reflective

Jag sitter med en tallrik gröt framför mig. En upplaga som inte är som alla andra grötomgångar jag tillrett i mitt liv. Allt verkade gå fint. Jag hade doserat lagom proportioner mandlar, russin och jordgubbar (jag har blivit en lyxgrötmakare, att bara ha havregryn, vatten och salt känns lite 1800-tal, och det århundradet har jag fått nog av på Skansen). Gröten puttrade fint på spisen och fick en sån där lagom svullen och mjuk konsistent som jag gillar bäst. Så skulle jag sätte pricken över i:t - socker och kanel. Jag strödde rårörsocker jämnt över gröten och började, som jag trodde, kanela på toppen. Då insåg jag att det inte var kanelburken jag höll i min  hand. Det var en burk Cayennepeppar. Burken var identisk med den burk jag har Kanel i hemma hos mig ochg i morgontröttheten missade jag det jag borde minnas - att pojkvännens kanel ligger i en liten plastpåse. Som tur var hade det bara kommit ett fjädermoln peppar på gröten, jag kunde komplettera med den rätta kryddan. Den första tuggan förde jag till munnen med viss nervositet. Det bränner lite i gommen, men det är mest spännande. Det kanske är det som blir framtidens frukost? Spicy havregrynsgröt.