jag ta mig samman och skriva ett blogginlägg.
Idag har jag och Nokia 5310 Express Music haft en beef. En fet sådan. En riktig beef. Nästan som när 50 och Ja Rule stormar ihop. Reflective vs N53EM. Dramat har trappats upp under en längre tid. Luren pallar inte kylan och lägger av med ojämna mellanrum. Texten "Simkortet kan inte registreras" lyser vit över den röda skärmen. Det brukar vanligen bara vara att stänga av telefonen och sätta på den igen så löser sig problemet. I vissa mer svåra fall måste man ta ut simkort och minneskort och sen starta om för att det ska fungera. Baha. Idag nådde kriget nya nivåer. Telefonen fuckade upp totalt.
Efter en kylslagen promenad längst ut på Kungliga Djurgården fick den krupp och vägrade bli påsatt (höhö). Jag stängde av, slog på, stängde av, slog på. Men skärmen blinkade bara vitt och la av efter en kort stund. Jag blev mer och mer desperat och började pula med batteriet för att ta ut sim- och minneskort. I en trappa inne på museet jag besökte slant minneskortet ur min arga och ivriga hand. Kortet var borta!
Jag och mina två kompanjoner letade igenom trappan där vi stod. Vi letade igenom trappan under ifall det skulle ha fallit över räcket. Minneskortet gick inte att hitta. Jag blev arg. Inte mest på grund av att kortet var borta utan mest eftersom jag varit så oerhört klantig och oaktsam och börjat pilla med telefonen gåendes uppför en trappa i ett museum.
Jag försökte glömma min ilska, vilket var ovanligt svårt. Jag bli inte arg ofta, jag blir inte arg lätt: När jag blir arg brukar ilskan rinna av mig lätt. Men nu gick jag med mörk blick och stirrade i golvet. Vi gick ett varv och tittade på tavlorna, men jag kunde mest fokusera på det förlorade minneskortet.
En av mina kompanjoner skulle gå till "hemlighuset". Medan han var borta gjorde jag och min andra kompanjon en sista räd i trapporna. När jag var en sekund från att ge upp ser jag det fem millimeter breda minneskortet ligga där på ett av trappstegen. Nu fyller det återigen mina hörlurar med ljuva toner!
Beefen är än så länge i min favör.
